Amfibiemannen 2015

Det var en hel del nerver på spänn kvällen och morgonen innan Amfibiemannen. Vi visste att vädret skulle vara mer fördelaktigt än förra året men att det fanns risk för kalla och stökiga vatten. Detta var dessutom första swimrunloppet och första långloppet för Martin sedan förra årets Amfibiemannen. Jag kände mig ändå hyfsat lugn och trygg i att det skulle gå bra.
  
Vi blev upphämtade av lag InSahne och åkte gemensamt till Räfsnäs brygga där båten till Lidö skulle gå. Väl på plats hämtade vi ut startkit och åt lite medhavda smörgåsar och gröt. Vi kittade oss och jag petade ner 4 gels, ett gäng GT-tabletter och två softflasks á 250 ml i dräkten.

Strategin var att ligga på i löpningen fram till cut off och att turas om på simningen. Första löpsträckan gick enligt plan och vi var kvicka ner i vattnet. Det var vågigt och jag svalde på tok för mycket vatten för att det skulle kännas ok, men harvade på. Vi trasslade lite med linan och med vem som skulle ligga först och det gjorde att vi upprepade gånger kom ur vårt flow. Vi upplevde trots detta att det tog längre tid än förra året innan herrlag började svischa om oss.

När så uppstigning äntligen var alldeles nära så fick jag kramp i ena benet. Det smärtade men släppte när vi kom igång med löpningen. Vi tassade fram och var fint i synk under löpningen. Det var värre i vågorna under simningen. Känslan var att vi befann oss i en vågmaskin och skvalpade runt som små korkar. Det var bökigt att navigera och jag började känna mig kall. Försökte mota problem med kyla med hjälp av energi och vätska och påminde Martin om att göra detsamma.

När vi kom upp till den långa löpningen på Arholma visste vi att vi lätt skulle ta vår tid från förra året. Delar av banan var katastrofala i form av dyhål (á la Tjurruset) och det var svårt att ta sig fram i vettigt tempo. Vi sprang och konstaterade att vi kunde få gå vid energistationen men att vi hela tiden skulle hålla oss i rörelse. Våtdräkten skavde på hals och armar och det fanns tillfällen då jag stilla ifrågasatte mitt deltagande. Trots detta sprang jag lycklig igenom Batteri Arholma, ungefär tusen gånger piggare än förra året. Och på en bättre tid.

Vi firade med att cabba på i slow motion (så lite trötta var vi nog ändå). Simningen runt skäret var vår nemesis från förra året men vi lyckades övervinna det i år.

Väl vid Arholma energistation igen så sprang vi på InSahne som brutit loppet. Vi körde på och varvade att gå i backar med att springa. Kraftledningspartiet med dy och lerpölarna kändes ungefär dubbelt så långt på vägen tillbaka.

Simningen från Arholma började bra och jag minns att jag tänkte att det tack och lov hade mojnat. Det hade det inte… Vi stretade och slet och känslan av att inte komma framåt var högst närvarande.

När vi kom upp hade jag lätt kramp och frös. Martin var riktigt illa däran och hade kramp i båda benen och i fötterna. Stundvis hade han svårt att ta sig framåt för egen maskin. Jag sa att vi behövde röra oss framåt och vi kopplade om linan så att jag kunde ligga först under löpningen. Gav Martin en GT-tablett och beordrade mer energi och vatten.

Nästa simning gick okej men vågorna var ständigt där och slungade oss framåt och bakåt, åt höger och vänster. Jag misströstade inte men kände att jag blev arg på vågorna och situationen. Vi skulle i mål, så var det bara. Ju mer vi simmade, desto mer kramp fick Martin när vi skulle upp och springa. Martin kved av smärtorna i fötterna där han låg bakom mig under löpningen och vi varvade långsam jogg med att gå. Hela tiden framåt.

Martin var (med all rätt) orolig för sista simningen. Han undrade om vi skulle klara det. Jag var helt övertygad och fast besluten om att ta oss i mål. Vågorna gick rätt mot oss och det var svårt att navigera. Vi var trötta och kalla och då det utlovade riktljuset inte fungerade så tappade jag orienteringen vid flera tillfällen. Fick för mig att jag simmade åt fel håll och var tvungen att stanna och trampa vatten för att ta ut riktmärke. Efter en evighet närmade sig land. Långsamt men ändå successivt närmare.

