Firade in maj med ett backpass i Väsjöbacken tillsammans med Elisabeth och det känns fortfarande i låren trots att det hunnit bli måndag morgon. 

När vi pratade om hur många vändor vi skulle köra så sa jag (fullt övertygad om att det var sant) att jag hade kört 6 stycken senast. Så var det inte. Efter att ha konsulterat min träningsdagbok så har det visat sig att jag körde fyra gånger senast. Oops.
 
Med Elisabeth tog jag fem vändor. Tre uppför liftspåret och två uppför gångvägen. För att mentalt fixa backen så varvade jag att springa och gå uppför och att dela upp backen i delintervaller och ta en bit i taget med ståvila mellan. Pulsen löpte amok och jag ställer mig frågande till om det någonsin kommer att kännas lättare att springa uppför. Jag kan visserligen märka att jag har lättare att fixa mindre flackare backar nuförtiden men att branta monsterbackar (fortfarande) suger musten ur mig.

 
Utför släppte jag på och sicksackade mig nedför. Det var barnsligt roligt och jag tror att det är utförslöpen som fått mina lår att bränna de senaste dagarna. Extra tydligt blev det när jag sprang 11 km distans igår kväll. Stapplade ut och först efter någon kilometer ville benen vara med mig. Sedan var de med mig så länge vi undvek att springa utför. 

Älskar känslan av träningsvärk som signalerar att kroppen kommer att bli starkare. Har dessutom märkt att jag springer bättre med träningsvärk. Framför allt om jag har träningsvärk i coren. Det är som att jag har lättare att aktivera rätt muskler när de ömmar lite. Crazy. But true.