Hofors Adventure Race 2014 race report del 1

Dags att sätta ord på detta års mest kittlande, tuffaste och framför allt längsta äventyr.

Uppladdningen inför Hofors Adventure Race var lite spännande. Lyckades klämma in inköp av nya terrängskor och cykelskor inklusive SPD-pedaler de skälvande dagarna innan loppet. På fredagen testsprang jag mina nya Inov8 X-talon 212 och på lördagen tränade jag på att klicka i och ur cykelskorna i pedalerna. Det blir lite extra spännande när man testkör utrustning till långlopp i sista sekund. Det är lite så jag (inte) jobbar…. Men när man börjar få lite långloppsrutin så blir man kanske lite lugnare i sina förberedelser…eller nåt.
IMG_1463.PNG
IMG_1476.JPG

Packade in hela familjen i bilen för att åka till Högbo Brukshotell och möta upp Sofia och Jonas. Åt en fantastisk middag och förberedde utrustning. En plastback fylldes med energi och extrakläder (förstärkningsplagg och ombyten). På morgonen åt vi varsin stor frukost och stack sedan mot Hofors för att checka in och hämta ut dagens kartor.

IMG_1496.JPG
IMG_1493.JPG

Vi ägnade en timme åt att gå igenom kartor och markera ut en planerad rutt. Därefter lite cykelfix innan det var dags för start.

Prolog – löpning
Fem löpkontroller skulle plockas och det var folk överallt. Vi hade innan start bestämt oss för att ta det lugnt eftersom en lång dag väntade.

MTB nr 1
IMG_1498.JPG
Ut ut fållan och börja trampa. Vi körde på rätt hårt och pulsen pep iväg. Vi gjorde således precis tvärtemot vad vi hade sagt innan och det var helt och hållet mitt fel. Jag blir oerhört stressad när resten av startfältet drar iväg och vill gärna försöka hänga på. Kroppen var lätt chockad.

Orienteringen var lätt och vips var vi vid TA1.

Löporientering nr 1
IMG_1499.JPG
Vi joggade iväg och hittade en kontroll vid en gammal murken trädstam. Dessvärre var det även här ett gäng jordgetingar hittade oss. Misstänker att de var en aning förbannade över att lag efter lag klampade in i deras vardagsrum.

Det stack till i knävecket och jag försökte vifta bort (det jag då trodde var en broms). Ytterligare ett stick i knävecket och när jag tittar ner hänger där en getingjävel. Efter ett tiotal stapplande meter löpning så känner jag att det även sticker på ovansida fot och visst, där sitter ytterligare en geting mellan plös och strumpa. Klart att första gången man blir getingstucken ska vara under mitt livs längsta lopp och dessutom i knävecket och på foten av alla ställen. Det positiva är att jag nu vet att jag inte är allergisk. Tjohej.

Resten av löpningen gick okej. Vi sprang lite fel på ett ställe men det ordnade snabbt upp sig. Löpningen kändes dryg och lång. Under denna sträcka var det dessutom en obligatorisk simpassage och det var en chockartad upplevelse att försöka crawla med kläder och utan brillor. Galet jobbigt!

Vi valde dessutom att simma både fram och tillbaka för att inte riskera att lSofias telefon skulle få bada. Det tog tid och såhär i efterhand så hade det antagligen gått snabbare att springa.

IMG_1513.JPG

IMG_1510.JPG

Stockholm swimrun 2014 – race report

Solen sken och blåsten skakade i träden när jag strax efter kl 11 i lördags begav mig till Stora Skuggan där Stockholm Swimrun skulle starta. Min kollega och patrullkamrat Kicki var redan på plats och hade hunnit hämta ut våra simmössor och nummervästar. Det bjöds på lunch men med känsliga magar så ville vi inte chansa och hade därför med oss egen lunch som vi petade i oss under pre race mötet. Säkerhetsregler drogs och vi fick även veta att den sista simsträckan hade blivit indragen på grund av en ilsken svanfamilj. Kort därefter var det dags att plocka fram utrustning och kläder för att göra sig i ordning för start. Jag smorde in knä- och armveck, nacke och insida lår med vaselin. Även fötterna fick sig en omgång och därefter hoppade jag i våtdräkt, strumpor och skor. På med nummerväst, magväska (med liten vattenflaska, energibar, nötter och russin), simmössa, simglasögon, paddlar och lina i karbinhake.
IMG_0192 IMG_0193