Martin, alldeles blå om läpparna, hade det riktigt tufft och jag fick peppa och påminna om att vi skulle lyckas ta oss i mål. Nu återstod 2,6 km och den biten kunde vi gå om det behövdes (vilket det också gjorde). Jag var trött och benen var som två stockar. När 1000 m kvarstod frågade Martin mig ”1 km, det klarar vi väl?”. Han hade så ont att det där och då inte var en självklarhet. Men vi tog oss joggandes uppför sista backen och runt Lidö krog för att slutligen hand-i-hand gå i mål.

Jag är otroligt stolt över vår insats och framför allt min makes krigande under de sista två timmarna.

Annonser

Amfibiemannen 2014 race report

En del av förra veckan gick åt till förberedelser inför fredagens Amfibiemannen. Det skulle bli tokvarmt och varningar gick ut om att det var dumdristigt att springa utan att ha med sig egen vätska längs banan. En halv dag gick således åt till att jaga Soft flasks som vi kunde trycka in under dräkten. I övrigt klippte vi våtdräkter och testsimmade utrustningen.

Hade svårt att inte vara nervös inför fredagen och sömnen blev sådär natten mellan torsdag och fredag. Jag var mest nervös för värmen eftersom jag har lätt för att få problem med huvudvärk och mage. Jag har svårt att springa i värme redan som det är och jag visste att det skulle bli extra tufft med en våtdräkt på kroppen. Detta skulle även bli Martins allra första långlopp längre än en halvmara och det var svårt att veta hur hans kropp skulle reagera på energiintag och att vara ute så pass länge.

20140729-222357-80637068.jpg

På fredag morgon åt vi en ordentlig frukost och packade med oss en second breakfast att äta på plats. Vi samåkte med Sofia och Linda ut till Räfsnäs brygga och stämningen var på topp. Väl ute på Lidö plockade vi upp startkit och letade upp en plats i skuggan för att förbereda utrustning och peta i oss lite lättare medhavd mat. Efter den obligatoriska säkerhetsgenomgången var det bara att kitta på all utrustning och bege sig till startområdet ca 600 m längre bort. Svetten rann längs benen och jag längtade efter att starten skulle gå och vi skulle få komma iväg.

20140729-222623-80783069.jpg

Starten gick och vi stack iväg på den dryga 2 km långa löpningen. Detta var den enda sträcka vi inte använde draglina. Vi kom överens om att försöka cabba på i farten när det var ca 400 m kvar till vattnet. Det visade sig vara svårt och jag hade stora problem med att få på våtdräktsärmar och framför allt att dra upp dragkedjen. Vi var därför tvungna att stanna upp lite innan vi slängde oss i för den första 1100 meter långa simningen, bl a för att koppla ihop oss med draglinan. (Draglina är tacksamt av flera anledningar. En fördel är att den som ligger bakom slipper navigera och kan dra nytta av draget från personen framför. Man har dessutom koll på att man inte tappar bort varandra i vattnet.)

Vi hade redan innan bestämt att jag skulle försöka dra så mycket jag orkade på simningen medan Martin skulle dra på löpningen. Jag är ingen snabb simmare men jag skulle vilja säga att jag är en jämn och stabil simmare som kan mata på under en lång tid.

Jag tyckte att den första simningen gick riktigt bra. Kände mig lite yr och vilse vid något tillfälle eftersom det guppade lite men vi tog oss hela tiden framåt. Det mest fascinerande var när de första herrlagen svischade förbi som små motorbåtar. Vilket tempo.

Upp på Idö och löpning i drygt 3 km. Vi valde att inte cabba ner och det var varmt men det kändes som att det hade gått åt energi och värme att fippla med dräkten också. Löpningen var vacker och det enda som störde var alla flygfän och då framför allt bromsar som envisades med att bitas och surra runt huvudet på en. På ett ställe vadade vi och det kändes som ett roligt avbrott. Martin låg hela tiden framför mig och drog mig med linan. På flera ställen blev vi påhejade av folk på öarna och vissa förbarmade sig och bjöd på vatten. Vi drack på alla ställen och passade även på att svalka huvudet.

