Here it goes…the story of Utö swimrun 2016.

Förra veckan gick jag runt med fjärilar i magen och längtade (och våndades lite) inför söndagens lopp. Jag skulle inte påstå att jag alltid är en jättespontan person, och att tacka ja till att köra ett lopp med en främling låg en bit utanför den berömde komfortzonen. Men, jag gillar utmaningar och det är rätt häftigt att testa att säga ja till sådant som man tycker verkar roligt och lite läskigt. Min blivande team buddy verkade ju dessutom vara en schysst person som det var lätt att snacka med och som hade en avslappnad och ödmjuk inställning till loppet och att köra med mig.

Johan hade fixat en stuga så jag, Elin och Susanne åkte ut redan på lördag kväll. Han hade även plockat ut våra race kit för att vi skulle slippa stå i kö morgonen därpå. Det var väldigt skönt att vara på plats och det surrade av nervösa tankegångar och taktiksnack, både på värdshuset och nere i stugan. Paddlar provades ut och dräkter klipptes. Vi provlåg (oh yeah) våra linor, pratade distanser och uppskattade tider. Uppe på värdshuset hängde vi med Kalle och Fredrik och Kicki och Gørill och stämningen var allmänt förväntansfull.

Sov rätt ytligt men kände mig förvånansvärt samlad och redo på söndag morgon. Om stämningen kvällen innan hade varit uppsluppen så låg det nu ett allvar och en spänning i luften som nära nog gick att ta på. Det var inte livat på frukosten men väl fokuserat. Efter frukost och race meeting var det dags att gå upp till stugan och slänga på sig hela utrustningskittet och alla kläder. Bestämde mig för att köra med kortärmad merinoullströja under våtdräkten och neoprenpannband istället för neoprenhuva. På energifronten plockade jag på mig ett antal gels och en mjuk vattenflaska med sportdryck.

Johan och jag tog en modest liten jogg och tittade på målportalen och var vi skulle komma ut ur skogen på den sista löpsträckan och ställde oss sedan rätt långt bak i startfållan. Redan innan loppet hade vi bestämt oss för att ta det lugnt uppför backen upp mot värdshuset för att hitta vårt tempo. Vårt tempo blev snabbt detsamma som mitt tempo eftersom Johan var pigg som en mört och säkert hade kunnat dra iväg som en gasell om inte jag hade varit med. Vi provade att haka i linan och låta mig ligga bakom i löpningen men efter ett tag låg vi ändå bredvid varandra och snackade och då valde vi att koppla ur linan på löpen. Att springa med Johan var som att springa med en trevlig och glad guide. Medan jag flåsade pekade han ut sevärdheter på ön och orienterade mig om vart vi var på väg samtidigt som han gav mig små fakta om Utö och dess invånare. Funkade kanonbra som avledningsmanöver och för att ta bort fokuset på den otroligt varma löpningen i början av loppet. Jag höll på att smälta bort och tankar på att bryta ihop och åka hem fladdrade förbi. Men bara en liten kort stund för det var ju trots allt rätt häftigt att få vara just där och harva sig fram genom det där blåbärsriset.

Första simningen var svalkande och härlig och det är egentligen när man avverkat både en löp- och simsträcka som det känns som att man verkligen är igång på ett swimrunlopp. Jag hade det riktigt tufft på löpen och hade svårt att få fart på benen. Jag blev snabbt varm och hade svårt att reglera temperaturen. Var oändligt tacksam att jag inte hade tagit neoprenmössan och vid en simsträcka var det så grunt att de flesta vadade men när Johan frågade om jag ville gå eller simma så var valet enkelt. Jag var tvungen att simma för att svalka mig och för att inte dö överhettningsdöden.

Efter en av simningarna möttes vi av en ren klättring rakt uppför. Ingenting mot Engadin men en härligt lerig stig uppför ett berg. Enligt uppgift från min kollega Peter så väntade därefter den absolut vackraste delen av banan. Det visade sig vara en sträcka om teknisk terräng som aldrig tycktes gå i en rät linje. Det var höger, vänster, upp, ner, rötter, stenar, berg och dalbana. Vi konstaterade att det var vackert men det var samtidigt en rätt tuff del av banan för vår del. Jag har inte många trailpass på löpkontot och både vader och vrister började knorra lite. Men trots tuffa sektioner så höll vi hela tiden humöret uppe och påminde oss om att lagnamnet var ”Kul på vägen” och att mottot var ”aldrig stanna och alltid framåt”. Det var trevligt att kunna falla tillbaka på det och påminna sig om att målet för dagen var att klara cut offerna och att komma i mål. För roligt hade vi.