Alla startade samtidigt men fem lag i varje klass fick starta något längre fram i startledet. Vet inte riktigt varför man gjorde så för så fort startskottet gick så sprang alla i klunga efter fyrhjulingen som skulle hålla takten nere fram till första simsträckan. Det kändes otroligt skönt att få glida ner i vattnet efter första löpsträckan. Vi hade bestämt oss för att behålla all utrustning på under hela loppet eftersom sträckorna var så pass korta att det inte kändes värt att cabba ner eller ta av simmössa. Första löpningen blev något varm med hellång dräkt och simmössa men samtidigt gick det över förväntan att springa i dräkten. Kicki drog första biten på simningen som var den längsta simsträckan under dagen (ca 1400 m). Det var många människor i vattnet men det gick ändå bra tills vi kom till Ålkistan. Strax innan hade vi bytt så att jag drog istället och i den relativt smala passagen blev det lätt kaotiskt. Det var folk överallt och jag förundras över hur folk bara kör på utan uppsikt. Jag försökte hålla koll på omkringsimmande för att undvika att slå/sparka eller simma på någon men det fanns dessvärre rätt många som fullständigt struntade i artt visa hänsyn. De simmade över en, slog en i huvdet och kryssade fram och tillbaka. Jag fokuserade på att skydda huvudet (nästan som en boxare) och att metodiskt ta mig framåt. Kände att jag hade Kicki i linan bakom mig men hann vid flera tillfällen tänka att det är ett under om linan håller och inte trasslar in sig i någon annans lina, fötter eller armar. Hade vi inte haft lina hade vi garanterat tappat bort varandra, den saken är klar. Kicki berättade senare att linan hade trasslat in sig i ett annat pars lina och att en stor knut hade uppstått.

Efter Ålkistan så fick vi mer plats och kunde ta oss till uppstigningspunkten. Vi hade klarat kaoset och den långa simningen riktigt bra. Vi sprang en kortare bit innan det var dags att simma igen. Kände tidigt att vi var starka i vattnet och att paddlarna hjälpte mycket. Vi var dessutom stabila i navigeringen. Turades om att dra på olika sträckor och jag tyckte att det funkade fint. När man låg längts fram så navigerade man och när man låg bakom så fokuserade man på linan och den lilla knut vi hade knutit mitt på linan. Knuten hjälpte oss att veta att vi var på lagom avstånd bakom den andra.

Efter andra simsträckan väntade den första checkpointen och vätske-/energistation. Vi hade varit nervösa över att hinna till den första checkpointen som i den initiala planeringen låg redan efter 70 min. Senare utökades tiden till att omfatta 130 minuter istället. Vi klockade in vid checkpointen efter 66 minuter. Vi petade i oss vatten och kärleksums och pinnade iväg på tredje löpsträckan. Nu kändes det tungt och varmt att springa. Hälften av simningen var avklarde men vi hade nästan 17 km löping kvar. Det kändes långt trots att vi höll ett lugnt tempo (för att orka hela vägen) och blev omsprungna av ett flertal lag. Jag längtade till simningen som kändes som vila. Väl framme vid nedstigning så var det en hög brygga. Bara att slänga sig i och börja simma. Uppstigningen som väntade vid Haga var rätt nasty. Det var dy och det var inte särskilt trevligt att simma i. Försökte ställa mig upp men sjönk djupt ner i dyn och bestämde mig för att ändå simma några meter till. Tydligen såg jag krigsmålad ut för Kicki tyckte att jag skulle skölja av mig vid vätskestationen som väntade uppe vid koppartälten. Här petade jag i mig en smoothie för att få i mig energi. Drack vatten och lite av den Resorb jag själv hade med mig i mina soft flasks.

Ut på nästa löpning och denna gick i Hagaparken längs vattnet bort till Lings grav. Vi simmade upp till cykeltunneln och fick klättra upp över ett staket. Vid uppstigningen började baksida lår hos Kicki att protestera genom att krampa. Vi stannade till och försökte häva krampen som dock inte släppte förrän vi började småspringa. Snart var vi inne i skogen och på väg till Ulriksdals handelsträdgård där ytterligare vätska och energi väntade. Här vågade jag mig på ett glas sportdryck och lite gazpacho som faktiskt funkade riktigt fint som energi. Sprang återigen ner mot vattnet och träffade på Martin och barnen. Kramades lite innan vi fortsatte bort till bryggan som ägs av polishögskolan. Nu var det dags för Edsviken och Kicki drog oss fint genom vågorna ut till Kaninholmen. Här var det så pass mycket vågor att jag var tvungen att växla över till två och fyrandning eftersom vågorna gjorde det svårt att andas åt vänster. Kaninholmen bjöd på skogslöpning i relativt kuperad, om än kort, form. Därefter var det dags för dagens kortaste simning om ca 80 m.