20140729-222622-80782695.jpg

Det var några kortare löp- och simsträckor innan det var dags för den fruktade Arholma-löpningen. Nästan 5,5 km i stekande sol och våtdräkt var inte att leka med men jag tyckte löpningen gick fortare än jag hade trott. Efter ca 2 km började vi möta lag som var på väg tillbaka och jag är grymt imponerad av den fart dessa lag hållet både på sim och löp. Dessa lag hade tillryggalagt ca 7 km längre löpning och en simning på ca 700 m.

Jag sneglade på klockan och kände mig trygg i att vi skulle klara vårt första mål för dagen, att nå Arholma Nord innan cut off-tiden på 2:45. Vi hade en halvtimma på oss att ta oss ca 3,5 km. Vips var vi framme vid Arholma handel och vätskekontroll. Jag fyllde flaskor och drog i mig sportdryck och GT-tablett. Tryckte lite bar och en apelsinklyfta också.

Efter vätskestoppet fortsatte vi mot Batteri Arholma och det var så underbart svalkande att springa in i berget. Spiraltrapporna upp ur berget var mindre roliga.

Väl ute var det dags för simning eftersom vi lyckats glida in vid checkpointen innan snöret drogs. Simningen gick uselt. Jag hade stelnat till i axlarna under den långa löpningen och hade inte mycket ork eller kraft i draget. Till råga på det så immade brillorna igen och den urusla sikten fick mig att navigera helt åt skogen och vi gjorde vår absolut sämsta simning för dagen.

I vattnet kände jag av en annalkande huvudvärk och insåg att det med stor sannolikhet var ett första tecken på uttorkning. Vätska och energi fick bli mitt mantra när vi nu glada i hågen började vår resa tillbaka mot målet. Vi höll humöret uppe och vid vätskestationen blandade jag till en resorb med hjälp av en funktionär. Var skakis och hade lite dålig kontroll över finmotoriken vid det här laget.

Vi cabbade ner och tog det lugnt på vägen tillbaka. Löpningen gick rätt tungt och vid några tillfällen hade jag svårt att lyfta på fötterna. Det märktes att även Martin var trött men han kämpade på med mig i lina bakom. Tänk dig att du springer med någon som bromsar dig med en gummilina hela tiden. Jag försökte springa på men kan erkänna att det var grymt skönt att känna Martins draghjälp.

Inför sista simningen kändes det otroligt skönt att få komma i vattnet. Näst sista löpningen på Idö var galet varm och vid ett tillfälle kändes det som att mina ben skulle fatta eld. Jag stretade på och trots att vi blev omsimmade väldigt ofta så orkade jag inte bry mig. Nu ville jag bara i mål.

Vi tog oss upp på sista löpningen och bestämde oss för att springa hand i hand in i mål. Vi skulle fixa mål nummer två för dagen, att klara hela banan och med gott humör.

Känslan att gå i mål var fantastisk! 5:51 minuter en stekhet sommardag ute i skärgården tillsammans med min man. Vilken grej! Jag är otroligt tacksam över att få dela upplevelsen med Martin och stolt över oss. Lite extra över Martin eftersom han inte hade några längre tävlingar i bagaget.

Amfibiemannen, till nästa år ska vi slipa på simningen.

20140729-222623-80783262.jpg

Funderar på lopp

Jag är lite sugen på att anmäla mig till något lopp (utöver jubileumsmarathon). Fick höra talas om http://www.amfibiemannen.se/ av en kollega i helgen och det låter väldigt spännande. 5400 m simning och 21, 5 km löpning mellan öar i skärgården. Hade jag haft crawl under kontroll så hade jag lätt anmält mig redan i år, men nu måste jag ”lära mig simma” först.

Har även sneglat på att köra sprintdistansen i Stockholm triathlon, men är lite feg när det gäller cykling (och simning).