Hon som fick klartecken att provspringa i söndags har inte sprungit en meter. Hon blev nämligen sjuk… Det där lilla förrädiska skräpet som gjorde sig tillkänna i min hals redan i fredags utvecklade sig till en fullskalig förkylning.

Det är (inte) toppen poppen att tvingas upp kl 05.00 en lördagmorgon för att svida om till friidrottsmorsa och åka till Örebro när man har feberkänningar. Att sedan spendera inte bara en, utan två heldagar i en friidrottshall gjorde inte heller underverk för mitt mående. I takt med att jag mådde allt sämre så försvann min röst tills jag knappt hördes. Jag försökte peppa Lowa i hennes grenar men jag gjorde det lågmält men med mycket kroppslig inlevelse. Viftade och gestikulerade hej vilt och praktiserade det teckenspråk som barnen lärde mig.

Lowa persade på 60 m, men hade en sämre dag i längdgropen. Var lite nervös inför dag två eftersom vi inte avslutade på topp och jag hade svårt att trösta med mitt krax. Hon verkade dock ha riktigt skoj med sina friidrottskompisar och efter mellokväll på hotellrummet så somnade vi båda gott.

Dag 2 började med kula och det gick kanske inte helt glimrande eftersom Loppan klev ut åt fel och blev diskad på två av tre stötar. Hon var själaledsen och jag gjorde mitt bästa för att trösta inför häcklöpningen på 60 m. Det var första gången på distansen så det blev såklart också pers. Så duktig och framför allt så glad. Det var det roligaste hon gjort.

Gårdagens höjdpunkt blev ändå höjdhoppet där Lowa inte bara övervann sin rädsla för ribban utan även höll sig kvar en bra bit in i tävlingen och hamnade på en sjätte plats. Hon stormtrivdes och blev inte ens besviken när hon till slut rev ut sig.