Bekväm – not so much


När jag redan är inne på det här med att ta steg utanför den där varma, ljuva bekvämlighetszonen så kan vi snacka om vad jag gjorde i helgen. Jag tog inte ett regelrätt kliv utan mer ett hopp ut i det där stickiga okända. Ett hopp från en startpall i Tyresö Aquarenas 25-metersbassäng. Det är väl ingen stor grej att göra ett dyk från en startpall och nej, det är det såklart inte. Om inte anledningen råkar vara att man deltar i en simtävl… förlåt… simutmaning.

Medley hade bjudit in nuvarande och tidigare crawlelever till en liten simtävl… nej just det… simutmaning. Ingen tävling här inte. Bara lattjo lajban och ha roligt samtidigt som man utmanar sig själv. 

Saken är den att jag har svårt att låtsas att det inte är tävling när det är tävling (även om den förtäcks som en utmaning). Klart det är tävling när det är eltidtagning och man startar på startsignal tillsammans med massa andra människor. För mig blir det tävling och då får jag prestationsångest och vill inte vara med. In i det sista ville jag inte vara med. 

Vissa har svårt att förstå att jag inte vill ha ett kvitto på vad jag kan. Jo, för ett kvitto på vad jag kan är lika mycket ett kvitto på vad jag inte kan. På samma sätt tycker jag att det är jobbigt att bli filmad och sedan tvingas se på alla fel jag gör. Men jag jobbar på att tycka att kvitton och feedback är ok. Att det kan komma bra saker ur dem. 

Foto: Jonas Demnert

För att ta den berömda tjuren i hornen så anmälde jag mig två dagar innan simutmaningen med en liten förhoppning om att jag skulle vara försent ute. Vilket jag givetvis inte var eftersom det inte var en riktig tävling. När jag klev upp på startpallen övervägde jag att stå still och låtsas som ingenting när startsignalen gick. Det gjorde jag såklart inte heller utan jag dök, fick vatten i glasögonen och började veva. Jäklar vad jag vevade. Och sparkade. Andas, det gjorde jag inte och vips så var min 25:a klar. Tid 16:07 enligt speaker (16:08 enligt resultatlistan). 

Jag var först i mitt heat och fick många glada grattis och snyggt jobbat. Det fick klivet att kännas riktigt bra. Fram till att jag återigen stod på den där pallen för att simma. Denna gång 50 m.

Foto: Jonas Demnert

Jag har aldrig tagit tid på 50 m, men när jag funderade på saken innan så gissade jag att jag kanske skulle simma på en tid mellan 40-45 s. Hade ungefär noll koll på hur jag skulle lägga upp 50:an. Simma fullt ös hela tiden? Orkar jag det? Antagligen inte. 

När jag dök så åkte glasögonen igen. Äsch, det är bara att köra, tänkte jag. Tills jag insåg att jag skulle behöva vända utan ordentlig sikt. Jag var tvungen att bromsa in och göra världens mest försiktiga voltvändning eftersom jag plötsligt blev väldigt rädd för att slå i huvudet i väggen. Väl runt så var det bara att köra igen. Klockade in på 37:99 (tror jag). Och jag kan ärligt säga att jag blev besviken trots att jag dagarna innan trodde att det skulle vara svårt att komma under 40 s. Tror att mina egna förväntningar hann skruvas upp under den tid som gick mellan mina heat. Med 16 s på en 25:a tyckte jag att jag borde kunna vara snabbare än 38 s på en 50:a. 

När besvikelsen lagt sig så kände jag mig stolt. Stolt över att våga vara med. Stolt över mina tider. Stolt över att våga startdyka från pall (bara sådär). 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s