Coopertest och prestationskrav

Jag är en person som ställer höga krav på mig själv och min egen prestation. Dessvärre blir dessa krav ibland (kanske till och med alltför ofta) orimligt höga och prestationshetsen riskerar att förta det roliga och positiva i det jag tar mig för.

Det är inte ett problem i sig att sätta upp prestationsmål, men det blir problematiskt när jag sedan aldrig känner mig nöjd med det jag klarar. Har jag målet att klara milen på 55 minuter och sedan gör det på 53 minuter så har jag ändå svårt att känna njutning i det. Jag börjar istället vrida och vända på det och går ofta iväg med känslan av ett misslyckande. ”För om jag klarade mitt mål så hade jag kunnat göra det ännu bättre och således uppnådde jag inte mitt mål.”

Samma sak hände när jag sprang mitt första marathon. Jag hade som mål att ta mig runt men när jag gjorde det på 5 timmar och 20 minuter så tyckte jag att jag var dålig. Jag hade just avverkat 42 km till fots och tyckte jag var dålig som gjorde det så långsamt. Målet var ju att ta sig runt men jag var snabb med att nedvärdera min prestation. Istället för att stoltsera med ett genomfört marathon så skämdes jag över att prata om det eftersom folk då frågade hur lång tid det hade tagit. Som om resten av världen skulle tycka att jag var ett skämt som inte borde låtsas kunna springa marathon.

Jag har jobbat en hel del med dessa prestationskrav och känslor sedan jag började uppmärksamma dem och har tagit ett kliv framåt. När det vankas lopp, tävlingar och liknande så är det fortfarande svårt att inte ramla in i gamla hjulspår och därav skapade Coopertest á la Röhnisch Running School en del turbulens och oro inombords. Försökte in i det sista slingra mig ur men bestämde mig för att jag är bra som jag är oavsett hur testet skulle gå. Framför allt var jag tvungen att pränta in att det inte är en tävling mot alla andra. Testet är ett mätbart kvitto på var jag befinner mig nu. Något jag senare kan använda för att mäta MIN utveckling.

Hur gick testet då? Jag tippade på att jag skulle landa runt 2400 m på 12 min och det faktiska resultatet blev 2550 m enligt min Suunto och 2595 m om man tittade på banmarkeringarna på löpbanan. Är jag nöjd? Ja, och stolt över att ha skrämt bort de negativa tankarna.

20140324-194747.jpg

Annonser

Zinken – lunchintervaller

Nu var det ett tag sedan jag gav mig i kast med 200-ingar och det krävdes en mental kamp för att övertyga benen om att springa till Zinken.

Flera gånger flög ovälkomna tankar genom huvudet, ”det här är ju fruktansvärt, nästan omänskligt” och ”varför gör jag det här, det är verkligen skitjobbigt och pulsen galopperar (fast jag sniglar mig fram)”. Negativa tankar är min värsta fiende. Försökte tänka bort dem med siktet inställt på hur bra det skulle kännas efteråt. Slängde även in lite tankar i linje med att detta härdar mig och förbereder mig för de utmaningar jag har framför mig. Testade även att slänga in att jag ju älskar löpning och när det bränner i bröstet, men den var långt ifrån övertygande idag.

När det inte går att snacka omkull sig själv så brukar jag försöka hitta nya infallsvinklar. Det vinnande konceptet var att dela upp mina 15 st intervaller i set om 5. Det är lättare att övertyga sig själv och dessutom hålla tempot uppe när målet är närmare. 3 set om 5 st 200-ingar blev plötsligt överkomligt och greppbart.

Kan tillägga att jag är ytterst glad att jag fick med min löparjacka från Casall hem. Det var ytterst nära att en av Zinkens ”hang arounds” tyckte att den skulle följa med honom (istället för att ligga undangömd medan jag kämpade mig runt).

Sol, då åker mina galna brillor fram. Någon gång ska jag unna mig ett par mörka.

20140311-153610.jpg

20140311-153906.jpg