Igår teamade jag upp med me, myself and I. Att få vara med sig själv och sina egna tankar i flera timmar händer inte så ofta som tvåbarnsmamma och heltidsarbetande civilingenjör inom IT. Jag såg det som tid med mig själv och med Stockholm.

Jag har haft något av en svit av oflyt när det kommer till de tre maror jag sprungit tidigare. Under min första mara kraschade min mage efter 21 km och jag kom i mål som en urlakad zombie. Mitt första Stockholm Marathon gjorde jag med en positiv känsla men hade det tufft efter 17 km och frös som en tok.

Sist jag sprang Stockholm Marathon kraschade inte magen utan hela jag i en vidrig högpulsattack. Detta inträffade redan på Odengatan under första varvet (dvs runt 14-15 km). Jag grät och slet mig igenom de 27 km som återstod. Var inte jättesugen på att hamna i samma läge så målsättningen för gårdagen var att låta kroppen styra men att lägga band på mig och gå ut lugnt. Inga tidsmål, inget kilometerarmband och inget fokus på klockan.

Började som alltid med havregrynsgröt, kaffe och ett glas resorb. Kände ingen större oro utan var snarare förväntansfull när jag klev in på Östermalms IP. Läste i något FB-forum att många anser att vätskebälte är onödigt eftersom det finns vatten längs banan. Det var till och med någon som undrade om det inte var lite fjantigt att ha med sig. Well, sådant struntar jag fullständigt i och eftersom jag vid det här laget vet vad jag behöver så hade jag vätskebälte med sportdryck och vatten samt tre gels. Typiskt smart drag om man vet med sig att:

1. Man lätt blir varm och vill dricka/hälla vatten över sig
2. Man har en mage som inte fixar banan och saltgurka som energi

Mötte upp några tjejer från NSE och tog gruppfoto innan jag kilade bort till startfållan. När starten gick så kände jag en rysning av välbehag och tassade iväg. En hjord människor sprang om mig ner längs Valhallavägen men det rörde mig inte i ryggen. Det var bara jag och min egen rörelse som betydde något. Fantiserade och fokuserade och tog mig fram i ett behagligt tempo.

Längs vägen drack jag på alla stationer och letade skugga. Trots den svalare luften så gassade solen på huvudet och det var underbart att springa genom duscharna som var uppställda längs vägen.

Efter 5 km petade jag i mig en GT-tablett och när jag svängde upp på Västerbron var jag stark som en oxe. Såg Annika framför mig (trots att hon inte var på plats just denna gång) och fick en extra skjuts uppför. Det följande utförslöpet var fantastiskt. Jag sprang om mängder av andra marathonlöpare innan jag svängde in på Norrmälarstrand och möttes av Sara och Sarah och fick en high five. Drog i mig en gel och fortsatte stark och glad förbi Odenplan och ut på andra varvet. Jag hade ett härligt flow och insåg att jag sprang andra milen med negativ split. Anade att det kanske var lite väl optimistiskt, men såg varje löpt kilometer som en vinst.

Passerade halvmaramarkeringen snabbare än jag sprang Womens Health halvmarathon förra året, vilket säger en del om vilket dåligt skick jag var i med blod- och järnbrist. Passerade saltgurkestationen utan kväljningar (också en vinst). Fullkomligt stormtrivdes första delen ute på Djurgården. För att jag var lätt, snygg och stark.

Sedan stod den plötsligt där…kossan som bromsar en och som gör det tungt att springa. Den stod där vid Skansen och stirrade rakt på mig. Förstod genast att det var mig den hade spanat in och att jag skulle behöva släpa den med mig. Just den här kossan var dock rätt medgörlig. Lyckades locka och pocka och få den att springa mellan vätskestationerna.

Jag fullkomligt älskade att det serverades Cola redan vid slottet. För är det något jag suktar efter när jag uthållighetsidrottar så är det Cola. Hävde i mig tre muggar och fortsatte mot Slussen. Började ana att jag kanske dragit på mig saltbrist pga värmen. Kände mig kissnödig och upplevde att vattnet ville rinna rakt igenom mig. Samtidigt började jag känna frossa och en huvudvärksaning. Detta fick mig (och kossan som jag hade i släptåg) att slurpa salt buljong på Södermälarstrand.

Tuffade vidare och längtade till Västerbron eftersom jag skulle få gå lite uppför. Gick i det första branta partiet upp till bron innan jag började springa. Utför igen och jag seglade åter förbi resten av världen. Lyckades återigen få glada hejarop av Sara(h)x2 och kände mig överlag rätt glad att jag bara hade 7 km kvar.

Jag var trött vid det här laget. Trött på att springa och allmänt less. Samtidigt så avverkas kilometer efter kilometer och man vet att varje steg tar en närmare målet, tishan och medaljen. Jag sprang mellan stationerna men när kossan satte sig på baken strax innan Bonnierhuset så var jag tvungen att gå lite. Hade den inte blivit lite tyngre?

Gav mig inte och satte fart på benen igen, förbi Bonnier och förbi PWC. Förbi Bonnier, förbi PWC. Mantrat malde i huvudet och vips var vi uppe på Odengatan med Dextrosol dammandes i munnen. Samtidigt kom 4:30-farthållarna i kapp. Bestämde mig för att det fick vara nog och hängde av mig både kossan och farthållarna.

Benen sprang för allt de orkade och jag bestämde mig för att jag skulle in i mål innan 4:30-gruppen. 40-kilometerspasseringen svischade förbi och jag tog rygg på en smurf(!). Han hade inte en chans när jag med starka steg svängde upp mot Stadion. Jag sprang om en hel hög människor och fick turbofart när jag fick high fivea Martin och barnen. La på en extra växel och spurtade i stort sett hela vägen in mot målportalen inne på Stadion. Jag plockade en efter en av mina medtävlare när jag sprang om dem på ytterbanan. I was on fire (och ville för första gången inte kräkas direkt efter målgången). Klockan stannade på PB 4:27:00.

Jag är stolt och tacksam över att ha sprungit mitt fjärde marathon med bravur och en positiv inställning. Och detta mindre än en vecka efter Utö swimrun (och de 6 timmar den tävlingen tog). Jag älskar livet!