Jag är väl kanske ingen mästare på att ta det lugnt men när livet nyligen trissades upp i turbotempo med hög belastning på alla fronter så sparkade kroppen bakut med konstant huvudvärk och en trötthet som var överväldigande. Trots detta var det inte förrän jag träffade en klok läkare som sa till mig att jag var tvungen att sakta ner som det sjönk in att det var precis det jag behövde.

Jag plockade fram en ljudbok, ett garnnystan och började virka en amigurumimus och det var som att det skenande tåget började bromsa med detsamma. Från att ha tankeverksamhet all over the place så fick jag äntligen lite lugn och ro. I vanliga fall brukar träning kunna ge mig det där lugnet men här och nu behövde jag en total reboot utan krav på prestation och bara tanken på kravfylld träning fick stresspåslaget att åter peka åt det röda hållet.

Något som ytterligare fick mig att finna lugn (trots att jag flängde runt halva stan) var att åka in till stan och heja på N som sprang halvmaran. Det kändes oändligt skönt att slippa vara den som sprang på tid och istället få fokusera på att heja och peppa istället. Det gav energi istället för att sno energi. Fick även span på ett gäng kollegor, kompisar och bekanta som sprang så den gråmulna lördagen blev riktigt fin. Extra fin eftersom jag dessutom fick tid för ett eget kravlöst och lugnt pass i skogeni. För att jag hade lust och ville och inte för att jag kände mig tvungen.

En insikt som slår mig är att det kan vara bra att fundera på vad som kan ge en lugn och energi och bära det med sig som en liten livlina att plocka fram vid behov. För när tåget väl skenar är det inte alltid så lätt att tänka klart och vettigt.

På måndag morgon ska jag stå på startlinjen till ÖtillÖ och på måndag kväll ska jag förhoppningsvis även ha passerat mållinjen. Vi pratar massiv utmaning om 65 km löpning och 10 km simning. Det är långt. Ogreppbart och svåröverskådligt långt. Från ”Sandhamn till Utö”-långt.

Och jag är så galet glad, tacksam och peppad över att få göra det här galna loppet. Dessutom med en superstark och härlig lagkamrat, Monique. Jag har ärligt talat svårt att fokusera på annat när fjärilarna i magen gör små kullerbyttor och fladdrar.

Det här är ett bucketlistlopp. Den saken är klar.

Har fått hänga med min minsting idag och efter tips från en kompis tog vi oss in till Kulturfestivalen i stan. Där fick vi skapa i diverse olika material och former. Wilja ville dessutom besöka Medeltidsmuseet så vi hann med en sväng där också innan vi tittade på galna cirkuskonster, åt sockervadd och käkade middag med en kompis som också var inne med sina barn.

Tror Wilja tyckte att det mesta var rätt skoj även om tunnelbaneåkandet nog var dagens höjdpunkt.

Jag tänker ibland att jag bär på en ryggsäck. Erfarenheter, upplevelser, känslor och människor ryms där. Ryggsäcken är rätt stor men den har inte oändligt mycket plats. Vissa möten och människor är något jag vill bära med mig och andra kanske tillåts ta plats trots att de egentligen tynger ner ryggsäcken på ett ohållbart sätt.

När jag reflekterar och jobbar med mig själv och mina tankar och känslor tycker jag om att tänka med hjälp av metaforer och visualisering. För mig är det lättare att släppa taget om destruktiva tankemönster på det sättet.

Jag har behövt rensa ett tag men har valt att fortsätta släpa runt på en alltför tung packning. Kanske av sentimentala skäl. Sannolikt för att jag även har varit naiv nog att tro på goda och ärliga intentioner.

Jag kommer från en uppväxt där jag inte kunde lita på någon eller något. Det som sades var föränderligt och det jag ville tro och lita på var aldrig beständigt. Jag har under många år jobbat för att ta mig därifrån och ta mig till en plats där jag vågar tro och där jag vågar lita på omvärlden. Och jag har haft tur. Jag har under många år fått leva i en relation som har präglats av öppenhet och ärlighet. Där jag inte längre har behövt bygga en mur runt mig själv för att inte bli sårad. Det har hjälpt mig att bli starkare och tryggare och att våga möta livet och nya människor med tillförsikt. Det jag inte var beredd på var att allt det gamla kunde rasa över mig igen. Som en alltför välbekant men högst ovälkommen känsla välde den över mig när jag stod där utan min mur och jag slungades 30 år bakåt i tiden.

