Ångaloppet 2015 – race report

Kände mig lugn och förväntansfull på morgonen när jag petade i mig min sedvanliga havregrynsgröt. Var lite extra glad över att få sällskap ut till Ånga med Martin och Sara som skulle köra mix tillsammans. Väl på plats mötte vi sedan upp Sofia och Jonas (aka proffsfotografen som tagit de flesta bilderna i inlägget). Lite fix och sedan till startfållan.


Var aldrig särskilt nervös och när startskottet gick så var det bara att börja springa. Vi startade i startgrupp 2 av 6 då vi automatiskt seedat in oss i den gruppen med 2014 års resultat. Såhär med facit i hand skulle det ha varit mycket mer taktiskt för oss att starta längre bak. Övriga i vår startgrupp drog iväg och vi hade inte en susning att hänga med. Klockade dock in första kilometern i ett bra mycket högre tempo än vad jag brukar klara på långdistans. Vi ville dock vara på bettet och planen var att tugga på bra. Jag lyckades bra med att hålla undan negativa tankar om att vi blev ifrån- och omsprungna och hade tankarna på rätt ställe. Jag och Sofia och loppet. Inget annat…

Det dröjde dessvärre inte länge förrän jag kom helt ur balans när frustande och bufflande personer som startat i startled längre bak kom ifatt, trängde sig förbi och fick oss ur stig. All positiv energi rann ur mig. Att springa teknisk trail (som i år dessutom bjöd på stora mängder gyttja och lera) kräver stor koncentration redan som det är och det blir inte lättare av att folk skriker håll höger, håll vänster, håll undan varannan sekund. Det var som att försöka överleva i en skenande hjord. Känslan var att vi inte tilläts springa i vårt tempo utan att vi förväntades flytta på oss och hålla oss undan. Det är inte jättelätt att hitta rytmen i löpningen när man tvingas stanna och kliva ur spår om och om och om igen. Jag var rädd att bli omkullsprungen och tappade all motivation att fortsätta. Ville kliva av, gråta en skvätt och sluta vara i vägen. Kände på något sätt att jag inte hade där att göra och ville inte fortsätta.

Vi kom ut ur skogen och Sofia påminde om att le och lura kroppen. Skit i tempo och vad andra gör. Och jag lyckades faktiskt vända den miserabla starten. Slängde ur mig små peppande ord och höll en positiv anda i huvudet.

Längtade fantastiskt mycket till första simningen eftersom jag som vanligt höll på att dö värmedöden innan första vätskekontrollen. Väl i vattnet försökte jag hänga på Sofias fötter men kände att avsaknaden av träning på att drafta utan lina gjorde det knepigt. Tappade Sofia och började veva för att komma ikapp. Jagade Sofia istället för att hålla mig lugn och köra i mitt tempo mot uppstigningen och följden blev att jag simmade uselt, svalde en stor mängd vatten och höll på att kräkas. Behövde bröstsimma några tag och simningen kändes långt ifrån komfortabel. Hade panik i kroppen.

Upp ur vattnet och jag vinglade som ett fyllo. Var yr och desorienterad men redan till nästa simning hittade jag lugnet och kunde simma normalt igen.

Vi fortsatte upp och ner ett par gånger till innan det var dags för varvning på Ånga gård och havsvarvet. Vår del av banan. Där vi skulle slippa springa långt och bara få simma massor. Innan vi gav oss iväg tuggade jag i mig lite bar och sportdryck.
Ut till den första simningen var det bitvis svårlöpt. Gyttje- och lerbad avlöste varandra innan vi äntligen fick simma. Vi simmade och sprang så gott det gick. Det var halt och vi såg ett antal lag som halkat och skadat sig. Lyckades gissa fel på Rensholmen tre gånger men till slut var vi där.

Jag kände mig rätt glad men började bli lite trött. Tappade bort mig på några simningar men kände mig stark på löpet. Insåg att vi skulle missa förra årets tid rejält men brydde mig inte nämnvärt. Ville ta oss i mål. Ville löpa över stock och sten och komma i mål.

Vilket vi också gjorde och jag kände mig både nöjd pch stolt över vårt lopp. Det blev vårt näst långsammaste Ångalopp, men ibland händer oförutsedda saker och det är ingen big deal. När jag får frågan hur det gick så svarar jag bra. För så är det. Vi startade och vi sprang i mål.

Något som däremot är lite trist är att loppet har tappat lite av sin charm i takt med att det har växt till ett av Sveriges största swimruns. Jag har aldrig varit sen att rekommendera loppet till andra och det är såklart roligt att många får möjligheten att köra detta fantastiskt lopp. Samtidigt är det trevligt att värna om den härliga och familjära känslan.

