Den här veckan har dragit förbi likt de stormvindar som virvlat in över landet.

Sa hallå hej till en gammal backe jag känner. Den är lång. Inte jättebrant hela vägen men lång. Tre minuter lång. En tid som kan kännas fasligt kort i vissa sammanhang och ofantligt lång i andra. Den här backen brukar kännas jättelång och på gränsen till uthärdlig men nu när jag körde kändes den…bara lång. Det är stor skillnad på jättelång och lång. I en jättelång backe så hinner man tänka många fula ord. Säkert flera hundra. 

Som mål hade jag satt upp ett pass om tre långa och tre något kortare backar. De långa skulle ta 3 min upp och 3 min ner. De något kortare skulle ta 2 min upp och lika lång tid ner. Ca 30 min skulle jag därmed spendera i backen. 

Eftersom backen bara kändes lång och inte jättelång så modifierade jag passet att innehålla två extra backar:

• Uppvärmning 2 km
• 2(2×3 min, joggvila, 2×2 min joggvila)
• Nedjogg 2 km 

Genom att bryta ned passet i två block om två långa och två kortare backar så lurade jag kroppen att orka lite mer. Efter två långa är det ren lyx att få köra två lite kortare och jag hinner dessutom ladda om inför de två långa som kommer därefter.