Nu var det ett tag sedan jag gav mig i kast med 200-ingar och det krävdes en mental kamp för att övertyga benen om att springa till Zinken.

Flera gånger flög ovälkomna tankar genom huvudet, ”det här är ju fruktansvärt, nästan omänskligt” och ”varför gör jag det här, det är verkligen skitjobbigt och pulsen galopperar (fast jag sniglar mig fram)”. Negativa tankar är min värsta fiende. Försökte tänka bort dem med siktet inställt på hur bra det skulle kännas efteråt. Slängde även in lite tankar i linje med att detta härdar mig och förbereder mig för de utmaningar jag har framför mig. Testade även att slänga in att jag ju älskar löpning och när det bränner i bröstet, men den var långt ifrån övertygande idag.

När det inte går att snacka omkull sig själv så brukar jag försöka hitta nya infallsvinklar. Det vinnande konceptet var att dela upp mina 15 st intervaller i set om 5. Det är lättare att övertyga sig själv och dessutom hålla tempot uppe när målet är närmare. 3 set om 5 st 200-ingar blev plötsligt överkomligt och greppbart.

Kan tillägga att jag är ytterst glad att jag fick med min löparjacka från Casall hem. Det var ytterst nära att en av Zinkens ”hang arounds” tyckte att den skulle följa med honom (istället för att ligga undangömd medan jag kämpade mig runt).

Sol, då åker mina galna brillor fram. Någon gång ska jag unna mig ett par mörka.