Ångaloppet sprint blev verkligen en sprint i sann bemärkelse. Sofia och jag hade medvetet valt att köra sprinten istället för långa Ångaloppet eftersom loppet gick veckan efter Rockman.

Vi hade en uttalad strategi att försöka ligga på lite under den initiala löpningen och för att möjliggöra detta utan att ge kroppen en total chock så värmde vi upp en stund innan loppet. Tidigare samma dag hade jag kört Ångaloppet familj med Lowa och allt hade känts bra. När jag värmde med Sofia hade dock en konstig stelhet krupit fram i vänster hälsena. Kände inte alls igen känslan och muttrade lite halvhögt till Sofia att det kändes skumt. Samtidigt tänkte jag att det skulle släppa när jag blev varm.

Vi gick in i startfållan och snackade lite med Micke Rosén och Petter som stod i samma startgrupp. Starttutan ljöd och vi var iväg. Vi höll ett fint tempo och pulsmässigt var det hanterbart. Hälsenan surade och tjurade med ihållande stelhet och Zilléns så kallade pjongeffekt fanns det inte ett spår av. Däremot hade det antagligen gått att spela fiol på senan. Men musikaliska underverk fanns det inte tid för, nu var det race.

Tuffade på fint längs den slingrande grusvägen fram till att banan vek av mot skogen. Innan skogen skulle vi springa längs en skumpig stig med djupa diken. Tasseli tass tass, ner och upp och AAJ! Plötsligt hade stelheten krupit upp som en ömhet i vaden och börjat göra rejält ont i vissa lägen. I ett skutt uppåt tog det stopp och stack till som en kniv in i vaden. Jag skrek till och Sofia vände sig och undrade vad som hänt. Försökte springa vidare men det blev ett haltande stapplande. Det gjorde ont i varje steg.

Vi bryter, säger Sofia. Nej då, vi fortsätter säger jag och stapplar vidare. Sofia förklarar att det inte finns på kartan att hon tänker låta mig springa på en vad som uppenbarligen gör så pass ont att jag inte kan springa utan små skrik varannan sekund. Jag. Vill. Inte. Bryta. Jag hatar att bryta och jag hatar att vara anledningen till att behöva bryta. 

Men Sofia är klok och jag vet att hon har rätt fast jag där och då vill att hon ska ha fel. Jättefel. Jag inser att jag är som ett trotsigt litet barn och att jag måste acceptera att jag inte kan fortsätta springa. Testar att stappla fram i rask takt. Det funkar inte. Jag hoppas in i det sista att det ska gå över och ge sig. Vilket det givetvis inte gör. Vi tar oss medelst gång och två simsträckor, som lugnar min vad, fram till Ånga gård. Där väljer vi att gå av banan. Surt som rönnbär, men rätt beslut.

Ett helt gäng med kompisar var på plats

Jag hasar över till massagetältet i hopp om att de ska kunna laga mig. De kan inte laga mig. De tror istället att jag har fått en mindre bristning i hälsenan/vaden och att jag behöver rehabba/vila ett par veckor. 

Är väldigt tacksam över att Sofia var så bestämd när jag fjantade mig och att hon var modig nog att föreslå det där som man inte pratar högt om (att bryta). Hade jag fortsatt hade ett par veckor kanske blivit månader. Tack Sofy för att du vet när det är allvar. 💕