Träffade Lisa i omklädningsrummet när jag var på väg ut för lite löpning och styrka. Hon skulle springa för första gången på ett tag och jag skulle bland annat träna styrka (som händer någon gång varannan månad eller så).

Jag känner mig trygg i löpningen, och att dra ut och springa kan jag göra nästan närsomhelst. Däremot känns styrketräning knepigt och motståndet är stort. Lisa upplevde ungefär det motsatta. Att styrka kom lätt, men att löpning satt längre in.

Jag vet att jag måste över den där (för tillfället väldigt höga) tröskeln. Jag har övervunnit det motstånd jag känt för backe och då ska jag banne mig kunna göra detsamma när det kommer till styrka. Om jag så måste fila ned den med nagelfil.

För att lura mig själv så lät jag kroppen tro att vi bara skulle springa sisådär sex km längs Årstavikens södra del. Det var kroppen genast med på. Den var lite fundersam över den lilla väskan med gummiband som jag bar med mig på ryggen, men den glömdes snabbt bort.

Efter fem kilometer stannade jag vid utegymmet och plockade fram gummibandet. Vid det här laget var kroppen så glad av löpningen att den inte protesterade. Körde bland annat några övningar från min pt-timme med Milla (mer om den vid annat tillfälle). Inte jättelänge och inte många övningar (rodd, draken, knäböj med sidolyft, pull aparts) men tillräckligt för att känna att det tog.