IMG_0206 IMG_0202

Ut på längsta löpningen men med ett litet stopp vid Ulriksdals slott där Martin och tjejerna slutit upp med Mats och killarna. Vi fick varsin dadelboll och lite Pepsi och fortsatte vår väg mott Bockholmen. Nu kändes det att vi var på väg ”hemåt”. Vi hade avverkat mer än hälften av löpningen vilket kändes väldigt bra. Vägen mot nedstigningsplatsen mot Bokholmen kändes oändligt lång även om den var lättlöpt. Små backar kändes som berg och det var riktigt skönt att få hoppa i vid Bockholmen. Jag drog denna gång och vågorna drog i mig. Jag började dessutom känna av vänster axel som nu var riktigt trött. Vi ålade oss upp på en klipphäll och fortsatte över ön till vätske-/energistationen där det serverades köttbullar. Dessa hoppade vi över men vi tog lite sportdryck och vattebn. Simningen som följde skulle vara 300 meter men jag tror att de var uppemot det tredubbla. Nu var vi tillbaka nedanfr Ekhagen och Lappis och en mer teksnik skogslöpning följde. Kicki hade vid det här laget kramp i båda benen, men som den kämpe hon är så var det inget som stoppade henne. Började känna mig frusen och tror att det främst berodde på energibristen. Vi hade nu varit ute i ungefär 3,5 timme.

Glada i hågan fortsatte vi och pratade lite om att vi trodde att vi enbart hade simningen i Laduviken kvar. Det visade sig dock vara en simsträcka kvar i Lilla Värtan och här blåste det på friskt. Ett tag kändes det som att vi simmade i en pool med jetstrålar. Vi kom upp och nu var målet nära men jag fasade ändå lite för stigningen mot Fiskartorpet. Innan vi kom dit så sprang vi längs en lång grusstig med solen i ögonen och löpningen kändes tung, så tung. Vi gick en del i uppförsbackar och svårsprungen terräng och Kicki tog en gel för att orka ändå in i mål. Jag petade i mig en näve blöta nötter och russin och plötsligt bar det av neråt utan att vi ens hade uppfattat att vi kommit till toppen av hoppbacken. Ner i laduviken och den bjöd på en hel del undervattenskrafs och dy vid uppstigningen. Sista löpningen återstod och vi kopplade loss oss och drog av simmössa och brillor. Jag hade ungefär noll kvar att ge och det kändes som att jag harvade på ettans växel. Jag måste gå en stund var det enda som malde i mitt huvud men Kicki var mer målfokuserad och jag vill ju inte vara den som gör att vi börjar gå när det är 400 m kvar till mål. När det är så nära då går man inte, så är det bara. Vi klockade in i mål på 4:32 och på en 7:e plats av damlagen och blev varmt mottagna av våra respektive familjer som hade plockat ängsblommor åt oss.

IMG_0215

Vilken kick! Vi fixade det och 4 timmar försvann nästan i ett nafs. Längtan efter nästa swimrun är stor.

Stockholm swimrun 2014 – utrustningen

En fråga som alltid dyker upp när man pratar swimrun är vilken utrustning man behöver. Det är till viss del individuellt hur man väljer att utrusta sig (men arrangörerna brukar ofta kräva viss obligatorisk utrustning). Följande utrustning körde jag med under Stockholm swimrun (en solig och blåsig dag i mitten av juni).IMG_0234

  • Simmössa (tillhandahålls av arrangören)
  • Simglasögon Aqua Sphere Vista
  • Sport-bh och trosor i merinoull från Icebreaker
  • Våtdräkt Orca S4 med långa ben och ärmar
  • Nummerväst (tillhandahålls av arrangören
  • Multisportklocka Suunto Ambit 2S
  • Malmstens handpaddlar storlek small
  • SPIbelt midjeväska (för att kunna fästa lina och ha med energi)
  • 4 m lina i karbinhake (ej med på bild)
  • 2 st soft flask 1,25 dl från Salomon med Resorb sport
  • Gococo Light sport löparstrumpor
  • Icebug Acceleritas

Utöver denna utrustning hade vi i patrullen med en Sportident-sticka, en visselpipa och en karta i vattentätt fodral.

Vi velade länge kring huruvida vi skulle klippa dräkten eller inte. Vi valde att behålla både ben och ärmar och jag upplevde aldrig att det var något problem. Kanske hade vi sprungit snabbare i en avklippt dräkt men det är tveksamt. Varmt blir det nog oavsett och med vaselininsmorda knä- och armveck så var vi även förskonade från skavsår.

