På väg hemåt och tröttheten ligger som en fluffig dimma runt mig. Jag är helt färdig och skulle helst ta mig hem och stupa i soffan. Det är vid sådana här tillfällen jag ställer mig frågan om jag bör gå och simma kl 21 med masters ikväll eller om jag borde premiera att vara hemma. Kanske till och med gå och lägga mig tidigt.

Hade en vän eller löpklient ställt samma fråga till mig så hade jag utan tvekan svarat ”gå hem och vila”. Punkt. Inget snack om saken. När det gäller mig själv så är det svårare att hantera insikten. Är det verkligen ok att välja bort ett simpass? Igen, får väl tilläggas. Det dåliga samvetet surrar igång och går på högvarv. Samtidigt vet jag att om samvetet hade varit min kloka vän Kicki så hade det sagt åt mig att vila.

Det kanske är så att jag inte får ihop det. Att det inte är rimligt att simma flera gånger i veckan och löpträna så pass mycket som jag gör samtidigt som jag jobbar heltid med ett koncentrationskrävande jobb och hämtar/lämnar och umgås med familjen. Jag vill få ut något av träningen och det där extra simpasset kanske inte är vad jag behöver. I alla fall inte just nu eller i kombination med allt annat.

Samtidigt som samvetet surrar så finns även tanken att jag tappar simningen och blir sämre om jag inte underhåller den. Det ligger säkert något i det men frågan är hur mycket bättre jag blir av att simma i den förlamande trötthet jag känner just nu. Försöker tänka att jag kanske får hitta en annan tidpunkt att simma på men kruxet är att det inte finns. Har ingen simhall nära jobbet och inga simtider som fungerar med övriga livet där hemma. 

Självinsikten säger att jag behöver träna på att acceptera mina egna prioriteringar och lita på mitt eget omdöme.