65 år…det känns avlägset men jag vet ju hur det är med tid. Vips så är jag där. Samtidigt är det nästan 30 år kvar. 30 år att testa nya spännande saker. Att äventyra och att våga.

65 år är egentligen ingen ålder att tala om och drömmer jag fritt så lever jag ett aktivt liv där löpning, simning och yoga varvas. Jag vill fortsätta vara en person där rörelseglädje kommer naturligt och jag tror att det är möjligt.  

Drömmer jag vidare så har jag gått i pension och låter träning/rörelse få ta den tid den tar. Jag vill vara den där coola tanten som springer motionslopp och som simmar i mastersgrupp. Jag vill fortsätta att vara en förebild för mina barn och de i min omgivning.

När jag tillåter mig själv att drömma framåt så kommer allt fler gamla minnen tillbaka. Jag minns hur jag körde mina första aerobicspass i Farstahallen och hur imponerad jag var av de som var utbildade instruktörer. 

Jag minns hur jag och mina kompisar sprang Gökotteloppet och Bellmanstafett. Hur vi gick ut för att löpträna men mest stod och stretchade. Jag minns hur jag gick på cirkelpass under min tid på KTH och testade (och avskydde) att köra spinning. För att inte tala om mina återkommande försök att komma över den berömda tröskeln för att börja uppskatta löpning. Den tröskeln tog många år att ta sig över.

Jag minns hur jag började och slutade på streetdance och thaiboxning. Hur jag var bodypumpfrälst för att senare köra Zumba så ofta det bara gick.

Jag hoppas att jag vid 65 års ålder är lika allsidig och öppen för att ge mig hän åt nya spännande saker som jag hittills varit i mitt liv.