I mina tankar

Förpackat i en snygg lila bok anar jag en liten guldgruva. Efter att ha läst det första kapitlet har jag redan känt igen mig och fått reflektera.

20131120-082943.jpg

Annonser

Årstaviken runt

Årstaviken runt idag och mina ben var raka motsatsen till pigga. Kändes som att jag hade blyvikter runt fotlederna och mantrat fick vara att det var okej att jogga fram. Jag kan inte riktigt förklara varför jag tyckte det var en bra idé att springa idag när jag senast igår beklagade mig över att mina ben var slutkörda efter backar och ett tufft crawlpass med mycket benstyrka. Kanske trodde jag att de magiskt skulle återhämta sig i turbofart. Mer sannolikt var nog att jag inte tänkte så noga, vilket inte är så schysst mot mig själv eller min kropp.

Dagens ledord får således bli, jag behöver träningsvila och ska sluta ignorera kroppens signaler.

Dåligt med tryck

Note-to-self: Kör inte backintervaller dagen innan crawlträning där temat kommer att vara puls.

Pulsträning innebar mycket ben… Benspark, snabbsim (kräver mycket benspark), upprätt benspark (tänk trampa vatten fast med crawlspark). Mina ben var trötta och det fanns inte mycket kraft att pumpa ur dem.

Hade inte mycket kraft i axlarna heller efter att ha kört ett par yogapass de senaste dagarna. Kanske dags för lite superkompensation.

20131113-230637.jpg

Lillasyster W

Börjar tro att lillasyster Wilja vill ha en alldeles egen lillasyster. För någon vecka sedan var en av hennes kuddar min bebis. Hon bar runt på den och tyckte jag skulle ta hand om min bebis. Jag försökte leja ut själva bära-runt-delen till henne och det verkade okej. Det var dock inte okej att jag sedan glömde kudden inne på golvet i barnens rum efter nattning. Mitt i natten stolpar W in till mig och säger argt att jag glömt min bebis på golvet. Det var bara att maka på sig och göra plats för Wilja och ”bebisen”.

Igår var det istället min foam roller som fick agera nytillskott i familjen. Den gröna rullen var lillasyster och som sådan skulle den givetvis sitta med vid matbordet. Hon är allt bra söt vår lilla tokfia.

20131111-134945.jpg

20131111-134954.jpg

Stress botas med skog

Idag har jag känt mig som en hamster som kutat för livet i ett hjul som snurrar i turbofart. Jag snubblar och tumlar runt, ställer mig upp och snubblar igen. Det är inte på något sätt hållbart, roligt eller motiverande.

Under lunchen behövde jag lugna ner mig och för min del är träning terapi. Jag drog på terrängskorna och sprang rakt ut i skogen. Här kan vi prata om att byta stresshormon mot endorfiner.

Terränglöpningen hade en nästan magisk effekt. Att trippa fram över sten, mossa och kvistar och få fokusera på att planera mina steg. Fantastiskt.

20131106-195820.jpg

När man hittar pinnar i byxorna vet man att man haft ett bra pass i skogen.
20131106-195828.jpg

Full rulle och lågintensivt

Igår testade jag och Sofiaatt köra långpass tillsammans med Magnus Hult, bokat via Vint. Vi var fem glada löpare och en instruktör som pinnade ut i Lill-Jansskogen. Eller pinnade och pinnade, vi tog oss fram i ett lågintensivt tempo där målet var att ligga i pulszon 2. Det innebär kort och gott att man går i alla uppförsbackar och kör i ett tempo som gott och väl tillåter prat utan ansträngning, dvs ultraträning.

Konceptet var nytt och kändes väldigt ovant. Jag lever lite i uppfattningen att långpass kombinerar lång distans och lång tid, inte enbart lång tid. På 90 minuter kom vi knappt 11 km.

Vi fick en del handfasta tips om axlar, armpendling, hand- och höftposition för att springa energisnålt vid lång distans och det är precis den typen av tips jag behöver. I och med den lärarledda crawlträningen har jag insett hur givande det är med tekniktips och det har jag saknat i min löpning.

Jag kände mig pigg och lätt under hela passet men så fort jag kom hem var jag helt slut och frusen. Kanske en kombination av att det varit ett aktivitetsspäckat höstlov och att jag tog ut mig på ett nytt sätt under löppasset.

20131104-105349.jpg