Tycker inte att mina löppass ger mig den utdelning jag tycker att jag förtjänar, eller så förtjänar jag helt enkelt inte mer än nada, zip, zero, för mina insatser. Det är frustrerande och nedslående och just nu vill jag lägga ner löpningen. Den ger mig ingen motivation och glädje utan genererar bara irritation över att jag är långsam. Långsam och tung. Det enda positiva med löpning just nu är att det är motion och träning.

Kanske behöver lägga in lite löpvila för att orka komma igen, men då kommer jag istället leva med tanken att jag kanske tappar ännu mer och blir ännu långsammare. Eller så kommer jag aldrig igång igen för att det är jobbigt och tråkigt och ångest att springa.

För första gången har jag pallrat mig ut på lunchintervaller. Det tog emot rätt ordentligt och jag fick tvinga mig själv till att komma iväg. Planen var 4×4 minuter med 2 minuter aktiv vila mellan intervallerna som sedan skulle följas upp av 2×2 minuter med 1 minut aktiv vila mellan intervallerna. Väl på plats på banan på PHS så började mina hjärnspöken försöka psyka mig ytterligare. ”Det här är ju jobbigt, du kanske bara ska springa två intervaller och sedan lattja runt lite” och ”Du kan ju alltid stryka de två sista intervallerna, de ger ju ändå inget”.

Damn you demons, get out of my head. Jag ska springa mina jäkla intervaller och därmed basta. Det behöver inte vara i racerfart, men det ska springas.

Jag sprang och dessa längre intervaller är faktiskt helt okej. Kanske för att jag inte pressar på tillräckligt, men det struntar jag i. Jag kan, om jag vill.

Har känt att semestern har gjort mig gott. Igår var jag pigg och peppad att börja jobba och idag är jag redan jättetrött (dock fortfarande peppad).

Apple kommer öppna en butik i Täby centrum. Täby rockar, så är det bara.

Tusen myggbett och lite blåbär.