Jag vill bara att det ska vara över. Kroppen är trött och jag har gråtit mig igenom de senaste timmarna. Gråtit, sprungit och gått. Jag är trött på kroppen som inte vill samarbeta och kroppen är trött på mig. Trött på vad jag utsätter den för. Men jag vill inte ge mig och släpar mig uppför sista backen. Backen där jag strax kan ana Stadion och vet att det är nära. Längtar efter att få sluta röra mig framåt. Längtar efter att få den där j-la medaljen och tishan.

Jag springer över mållinjen på Stadion och känner mig mest förbannad över det miserabla loppet. Samtidig är det en enorm lättnad att det äntligen är över. Jag har just överlevt mitt tredje marathon och där och då känner jag mig bara less och besviken på upplevelsen som inte alls blev som jag ville.

Så är det rätt ofta för mig när jag springer lopp. Jag vill mer än vad jag presterar och jag har svårt att känna mig stolt över det jag gör. Den initiala besvikelsen brukar dock skingra sig och jag känner mig stolt, stark och oövervinnlig. Har svårt att sätta fingret på mitt stoltaste ögonblick. Känner snarare att jag har många ögonblick att vara stolt över och att jag, trots att jag ibland haft oddsen emot mig, har lyckats ta mig dit jag nu befinner mig i livet.

Jag är stolt över:

• min familj
• att jag vågar utmana mig själv
• att jag genomfört tre marathon
• att jag genomfört ett antal andra långlopp (swimrun, Lidingöloppet, Hofors Adventure Race)
• att jag har en civilingenjörsexamen
• att jag befinner mig där jag gör i livet

Sedan tror jag på att vara stolt över de små sakerna i livet. Att man genomförde ett riktigt bra träningspass, att man höll i en lyckad workshop på jobbet eller att man helt enkelt kom ihåg namnen på alla barnen i friidrottsgruppen.