Stockholm Marathon 2016 race report

Igår teamade jag upp med me, myself and I. Att få vara med sig själv och sina egna tankar i flera timmar händer inte så ofta som tvåbarnsmamma och heltidsarbetande civilingenjör inom IT. Jag såg det som tid med mig själv och med Stockholm.

Jag har haft något av en svit av oflyt när det kommer till de tre maror jag sprungit tidigare. Under min första mara kraschade min mage efter 21 km och jag kom i mål som en urlakad zombie. Mitt första Stockholm Marathon gjorde jag med en positiv känsla men hade det tufft efter 17 km och frös som en tok.

Sist jag sprang Stockholm Marathon kraschade inte magen utan hela jag i en vidrig högpulsattack. Detta inträffade redan på Odengatan under första varvet (dvs runt 14-15 km). Jag grät och slet mig igenom de 27 km som återstod. Var inte jättesugen på att hamna i samma läge så målsättningen för gårdagen var att låta kroppen styra men att lägga band på mig och gå ut lugnt. Inga tidsmål, inget kilometerarmband och inget fokus på klockan.

Började som alltid med havregrynsgröt, kaffe och ett glas resorb. Kände ingen större oro utan var snarare förväntansfull när jag klev in på Östermalms IP. Läste i något FB-forum att många anser att vätskebälte är onödigt eftersom det finns vatten längs banan. Det var till och med någon som undrade om det inte var lite fjantigt att ha med sig. Well, sådant struntar jag fullständigt i och eftersom jag vid det här laget vet vad jag behöver så hade jag vätskebälte med sportdryck och vatten samt tre gels. Typiskt smart drag om man vet med sig att:

  1. Man lätt blir varm och vill dricka/hälla vatten över sig
  2. Man har en mage som inte fixar banan och saltgurka som energi

Ett gäng NSE:are innan start

Mötte upp några tjejer från NSE och tog gruppfoto innan jag kilade bort till startfållan. När starten gick så kände jag en rysning av välbehag och tassade iväg. En hjord människor sprang om mig ner längs Valhallavägen men det rörde mig inte i ryggen. Det var bara jag och min egen rörelse som betydde något. Fantiserade och fokuserade och tog mig fram i ett behagligt tempo.

Längs vägen drack jag på alla stationer och letade skugga. Trots den svalare luften så gassade solen på huvudet och det var underbart att springa genom duscharna som var uppställda längs vägen.

Efter 5 km petade jag i mig en GT-tablett och när jag svängde upp på Västerbron var jag stark som en oxe. Såg Annika framför mig (trots att hon inte var på plats just denna gång) och fick en extra skjuts uppför. Det följande utförslöpet var fantastiskt. Jag sprang om mängder av andra marathonlöpare innan jag svängde in på Norrmälarstrand och möttes av Sara och Sarah och fick en high five. Drog i mig en gel och fortsatte stark och glad förbi Odenplan och ut på andra varvet. Jag hade ett härligt flow och insåg att jag sprang andra milen med negativ split. Anade att det kanske var lite väl optimistiskt, men såg varje löpt kilometer som en vinst.

Passerade halvmaramarkeringen snabbare än jag sprang Womens Health halvmarathon förra året, vilket säger en del om vilket dåligt skick jag var i med blod- och järnbrist. Passerade saltgurkestationen utan kväljningar (också en vinst). Fullkomligt stormtrivdes första delen ute på Djurgården. För att jag var lätt, snygg och stark.

Sedan stod den plötsligt där…kossan som bromsar en och som gör det tungt att springa. Den stod där vid Skansen och stirrade rakt på mig. Förstod genast att det var mig den hade spanat in och att jag skulle behöva släpa den med mig. Just den här kossan var dock rätt medgörlig. Lyckades locka och pocka och få den att springa mellan vätskestationerna.

Jag fullkomligt älskade att det serverades Cola redan vid slottet. För är det något jag suktar efter när jag uthållighetsidrottar så är det Cola. Hävde i mig tre muggar och fortsatte mot Slussen. Började ana att jag kanske dragit på mig saltbrist pga värmen. Kände mig kissnödig och upplevde att vattnet ville rinna rakt igenom mig. Samtidigt började jag känna frossa och en huvudvärksaning. Detta fick mig (och kossan som jag hade i släptåg) att slurpa salt buljong på Södermälarstrand.

Tuffade vidare och längtade till Västerbron eftersom jag skulle få gå lite uppför. Gick i det första branta partiet upp till bron innan jag började springa. Utför igen och jag seglade åter förbi resten av världen. Lyckades återigen få glada hejarop av Sara(h)x2 och kände mig överlag rätt glad att jag bara hade 7 km kvar.

Jag var trött vid det här laget. Trött på att springa och allmänt less. Samtidigt så avverkas kilometer efter kilometer och man vet att varje steg tar en närmare målet, tishan och medaljen. Jag sprang mellan stationerna men när kossan satte sig på baken strax innan Bonnierhuset så var jag tvungen att gå lite. Hade den inte blivit lite tyngre?

Gav mig inte och satte fart på benen igen, förbi Bonnier och förbi PWC. Förbi Bonnier, förbi PWC. Mantrat malde i huvudet och vips var vi uppe på Odengatan med Dextrosol dammandes i munnen. Samtidigt kom 4:30-farthållarna i kapp. Bestämde mig för att det fick vara nog och hängde av mig både kossan och farthållarna.

