Här bubblar det upp en uppsjö av gamla barndomsminnen och jag har svårt att sortera och minnas vad som ligger först i tiden.

Jag minns att jag sprang fort och fullkomligt älskade friidrott under mellanstadiet. Jag var snabbast i klassen på 60 m och utklassade flickor och pojkar (så som jag minns det i alla fall). När det kom till längre distanser så blev jag fort helt slut och uthållig var knappast ett beskrivande ord för mig. 

Nästa minne som ploppar upp är att jag började simträna med Polisen (fast det var nog redan i lågstadiet). Jag hade en kort men intensiv simkarriär där jag lyckades knipa en bronsmedalj på en tävling. Pappa tyckte det blev för mycket för mig att träna flera dagar i veckan och min simkarriär fick därmed ett abrupt avslut.

Jag hoppade vidare till fotboll vilket jag spelade i ett antal år under mellanstadiet. Spelade back och min små snabba och explosiva rusher kom till sin rätt. När vi gick över från 7-manna till 11-manna minns jag det som pest och pina eftersom det innebar större ytor att springa på.

Det får knyta ihop säcken kring mina första träningsminnen.