Den där härliga, bubblande känslan som infinner sig när man får göra saker man tycker om och som gör en glad. Den är kraftfull och det är något av en konst att kunna rida på vågen av en kick länge. Jag tycker mig vara ganska bra på att göra det och fortsätter känna mig hög på söndagens upplevelse.

I måndags simmade jag första utomhuspasset med Coach Ludde och ett stort gäng andra glada simmare. Passet som sådant hade kunnat ta ner mig på jorden och sanningen är att passet var något av en käftsmäll. Kaxig som jag är hängde jag på de snabba simmarna ut från bryggan. 400 meter senare simmade jag tillbaka till bryggan med svansen mellan benen. Jag hade noll att komma med och stressen, över att jag upplevde simningen som hetsig, tog över totalt.
Hängde med alla trevliga simmare vid bryggan och kände mig snabbt på bättre humör. Det var dock först när jag skrev ner mina tankar och min race report som jag hoppade upp på vågen igen.

När jag imorse tog mig till den magiskt vackra (och okristligt tidiga) morgonsimningen så gjorde jag ett nytt försök med den snabba gruppen. Denna gång med ett stort lugn och en vetskap om att jag bara kan göra så gott jag kan. Det räcker.

För att toppa upp dagen ytterligare hängde jag med mina trevliga kollegor ut på tur (aldrig sur) runt Årstaviken. Ofantligt varmt men med ett avslutande dopp innan det var dags att jobba igen.

Tänk om det gick att stoppa undan och spara dessa små upplevelser. Som lyckopiller i minnesform.