Mitt Stockholm Marathon 2014

Dagen började fint och jag fick i mig en stor portion havregrynsgröt, kaffe och juice. Toppade detta med ett glas Resorb och bestämde mig därefter att inte bara köra midjeväska utan köra all in med vätskebälte. I bältet petade jag ner en flaska vatten och en flaska Resorb Sport, lite nötter, torkad frukt, några Dextrosol och tre dadel- och cashewbollar. Eftersom min mage inte uppskattar sportdryck, banan, gels eller bars så har jag helt gått över till att plocka med egen energi. Funkar för det mesta alldeles utmärkt. Petade även i mig en Immodium-tablett i förebyggande syfte.

Stack in till Stadion så att jag var där vid kl 11. Starten skulle gå vid kl 12.10. Smörjde in fötter med vaselin och velade lite kring kompressionstrumpor eller vanliga strumpor till mina trekvartstajts. Bestämde mig slutligen för att köra kompression för att hjälpa mina vader och benhinnor. Fortsatte smörja in med vaselin på alla potentiellt skavbenägna områden (insida överarm, lår, knäveck, under sport-bh-kanten, kring midjan). Knatade iväg till startfållan och när det började regna bannade mig själv att jag hade glömt regnskydd aka sopsäck eller poncho. 

Starten gick och jag försökte hitta farthållarna för 4 timmar men hittade ingen. När 4:15-farthållarna dök upp hängde jag på dem. De sprang INTE i 6:00-tempo utan vi låg i 5:35-fart (tror de ska hålla ca 6:00-fart) och trots att jag innerst inne visste att det inte var ett rimligt tempo för mig så tänkte jag att jag kör på så länge det går och så sänker jag därefter. Jag och Sofia har pratat om det vid flera tillfällen. Vad händer om man istället för att hålla igen på tempot går ut hårt från start. Kommer det straffa sig eller kommer man ändå tjäna på det? När man springe marathon så blir man trött och tempot tenderar att sänkas mot slutet oavsett hur långsamt man sprang från början.

Well, såhär i efterhand kan jag sammanfatta det som att det inte var en vinnande strategi. Min puls som låg högt redan på morgonkvisten pep iväg upp mot 196 slag och där låg jag i 14 km. Jag kände mig varm och jag försökte sänka tempot men klockan visade stadigt 5:35. Kanske berodde det på alla runt omkring. Det gick väldigt snabbt och det kändes som att folk susade förbi och att jag knappt hade styrfart. Vid Västerbron så stod fina Annika och hejade och det bar mig hela vägen över bron. Upp mot Odenplan var det tufft men jag visste att det väntade vätska och nedförsbacke så jag körde mantrat ”snart vatten, snart nedför”. När jag väl passerat Sveavägen och svängt in på Birger Jarlsgatan grät jag av panik. Jag fick inte ordentligt med luft utan kippade efter andan och pulsen vägrade gå ned trots att jag gick. Ringde Martin och grät och försökte få luft. Han peppade och sa att jag skulle släppa alla tids- och prestationskrav och se det som ett långpass. han var även på väg in och lovade att leta upp mig så fort som möjligt.

Jag gick ett tag och drack vatten och när pulsen var nere på 180 började jag springa igen. Fram till halvmara-passeringen var jag tvungen att gå vid minst tre tillfällen för att få ned pulsen. Det kändes som att bröstet skulle explodera och minnena av hjärtmasserande sjukvårdare på gbg-varvet satt etsade i mitt minne. Jag var livrädd för att hjärtat inte skulle orka när kroppen svarade så dåligt på att springa. Min kropp ville inte springa. Alls. Strax efter halvmaran såg jag Martin och grät ut en stund. Bjöds på godis och petade i mig en daddelboll. Martin lovade att dyka upp igen vid djurgårdsbron, ca 7 km längre fram. Jag kunde för mitt liv inte vara så mentalt stark att få benen att springa. Hjärnan ville inte samarbete och jag kände mig usel där jag varvade tårar med att gå och springa. Jag svor över alla små backar på Djurgården och rev av mig det tempoband jag hade satt på mig. Alla tankar på att gå i mål på runt 4-4:15 var som bortblåsta och att ta mig i mål överhuvudtaget kändes inte särskilt självklart. Jag hade tack och lov inte ont någonstans och när jag äntligen kom ut från Djurgården och fick träffa Martin igen så kändes det något bättre. Jag hade tagit mig 28 km och det var 14 kvar. 14 går att ta på, det är bara omkring 1,5 timme av mitt liv.

