Backintervaller, och långa sådana. Var lite tröttare i benen än vanligt och bär fortfarande med mig att jag var sjuk måndag, tisdag. Jag var därför inne och lekte med tanken på att nöja mig med 6 st tvåminutare men med excellent sällskap från Sara, Kicki och Lovisa så hittade jag styrkan att även springa de där sista två vändorna. Däri ligger min stolthet, och min trötthet.

Sjuk, feber, illamående, huvudvärk, ont i kroppen. Sov uselt lite i natt, har sovit minst 8 timmar på dagen. Har fått i mig lite blåbärssoppa och skorpor.

Jag tror det var gårdagens långpass på Lidingö som fick mig att tippa över och bli sjuk. Skulle kanske kunna vara långpasset i sig som gjorde mig sjuk men jag tror ändå mer på att jag hade en infektion som jag gav fritt fram för när jag sänkte immunförsvaret igår.

Idag sticker hela familjen och badar. Det är en favoritaktivitet och Wilja har studsat runt i baddräkt hela morgonen.

Trodde aldrig för mitt liv att jag skulle säga detta, men här kommer det. Jag älskar dadelbollar. Gärna dadelbollar gjorda på cashewnötter, dadlar och ekologisk kakao. Kanske en gnutta vaniljpulver och vi pratar riktiga godsaker.

Det är lätt att man blir lite skev i sin uppfattning kring vad som är värt något när man börjar nöta längre distanser. Plötsligt blir ”små korta” åttakilometerspass inget värda och det man än gång slet som ett djur för att uppnå (5 km? 10 km?) blir plötsligt väldigt lite värt. Så är det givetvis inte. Varje litet steg och pass är något att känna stolthet över. Försök att undvika att nedvärdera dig själv och sträck på dig istället. Det behöver inte alltid vara längre och/eller snabbare för att räknas.

Har lagt en beställning på en Suunto Ambit2 S och längtar efter att få slippa allt strul jag haft med Garmin. Under de fyra år jag ägt min Garmin 405 så har den fått spel och trott att batteriet är slut, startat om sig om och om igen, varit inne på service och blivit utbytt och nu senast visar den bara en tom skärm. Försökte köra med Martins 610 (1,5 år gammal) men den har också buggat ur och envisas med att ge upp mitt under löppass och gå in i någon loop där den om och om igen piper och startar om sig.

Det är viktigt att synas i mörkret.

Från Wikipedia:
Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.

I dagarna två har det känts lite sådär. Humöret och självförtroendet är på topp men har känt mig sur i halsen och har haft världens märkligaste illamående/magont. Nej, ingen mer bebis här inte, utan något annat.

Ibland tror jag att jag kanske är lite väl entusiastisk i min träning och att kroppen vill sparka bakut. Måndag lunch sprang jag 15 korta backar på lunchen och simmade 1500 m på kvällen. Jag var ”on top of the world” för att på tisdagen vakna med illamående, huvudvärk och allmän sjukkänsla.

Bilder från yogaworkshopen går nu att finna här. Jag glädjs över hur väl fotografen lyckats fånga min köttbullsrullning. Yihaa!