Saken är den att jag inte vill behöva ha en mur runt mig och mina känslor. Jag vill våga lita på folk och jag vill inte gå runt och tro att människor har dolda agendor. Så jag tänker att jag måste rensa i ryggsäcken nu och släppa taget om sådant som inte tillför energi. Det har blivit dags att stuva om för att låta nya möten och människor att flytta in.

Idag känner jag mig trött, in i själen trött. Ibland är det så och idag finns inget försvar, ingen ork och bara sorg. Känslan är naken och allt ombonat och varmt är långt borta. Men jag vet att det som känns tomt idag, kan kännas annorlunda redan imorgon.

Lysefjorden levererar precis som förra året. Naturen är så vacker att man nästan blir mållös. 

Tänk att få vara den för någon. Den som någon längtar hem till. Den som någon vill somna bredvid. Den som någon vill skratta och dela sina drömmar med. Den som betyder något alldeles extra för någon. 

Jag ser allt i ett så mycket större perspektiv nu och inser hur fint och stort det är att få vara just den för någon. Och samtidigt är det så otroligt bräckligt och skört att det är lätt att tappa bort sig längs vägen.

Om du har någon som är den för dig, låt den få veta det. Om och om igen. För att få vara den för någon är bland det finaste man kan få vara. 

Vill inte påstå att jag är storkonsument av prylar och utrustning men det är roligt när man hittar bra och funktionella kläder/prylar. Jag började min swimrunbana redan 2012 men det var först 2015 som jag köpte en riktig swimrundräkt med dragkedja fram. Innan dess använde jag en relativt billig instegsdräkt för simning. 

2015 blev jag lycklig ägare till en Head Race-dräkt vilket var det årets premiumdräkt. Det var med stor vånda jag satte saxen i dräkten och klippte av benen (vilket är vanligt för att öka rörligheten under löpningen i swimrun). 
Dräkten har varit med på många tävlingar och träningar och har följt med till Schweiz, Norge, Tyskland och Kroatien. På senare tid har den blivit väldigt trött och ledsen och jag har lappat och lagat med neoprenlim. Efter Utö hade jag stora hål i dräkten. Hål som inget lim i hela världen kunde råda bot på. Dräkten gav mig dessutom riktigt elaka skavsår strax över knäna på insida lår. Det var som att dräkten försökte tala om att det var dags att ta farväl.

För att inte låta den veliga delen av mig vinna så bestämde jag mig för att rikta in mig på Coltings nya dräkt eftersom den lovprisats i diverse tester. Hoppades innerligt på att den skulle passa när jag provade den för att slippa våndas över att välja mellan flera halvt passande dräkter. Enligt storlekstabellen för dräkten skulle jag sikta in mig på L. Jag har inga andra plagg i L så jag blev lite överraskad och det visade sig att jag i själva verket skulle ha en SM. Otroligt skum och missvisande storlekstabell.

Spontant kändes dräkten bra och välsittande men det är först i vattnet som en våtdräkt visar sitt rätta jag. Integrera Amphibians möttes därför upp för ett kortare test igår och jag måste säga att jag blev lätt förälskad i den rörlighet och det flygläge som dräkten erbjöd. Har simmat i ett gäng olika dräkter men denna levde upp till sitt rykte som testvinnare. Otroligt trevlig och följsam. På minussidan hittar vi att jag fick lite skav på halsen av en söm/limkant och att jag fick ytterligare ett litet skavsår i armhålan. Och priset. Den var inte gratis. 

Jag älskar doften av smultronschersmin och speciellt när jag är ute och springer och doften plötsligt omfamnar mig. Jag blir alltid lika positivt överraskad och fylld av lyckokänslor. 

Har trots detta haft allmänt svårt att finna motivation till att ge mig ut. Det är olikt mig och trots att jag har semester med barnen och ”all tid i världen” så tycks den inte räcka till. Skjuter på löpningen och lurar mig själv att tro att det där passet kommer att bli av fast lite senare på dagen. Lite senare på dagen är klockan plötsligt tio på kvällen och då är det inte läge att ge sig ut. Hopplöst fall av latmaskfeber måste ha drabbat mig. Eller så handlar det helt enkelt om att annat av intresse just nu fyller både tid och tankar. 

Ibland tänker jag att det är som att hela året har kommit ikapp och att jag äntligen är redo att fylla livet med människor och aktiviteter som ger mig energi. I samma veva behöver jag skala bort sådant som stjäl energi. Jag har en grundläggande bra och positiv känsla kring var jag vill lägga energi och även en hyfsad uppfattning om vilka områden jag ska undvika. 

I förra veckan tog jag, Bertil och Johan och körde vår klassiska runda med start i Rösjön.

Läs mer på http://trailrunningsweden.se/bloggar/linda-doktar/sjo-gol-och-pol/