En aning fail

Min uppladdning inför söndagens Ångalopp failar lite för tillfället. Är inte på topp i kroppen och just nu inte heller i huvudet som dunkar av migrän.

Igår sprang jag (något som skulle vara) en lugn runda med Peter och Kicki. Två varv runt Trekanten, 6 km, i ett tempo som inte var särskilt högt och som tillät samtal. Samtal mellan Kicki och Peter alltså. Min kropp valde att få frispel under rundan och tyckte allt var pest och pina och döjobbigt. Jag var satt ur spel resten av eftermiddagen och kände mig yr, illamående och trött. Oändligt jäkla trött.

Vi fick trots detta en fin kväll ute på Bastis med barnen som var där och hade sommarlov med farmor. Det badades och metades små abborrar.

 

Idag har jag och har haft migrän… Efter att ha lyssnat på en fjärdedel av Det blir alltid som man tänkt sig med Olof Röhlander så tänker jag välja att se det som något positivt att jag är huvudvärkig idag. Det betyder att jag kan slappa både idag och imorgon utan att få för mig att jag ska träna något.

  

Styrkepass utomhus


Tillbaka till gruvan idag och för att lätta sinnet över att behöva hålla sig inne större delen av dagen så stack jag ut på lunchstyrka. Lätt löpning till utegymmet för att där med kroppsvikt och gummiband köra ett antal övningar. Varje övning körde jag i 60-45-30-15 sekunder med 15 sekunder vila mellan varje omgång.

Fyra övningar med gummiband

  • Låg rodd
  • Hög rodd
  • Triceps push down
  • Bicepscurl

Fyra övningar med kroppsvikt

  • Plankgång
  • Upphopp på stubbe och djup knäböj ned
  • Sidoplanka med rotation från sida till sida
  • Knäböj med bakre ben på stubbe

    

  

Miniutmaning 


För att hitta motivation att träna kuperad och böljande stiglöpning så har jag satt upp ett litet delmål. Fram till Koster swimrun i början av oktober så ska jag utöver min vanliga löpträning avverka minst 20 varv på slingan där jag bor. Slingan är ca 2,5 km så det känns genomförbart men samtidigt utmanande eftersom det inte tillhör mina vanliga rundor.

Igår körde jag mitt andra pass på slingan och har nu avverkat totalt 5 varv. Utöver dessa 5 km så sprang jag 6 stycken 60 sekundersintervaller med 30 sekunder ståvila. Tryckte på i intervallerna som jag körde på flack mark, men i spåret. På så sätt fick jag träna på både fart och ökad koncentration för att ta mig över stenar och rötter. 

Som ett litet triathlon

Efter veckor av katastrofväder så tittade solen fram och jag tog med familjen och ett gäng pannkakor till stranden. Runt 18 grader i vattnet och tjejerna lekte glatt.

  
  

Efter lunch drog jag på våtdräkten och simmade knappt 1000 m. Hade lite lätt panik i kroppen och fick slita för att inte hjärtat skulle rusa. Lyckades lugna mig något så att de sista 500 m gick lättare (och snabbare). 

På vägen hem så drog jag på löparkläderna och sprang 6 km. Sprang längs spåret vid Mörtsjön och hittade en stig som gick ut i skogen.

  

Väl hemma tog jag cykeln till pizzerian med Lowa. Som ett litet triathlon fast i omkastad ordning.

 

Power to paradise 

Det händer alltför sällan att jag yogar, men när jag gör det så älskar jag det. Min främsta källa till yoga är online-yoga på doyogawithme.com. Där finns en uppsjö av gratis, proffsiga och högkvalitativa yogavideos. Det finns videos i olika svårighetsgrader, med olika fokus och olika längd. 

 
Jag har länge tyckt om Fiji McAlpines klasser men just nu är Rachel Scott min favoritlärare. Hon har roliga och utmanande klasser och igår körde jag en 59 minuter lång klass vid namn Power to paradise. Den innehöll en hel del utmanande och för mig nya positioner med en stor del balanserande på ett ben eller händer.
Jag minns när jag för några år sedan inte för mitt liv kunde förstå hur jag någonsin skulle behärska dessa enbens- och balanspositioner. Jag tycker fortfarande att de handstående positionerna är lite läskiga eftersom jag är rädd för att stå på näsan, men tänker att det är som med mycket annat. Jag behöver träna.

Det tycks dessutom vara något magiskt med yogamattan för så fort den åker fram så är Ronja där och vill vara med.