Dagen som kom och gick

Idag gick vi in på dag fem med feber för minstingen i familjen och efter ett besök hos läkaren visade det sig att hon har streptokocker i halsen. Att komma fram till den slutsatsen var inte helt lätt eftersom W fick fullskalig panik vid provtagningen och bet ihop munnen och höll händerna framför munnen samtidigt som hon med tårarna sprutande hjärtskärande skrek efter min hjälp. Att höra sitt barn skrika efter mamma med rädsla för livet i rösten är fruktansvärt och trots att det bara handlade om att ta ett prov i svalget så kände jag att jag där och då upphörde att vara mammahjälten som skyddar från allt ont och läskigt. 

Känslan av svek svider i bröstet och jag har nog aldrig känt att jag har fallerat så hårt som idag. Vet inte hur mycket (eller ens om) W kommer att bära det här med sig men jag vet att jag kommer att ha svårt att skaka av mig känslan. Samtidigt är det när sådana här känslor kommer fram som jag inser hur mycket mina barn betyder för mig. Hur mycket jag älskar dem och hur viktigt det är för mig att de kan lita på mig. Alltid och för alltid. 

Annonser

Krax till tystnad

Hon som fick klartecken att provspringa i söndags har inte sprungit en meter. Hon blev nämligen sjuk… Det där lilla förrädiska skräpet som gjorde sig tillkänna i min hals redan i fredags utvecklade sig till en fullskalig förkylning.

Det är (inte) toppen poppen att tvingas upp kl 05.00 en lördagmorgon för att svida om till friidrottsmorsa och åka till Örebro när man har feberkänningar. Att sedan spendera inte bara en, utan två heldagar i en friidrottshall gjorde inte heller underverk för mitt mående. I takt med att jag mådde allt sämre så försvann min röst tills jag knappt hördes. Jag försökte peppa Lowa i hennes grenar men jag gjorde det lågmält men med mycket kroppslig inlevelse. Viftade och gestikulerade hej vilt och praktiserade det teckenspråk som barnen lärde mig.

Lowa persade på 60 m, men hade en sämre dag i längdgropen. Var lite nervös inför dag två eftersom vi inte avslutade på topp och jag hade svårt att trösta med mitt krax. Hon verkade dock ha riktigt skoj med sina friidrottskompisar och efter mellokväll på hotellrummet så somnade vi båda gott.

Dag 2 började med kula och det gick kanske inte helt glimrande eftersom Loppan klev ut åt fel och blev diskad på två av tre stötar. Hon var själaledsen och jag gjorde mitt bästa för att trösta inför häcklöpningen på 60 m. Det var första gången på distansen så det blev såklart också pers. Så duktig och framför allt så glad. Det var det roligaste hon gjort.

Gårdagens höjdpunkt blev ändå höjdhoppet där Lowa inte bara övervann sin rädsla för ribban utan även höll sig kvar en bra bit in i tävlingen och hamnade på en sjätte plats. Hon stormtrivdes och blev inte ens besviken när hon till slut rev ut sig.  

 

VAB med Lowa

Har vabbat idag med Lowa som nu går in på sin fjärde dag med feber och jobbig hosta. Vi har myst, läst bok, lyssnat på musik och kokat kola. Bara varit, hon och jag. Min älskade lilla loppa och jag. 

  

Kontraster och att träna tillsammans 

För en knapp vecka sedan sprang jag i bergen i Schweiz. Nu springer jag där det är platt som en pannkaka, på Gotland. 

   
Martin och jag kommer att köra Amfibiemannen om en vecka och vi har haft svårt att få till gemensamma träningar. Nu har vi lyckats riva av ett swimrunpass med växlingsträning samt ett kort distanspass på fem km. Jag får brottas lite med det mentala när jag springer med Martin. Han är lätt som en fjäder och har nästan dubbelt så långa ben som jag och springer graciöst och snabbt som en gasell. Han springer cirklar kring mig medan jag pustar och frustar och det kan kännas lite knäckande ibland. Nu vill jag vända det till något positivt och dra nytta av det när vi tävlar tillsammans på fredag. Låta Martin peppa och dra mig i löpningen. That’s my master plan. 🙂
Det är hursomhelst fantastiskt med semester och lite extra lyxigt när man kan få barnvakt och träna tillsammans.  

  
   

Det är nära nu

I tisdags kom vi fram till Silvaplana efter en rafflande flygtur där en man i raden bakom Sofia och Jonas svimmade för att strax därefter kaskadkräkas. Lite läskigt och mannen i fråga verkade må långt ifrån bra. 

Efter flyget väntade tre olika tåg. Först in till Zürich centralstation för att därefter fortsätta med ett icke-luftkonditionerat tåg till Chur. Det var värmebölja både utanför och inuti tåget.

  

I Chur var det dags att byta till tåget som går längs glaciärexpressens räls. Otroligt vackra och bildsköna vyer och på detta tåg kunde man hänga ut genom fönstret och känna luftdraget. Banan är en del av world heritage och var rätt maffig när vi inte dog värmedöden, vilket vi gjorde mest hela tiden.
   
Väl framme i St Moritz blev vi upphämtade av hotellet (Conrads Mountain Lodge) som hittills visat sig vara en fullträff. Trevlig personal, trevligt boende, frukost och eftermiddagsfika är inkluderat och likaså cykelhyra, buss- och linbanebiljett. I really like this place.  

 

Premiärtramp

Tog min nya kompis (ej namngiven än) på en premiärtur. Det kändes ovant att cykla på en lätt cykel efter att ha lattjat med Ruben (min mtb) i ett år. Testade växlar och bromsar och reflekterade över att det som kändes mest ovant var bockstyret. Och att svänga. Nu brukar jag såklart svänga även men Ruben, men där är det mer pansarvagnskänsla. Nu kändes det lite läskigt och fladdrigt så det kommer nog ta några gånger att övervinna. 

  
Apropå namngivning så deklarerade Wilja (snart 5 år) att hon har bestämt vad hennes barn ska heta. De ska heta Charlie och Hjärtat och båda kommer att vara flickor. Så, nu vet vi det.

 

Vår fina 8-åring


Igår fyllde vår fina, härliga och fantastiska Lowa 8 år. Det är galet hur snabbt tiden går och att det var 8 år sedan jag blev mamma. Det blev ett annorlunda firande än när vi är hemmavid men det bjöds på kladdkaka och sång innan fröken kom ner och öppnade sina presenter. Vi hade dekorerat stugan med girlanger och ballonger.


  
Lowa fick bestämma hur dagen skulle se ut och vi invigde hennes badmintonset, badade i poolen, var och tittade på när andra dansade runt midsommarstången och gick ut och åt på kvällen. 
Martin och jag tog även ett västkustdopp med våra nya swimrundräkter. Kan konstatera att Head misslyckats i att användartesta den slutliga produkten då det är en söm på höger sida vid halsen som skaver redan efter 50 m.