Första cut offen nådde vi efter 2:20 och vi hade således hela 40 minuter tillgodo. Vetskapen om att det gått bra dittills och att vi hade avverkat 15 km löp och nästan 2000 m sim var stärkande och om löpen gick tungt så gick simningen desto bättre. Det var inte många lag som simmade om oss och ett av herrlagen (Eric och Mille) mötte vi vid ett flertal tillfällen längs banan. Vi simmade om dem och de sprang om oss och sådär höll vi på. Alltid trevligt att få snacka med andra trevliga lag längs vägen.

Den andra delen av banan var betydligt tuffare än den första med längre löp, mer teknisk löpning, blåsigare simningar och jag var lite nervös över att vårt tempo sjönk rätt rejält under den här delen. Jag skrattade åt det komiska i att ön verkade vara ett mecka för backar och valde att se det som en positiv överraskning när en ny backe dök upp. Vi konstaterade att eventuella backpass i veckan inte skulle vara nödvändiga medan vi delade på en energibar. Vi hade en uttalad taktik om att stanna och äta och dricka vid varje station och det var ett klokt drag.

Jag ville gärna klara cut off nummer två och Johan lovade att putta mig om det skulle behövas. Gentlemannamässigt lät han mig dock bestämma tempot och ibland gick vi för att strax därpå tassa vidare i något högre tempo. Förutom teknisk terräng i form av skog och berg så var vi även tvungna att hoppa upp och ner på berghällar och springa på klippor. Johan var som en korsning mellan bergsget och spindelman med superklipp i stegen uppför och med superfäste på de hala sektionerna. Själv höll jag på att drutta omkull vid ett flertal tillfällen och hade antagligen gjort så om inte spindelmannen varit där med en hjälpande hand.

Jag höll koll på distanserna och försökte peppa genom att uppdatera oss om vår framfart. Försökte dessutom passa på att ligga på i utförslöpen för att kompensera de tunga sektionerna uppför. Jag gillar utförslöp, de gör mig lycklig. Den längsta löpsektionen om drygt 6,5 km kändes inte alls så farlig som jag hade föreställt mig den att vara. Antagligen för att vi ägnade en stor del av sträckan åt att snacka om allt möjligt mellan himmel och jord. Som att hänga med en kompis och snacka bort tiden. Vi funderade bland annat på om ett swimrunlopp på ca 6 timmar är något som Szalkai skulle rekommendera en vecka innan ett marathon. Vi kom fram till att det nog var så.

Plötsligt var vi framme vid den längsta simningen om 600 m och när vi gick i för sista simningen så hade vi 45 min på oss till cut off. 45 minuter för att ta oss 600 meter i stökigt och kallt vatten och för att sedan springa ca 600 m. Det var kallt i vattnet och vi drev åt vänster. Vid den här tidpunkten var vi både rätt trötta och jag litade inte riktigt på mina egna ben och min annars så strålande balans när vi stapplade upp ur vattnet. Småfnittrade åt att vi nu sprang mot kartoffeln (cut offen) med bortdomnade tår.

Vi hade bestämt oss för att det var ok att dra ned på tempot efter sista cut offen om vi behövde det. Johan hade lite krampkänningar och jag kände att höftböjaren på höger sida började tycka att vi var färdiga. Trots detta upplevde jag att vi var som starkast i slutet. Jag var trött men jag kände mig stark, uthållig och glad. Jag tyckte om att vara just där jag var och jag var otroligt hög på upplevelsen.

När vi kom upp ur vattnet på sista simningen så låg Eric och Mille precis framför oss och trots ett tappert försök att komma ifatt så gick de i mål 20 sekunder innan oss. Vilken jäkla adrenalinkick det var att gå i mål. Jag var så sjukt glad och stolt över vår prestation och att jag vågat tacka ja till att köra. I skrivande stund är jag fortfarande hög på kicken som loppet gav och abstinensen är stor.

Jag är tacksam för att jag fick chansen att köra Utö swimrun och att jag fick dela upplevelsen med en så fantastisk lagkompis. Jag kände verkligen att vi var ett lag och att vi hade roligt tillsammans. Tack Johan! Och tack Elin, Susanne för en trevlig helg. Och tack alla andra swimrunvänner som också dök upp och förgyllde helgen.