Låt säga såhär…vägen tillbaka till något som liknar löpform efter senaste månadens fot- och förkylningsbekymmer är varken spikrak eller särskilt flack. Den är omotiverande utmanande… För att vara övertydlig, mina försök till att löpa får mig att tappa motivationen att fortsätta löpträna.

När tankar som, ”Jag skulle ta mig fram snabbare om jag lärde mig att gå på händer och sedan använde det som transportmedel.”, far genom huvudet så är inte känslan i kroppen helt hundra.

Men det är nu, här och nu som det är viktigt att hålla i och ta sig igenom och inte låta löpningen försvinna som sand mellan tårna på en sandstrand. När man svävar på moln med raketskorna på är det inte svårt att ta sig ut och springa. Det är nu, när det är som grisigast och man vill ge upp redan efter första stegen som det gäller att ta sig igenom och inte vika ned sig. Sänka kraven, men sticka ut och springa och fortsätta göra det fast varje pass suger…