Det fullkomligt vräkte ner när jag igår klev av tunnelbanan vid Danderyds sjukhus för att transportlöpa hem. Tog ett par minuter och sedan var jag genomblöt. Reflekterade över de skarpa kontrasterna att ena dagen simma i Adriatiska havet till att dagen därpå springa i ett regntungt Sverige.

Jag får ibland frågan om jag springer ute hela året oavsett väder och det korta svaret är ja. Följdfrågan blir ofta om det inte är blött, kallt och halt och visst, det går inte att komma undan att det kan vara blött, kallt och halt. Inte alltid, men det händer.

Jag tror dock att många förstorar mindre trevliga väderförhållandena som kyla, regn, snö och is kan tyckas vara i löpsammanhang. Det är inte så farligt att bli blöt eftersom du springer och således håller dig varm. Samma sak med kyla. Du klär dig något varmare och håller dig varm när du springer.

När det gäller snö och is så kan det vara halt, men då finns utmärkta möjligheter att använda hjälpmedel som t ex broddar. I ärlighetens namn så springer jag ofta utan broddar även på snö och is och det går bra.

I samband med att Ångaloppet (swimrun) kommer på tal är den första frågan ofta om det inte är jobbigt att simma med skor och sedan att springa med blöta skor. Det är inte särskilt jobbigt att simma med skor. Speciellt om man har skor med låg våtvikt, t ex Icebugs Acceleritas eller Inov-8 X-talon. Skorna suger inte upp så mycket vatten och blir således inte särskilt tunga (vare sig i vattnet eller när man väl kommit upp på land). Om man på vintern klarar sig utan specialskor, skulle jag ändå vilja påstå att man behöver ett par om man tänker köra ett swimrun-lopp. Som jag nämnde så är det dels den låga våtvikten man vill åt, men det är även bra om skon är anpassad för terräng och har låg drop så att man kommer nära marken i steget. Detta för att lättare kunna parera ojämnheter och få grepp i obanad och trasslig terräng.

Kort och gott, jag springer oavsett väder och även om iskallt vatten sipprar in i skorna ibland under vinterlöppassen så är det något man överlever. Ge det tio sekunder så är det glömt.

Tog med löpkläderna till jobbet idag men det satt långt inne att ge mig ut. När jag hade bestämt mig för att inte springa, hör jag mig själv högt säga till en kollega att jag minsann ska springa på lunchen. Jahapp, så det var bara att lunka ner till omklädningsrummet där jag hittade Sara. Sara skulle springa ett litet lätt pass och det stämde väl in på det jag hade tänkt mig så vi bestämde oss för att köra tillsammans. Var lite nervös eftersom jag vet att Sara är bra mycket snabbare än vad jag är men sådant kan man inte låta stoppa en. Det är bara att köra.

Vi tänkte ta oss över till norra sidan av Årstaviken men efter två broöppningar gav vi upp och tog en sväng runt Trekanten och ner mot Vinterviken istället. Löpningen flöt på medan vi pratade om allt möjligt. Det kändes som att vi hade rätt bra fart för att springa och prata samtidigt så jag blev lite besviken när jag kollade klockan och såg att vi sprungit i ca 6:15 tempo. Jag fick inte ihop det med den känsla jag hade i kroppen och när jag väl var tillbaka på jobbet så insåg jag att det var trapporna upp till bron och väntan på broöppning som stulit några minuter eftersom jag stängt av autopausfunktionen. Min besvikelse vändes därför till stolthet när jag insåg att vi sprungit och pratat i ett tempo som låg runt 5:30.