Ångaloppet 2015 – race report

Kände mig lugn och förväntansfull på morgonen när jag petade i mig min sedvanliga havregrynsgröt. Var lite extra glad över att få sällskap ut till Ånga med Martin och Sara som skulle köra mix tillsammans. Väl på plats mötte vi sedan upp Sofia och Jonas (aka proffsfotografen som tagit de flesta bilderna i inlägget). Lite fix och sedan till startfållan.


Var aldrig särskilt nervös och när startskottet gick så var det bara att börja springa. Vi startade i startgrupp 2 av 6 då vi automatiskt seedat in oss i den gruppen med 2014 års resultat. Såhär med facit i hand skulle det ha varit mycket mer taktiskt för oss att starta längre bak. Övriga i vår startgrupp drog iväg och vi hade inte en susning att hänga med. Klockade dock in första kilometern i ett bra mycket högre tempo än vad jag brukar klara på långdistans. Vi ville dock vara på bettet och planen var att tugga på bra. Jag lyckades bra med att hålla undan negativa tankar om att vi blev ifrån- och omsprungna och hade tankarna på rätt ställe. Jag och Sofia och loppet. Inget annat…

Det dröjde dessvärre inte länge förrän jag kom helt ur balans när frustande och bufflande personer som startat i startled längre bak kom ifatt, trängde sig förbi och fick oss ur stig. All positiv energi rann ur mig. Att springa teknisk trail (som i år dessutom bjöd på stora mängder gyttja och lera) kräver stor koncentration redan som det är och det blir inte lättare av att folk skriker håll höger, håll vänster, håll undan varannan sekund. Det var som att försöka överleva i en skenande hjord. Känslan var att vi inte tilläts springa i vårt tempo utan att vi förväntades flytta på oss och hålla oss undan. Det är inte jättelätt att hitta rytmen i löpningen när man tvingas stanna och kliva ur spår om och om och om igen. Jag var rädd att bli omkullsprungen och tappade all motivation att fortsätta. Ville kliva av, gråta en skvätt och sluta vara i vägen. Kände på något sätt att jag inte hade där att göra och ville inte fortsätta.

Vi kom ut ur skogen och Sofia påminde om att le och lura kroppen. Skit i tempo och vad andra gör. Och jag lyckades faktiskt vända den miserabla starten. Slängde ur mig små peppande ord och höll en positiv anda i huvudet.

Längtade fantastiskt mycket till första simningen eftersom jag som vanligt höll på att dö värmedöden innan första vätskekontrollen. Väl i vattnet försökte jag hänga på Sofias fötter men kände att avsaknaden av träning på att drafta utan lina gjorde det knepigt. Tappade Sofia och började veva för att komma ikapp. Jagade Sofia istället för att hålla mig lugn och köra i mitt tempo mot uppstigningen och följden blev att jag simmade uselt, svalde en stor mängd vatten och höll på att kräkas. Behövde bröstsimma några tag och simningen kändes långt ifrån komfortabel. Hade panik i kroppen.

Upp ur vattnet och jag vinglade som ett fyllo. Var yr och desorienterad men redan till nästa simning hittade jag lugnet och kunde simma normalt igen.

Vi fortsatte upp och ner ett par gånger till innan det var dags för varvning på Ånga gård och havsvarvet. Vår del av banan. Där vi skulle slippa springa långt och bara få simma massor. Innan vi gav oss iväg tuggade jag i mig lite bar och sportdryck.
Ut till den första simningen var det bitvis svårlöpt. Gyttje- och lerbad avlöste varandra innan vi äntligen fick simma. Vi simmade och sprang så gott det gick. Det var halt och vi såg ett antal lag som halkat och skadat sig. Lyckades gissa fel på Rensholmen tre gånger men till slut var vi där.

Jag kände mig rätt glad men började bli lite trött. Tappade bort mig på några simningar men kände mig stark på löpet. Insåg att vi skulle missa förra årets tid rejält men brydde mig inte nämnvärt. Ville ta oss i mål. Ville löpa över stock och sten och komma i mål.

Vilket vi också gjorde och jag kände mig både nöjd pch stolt över vårt lopp. Det blev vårt näst långsammaste Ångalopp, men ibland händer oförutsedda saker och det är ingen big deal. När jag får frågan hur det gick så svarar jag bra. För så är det. Vi startade och vi sprang i mål.

Något som däremot är lite trist är att loppet har tappat lite av sin charm i takt med att det har växt till ett av Sveriges största swimruns. Jag har aldrig varit sen att rekommendera loppet till andra och det är såklart roligt att många får möjligheten att köra detta fantastiskt lopp. Samtidigt är det trevligt att värna om den härliga och familjära känslan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s