Backar i gott sällskap 

Hade förmånen att få barnpassning en stund idag vilket möjliggjorde för mig och Martin att springa tillsammans. Eftersom vi befinner oss i något sorts backparadis så bestämde jag att vi skulle springa backintervaller och långa sådana.

 

Vi hittade en backe och testsprang den för att avgöra hur många intervaller vi skulle köra totalt. Det tog fyra minuter att springa uppför och vi ställde därför in siktet på fem stycken intervaller och således ca 20 min arbete uppför.

Första intervallen sprang vi tillsammans och jag fick lite draghjälp. Därefter släppte jag Martin som har en naturligt högre fart och lät honom springa i sitt eget snabbare tempo. Vilade ca 30 s på toppen innan jag tog mig an utförslöpet.

Överlag kände jag mig stark igenom dessa (för mig) ovanligt långa intervallerna. Har legat runt 60-90 sekundersbackar den senaste tiden eftersom de backar jag har sprungit i inte har varit längre än så. Jag tyckte dock att jag tacklade de här långa backarna med ett härligt (och lite överraskande) lugn.

För mitt inre spelade jag upp Emelie Forsbergs lätta små steg och låtsades att jag såg lika lätt och framför allt lika glad ut. Under fjärde och femte intervallen kopplade jag även in mantrat jag har starka ben (något som min masterstränare påmint mig om vid flera tillfällen och således måste vara sanning… ).

Under dagens pass lyckades jag även plocka fram självförtroendet i att ha tränat för långa och många backar i snart åtta månader. På så sätt lyckades jag övertyga hjärnan om att benen var starka nog att bära oavsett om känslan i andningen sa något helt annat.

Sådana här små mentala trick funkar långtifrån alltid för mig, men just idag var jag stark på alla plan.

Efter intervallerna blev det poolbad med kidsen i ösregnet.

Väl tillbaka i stugan var tjejerna inte särskilt svårövertalade när jag föreslog poolbad i ösregnet. Är det sommarlov och semester så är det obligatoriskt att hitta på busiga saker.

Helt ensamma i poolen.

Blandade backar

Så i torsdags fick jag till ett backpass och jag tror bestämt att jag närmar mig målet (tror till och med att jag redan är där) att bli kompis med att springa backe. Det är tungt och tufft, både mentalt och fysiskt, att springa backe. Det gäller att bestämma sig för att man kommer klara det och lägga upp en strategi i form av hur många backar man ska köra. Om man inte har bestämt sig innan man ger sig ut är det väldigt lätt och frestande att modifiera den där planen och sänka antalet intervaller.

Är det första gången man kör backe så tycker jag dock att man kan känna sig för lite. Det kan vara svårt att veta vilken fart och hur många backar som är rimligt att köra. Sedan finns det ju många olika sorters backar. Branta, flacka, korta och långa. Jag tycker om att variera mig och ibland köra långa och branta, ibland långa och flacka, korta och branta osv.

I torsdags körde jag i en relativt brant och lång backe. Där gäller det att vara taktisk och inte gå ut för hårt (och att värma upp kroppen innan i ca 10 min). För att ge mig själv mental pepp så körde jag åtta backar där jag varvade långa (1:45) och lite kortare (1:20). Det gjorde att det kändes mer överkomligt att gång på gång kräma ur benen.

Det var tungt, kanske delvis pga att jag sprang utan sällskap. Just backar tenderar att kännas lättare att genomlida om man har ett par vänner som peppar (och som man själv kan peppa) vid sin sida. Halvvägs in i passet la dessutom min telefon av och jag fick således kämpa på utan hjälp av musik. För att fokusera på annat än att det var jobbigt började jag aktivt tänka på min teknik. Stolt hållning och att inte sjunka ner med höfterna, jobba med armarna och små steg.

För att sammanfatta min syn på backar:

  • Bestäm i förväg hur passet ska se ut avseende upplägg (varierande längd, pyramid, stegrande osv) och antal intervaller.
  • Variera dig och spring i olika typer av backar.
  • Värm upp ordentligt innan.
  • Spring med en kompis.
  • Tänk på tekniken.
  • Var inte rädd för att träna utförslöp också.