Under nyårshelgen hittade jag en liten knöl på Caspers svans. Casper är en fyra månader gammal sibirisk kattunge. Vår hona Ronja, är Caspers mamma. 

Först trodde jag att han hade fått en liten hårkluta på svanstippen men den var omöjlig att få bort och när jag pillade på knölen så började det blöda.

Igår ringde veterinären som undersökte knölen och berättade att det var en utväxt, en tumör. De provsvar hon fått pekade på att den kan vara godartad men att den ändå bör tas bort. Vår fina och snälla kille ska därför in på operation på måndag morgon. Då kommer veterinären att försöka ta bort tumören. Det är dock troligt att det inte går utan att amputera en svanskota.  

Strax innan nyår anmälde jag Casper till hans första utställning. Temperamentsmässigt tror jag att han är en optimal utställningskatt och utseendemässigt är han sannolikt lovande, men det känns så irrelevant just nu. Jag vill bara att han ska få leva och vara frisk. Att han ska få vara kvar hos oss. 

Kanske drar jag på för stora växlar då tumören antagligen är godartad. Men det är just det där…antagligen…som får det att knyta sig i magen.

Frågade veterinären om det kunde vara ärftligt men det finns inga tecken på det. Tumören har uppstått och det går inte att veta varför. Så är det tydligen ofta med katter och tumörer.