Benen sprang för allt de orkade och jag bestämde mig för att jag skulle in i mål innan 4:30-gruppen. 40-kilometerspasseringen svischade förbi och jag tog rygg på en smurf(!). Han hade inte en chans när jag med starka steg svängde upp mot Stadion. Jag sprang om en hel hög människor och fick turbofart när jag fick high fivea Martin och barnen. La på en extra växel och spurtade i stort sett hela vägen in mot målportalen inne på Stadion. Jag plockade en efter en av mina medtävlare när jag sprang om dem på ytterbanan. I was on fire (och ville för första gången inte kräkas direkt efter målgången). Klockan stannade på PB 4:27:00.

Jag är stolt och tacksam över att ha sprungit mitt fjärde marathon med bravur och en positiv inställning. Och detta mindre än en vecka efter Utö swimrun (och de 6 timmar den tävlingen tog). Jag älskar livet!

Idag fick jag heja på mina tjejer som sprang minimaran

Ångaloppet 2015 – race report

Kände mig lugn och förväntansfull på morgonen när jag petade i mig min sedvanliga havregrynsgröt. Var lite extra glad över att få sällskap ut till Ånga med Martin och Sara som skulle köra mix tillsammans. Väl på plats mötte vi sedan upp Sofia och Jonas (aka proffsfotografen som tagit de flesta bilderna i inlägget). Lite fix och sedan till startfållan.


Var aldrig särskilt nervös och när startskottet gick så var det bara att börja springa. Vi startade i startgrupp 2 av 6 då vi automatiskt seedat in oss i den gruppen med 2014 års resultat. Såhär med facit i hand skulle det ha varit mycket mer taktiskt för oss att starta längre bak. Övriga i vår startgrupp drog iväg och vi hade inte en susning att hänga med. Klockade dock in första kilometern i ett bra mycket högre tempo än vad jag brukar klara på långdistans. Vi ville dock vara på bettet och planen var att tugga på bra. Jag lyckades bra med att hålla undan negativa tankar om att vi blev ifrån- och omsprungna och hade tankarna på rätt ställe. Jag och Sofia och loppet. Inget annat…

Det dröjde dessvärre inte länge förrän jag kom helt ur balans när frustande och bufflande personer som startat i startled längre bak kom ifatt, trängde sig förbi och fick oss ur stig. All positiv energi rann ur mig. Att springa teknisk trail (som i år dessutom bjöd på stora mängder gyttja och lera) kräver stor koncentration redan som det är och det blir inte lättare av att folk skriker håll höger, håll vänster, håll undan varannan sekund. Det var som att försöka överleva i en skenande hjord. Känslan var att vi inte tilläts springa i vårt tempo utan att vi förväntades flytta på oss och hålla oss undan. Det är inte jättelätt att hitta rytmen i löpningen när man tvingas stanna och kliva ur spår om och om och om igen. Jag var rädd att bli omkullsprungen och tappade all motivation att fortsätta. Ville kliva av, gråta en skvätt och sluta vara i vägen. Kände på något sätt att jag inte hade där att göra och ville inte fortsätta.

Vi kom ut ur skogen och Sofia påminde om att le och lura kroppen. Skit i tempo och vad andra gör. Och jag lyckades faktiskt vända den miserabla starten. Slängde ur mig små peppande ord och höll en positiv anda i huvudet.

Längtade fantastiskt mycket till första simningen eftersom jag som vanligt höll på att dö värmedöden innan första vätskekontrollen. Väl i vattnet försökte jag hänga på Sofias fötter men kände att avsaknaden av träning på att drafta utan lina gjorde det knepigt. Tappade Sofia och började veva för att komma ikapp. Jagade Sofia istället för att hålla mig lugn och köra i mitt tempo mot uppstigningen och följden blev att jag simmade uselt, svalde en stor mängd vatten och höll på att kräkas. Behövde bröstsimma några tag och simningen kändes långt ifrån komfortabel. Hade panik i kroppen.

Upp ur vattnet och jag vinglade som ett fyllo. Var yr och desorienterad men redan till nästa simning hittade jag lugnet och kunde simma normalt igen.

Vi fortsatte upp och ner ett par gånger till innan det var dags för varvning på Ånga gård och havsvarvet. Vår del av banan. Där vi skulle slippa springa långt och bara få simma massor. Innan vi gav oss iväg tuggade jag i mig lite bar och sportdryck.
Ut till den första simningen var det bitvis svårlöpt. Gyttje- och lerbad avlöste varandra innan vi äntligen fick simma. Vi simmade och sprang så gott det gick. Det var halt och vi såg ett antal lag som halkat och skadat sig. Lyckades gissa fel på Rensholmen tre gånger men till slut var vi där.

Jag kände mig rätt glad men började bli lite trött. Tappade bort mig på några simningar men kände mig stark på löpet. Insåg att vi skulle missa förra årets tid rejält men brydde mig inte nämnvärt. Ville ta oss i mål. Ville löpa över stock och sten och komma i mål.

Vilket vi också gjorde och jag kände mig både nöjd pch stolt över vårt lopp. Det blev vårt näst långsammaste Ångalopp, men ibland händer oförutsedda saker och det är ingen big deal. När jag får frågan hur det gick så svarar jag bra. För så är det. Vi startade och vi sprang i mål.

Något som däremot är lite trist är att loppet har tappat lite av sin charm i takt med att det har växt till ett av Sveriges största swimruns. Jag har aldrig varit sen att rekommendera loppet till andra och det är såklart roligt att många får möjligheten att köra detta fantastiskt lopp. Samtidigt är det trevligt att värna om den härliga och familjära känslan.