Var tvungen att gå även på flacken och att springa mellan vätskestationer eller liknande var otänkbart. Jag såg Sofia springa om och tänkte att jag lägger mig bakom henne i lagom stabilt tempo. Jag hade inte en chans, fanns inga krafter och inget att ge. Försökte ta rygg på 4:30 farthållarna, men gav upp när pulsen återigen rusade som ett skenande tåg. På Söder mälarstrand var jag redo att ge upp. Ville inte mer och ringde Martin. Han sa åt mig att genast kliva av och bryta eftersom min puls fortfarande var skyhög. Något var fel. Jag lovade att ta mig över till honom på Norr mälarstrand för att känna hur det kändes då. Jag gick denna gång uppför i princip hela Västerbron. Klockan pep om 8:29 i tempo. Här går det undan tänkte jag lite bittert och valde att inte kolla mer på klockan annat än på pulsen på ett bra tag. 

Efter Västerbron kom bästa Sara farandes och hejade och sprang med mig en bit. Så oändligt skönt att se ett välkänt ansikte. Tog mig därefter bort till Martin som stod strax innan Stadshuset. Han frågade om jag ville bryta men när det nu bara var 7 km kvar så var målgången, medaljen och tishan så nära så nära. Jag tänkte att knappt 7 km är jättekort och att det är något jag nästan kan springa i sömnen. Martin sprang med mig i en kilometer lite drygt och med 5 km kvar så tänkte jag att det här fixar jag. Jag går, springer och tar mig fram. Jag kommer att gå i mål, kanske långsammare än förra året, men jag kommer att göra det. Tänkte på Stadion och målgången. Önskade att jag hade orkat springa från Odenplan till mål men var tvungen att gå vid ett par tillfällen. Strax innan 41 km-skylten så började jag öka. Jag sprang förbi många trötta löpare på Sturegatan. När jag såg Martin och Stadion så körde jag på ännu mer. Nu var det bara in i mål som gällde. Här kan vi snacka lättnad, stolthet och glädje. Jag hade persat trots att kroppen inte var med mig och trots att loppet var långt ifrån det lyckoruslopp som jag hade förra året. Jag hade en mage som skötte sig exemplariskt och benhinnan var inte ledsen en enda gång. Jag lyckades även återigen visa prov på den envishet jag bär på. 

Det mest galna är kanske ändå att jag vill göra det igen och att drömmen om att någon gång springa ultra fortfarande lever.

20140601-205032-75032964.jpg 20140601-205032-75032778.jpg

På helspänn

Har haft otroligt svårt att slappna av inför morgondagens Stockholm Marathon. Har ordentligt med fjärilar i magen och kan inte minnas att det varit så de två år tidigare då jag sprungit. Distanser upp till en halvmara eller Lidingö Ultras 26 km känns genomförbart nästintill vilken dag som helst, men att ge sig ut för att springa marathon är något helt annat.

Att jag dessutom inte kunnat springa på flera veckor gör mig knappast mindre nervös. Finns mitt invanda tempo kvar eller har kroppen hunnit glömma? Dagen har varit lugn. Har plockat och fixat här hemma eftersom barnen varit lediga. Har försökt äta mycket för att ladda men känner att det är svårt pga nervositeten. Nu vill jag snabbspola fram tills imorgon och bara köra.

Pepp in i mål

Jag har haft total löpvila i knappt två veckor och benhinnan i höger ben har tagit ett rejält återhämtningskliv. Mycket tack vare den sjukt plågsamma massagen jag utsattes för hos naprapaten senast. Egentligen borde jag ha fortsatt vila men när Vårruset var inbokat sedan länge och jag dessutom hade fått med nästan hela systerskaran på loppet så kunde jag inte låta bli.

Planen blev att vara lyhörd, springa lugnt och inte pressa eller stressa. Hade dessutom redan bestämt att detta var ett socialt lopp att springa med mina systrar och min vän Jessica.

Efter att ha hamnat i helt fel startgrupp (lunka) i tron om att vi stod i gruppen springa så kom vi i alla fall iväg till slut. Varken Julia eller Anna hade sprungit 5 km tidigare så planen var att låta dem styra tempo men finnas där som stöd och pepp. Från början skulle även min syster Liza ha sprungit men pga en fotoperation var hon tvungen att stå över. Väldigt tråkigt men samtidigt gjorde hon ett väldigt uppskattat jobb och passade våra prylar medan vi sprang. Det var inte en rolig kväll att behöva sitta still på eftersom vädret slog om från 25 grader och sol till 12 grader och blåst under en mulen himmel.

Julia och Jessica pep iväg efter en kilometer och jag stannade med Anna som fick fruktansvärd håll. Ett tag gick hon nästintill dubbelvikt av smärta. Vi rörde oss hela tiden framåt och de två gåpauserna vi tog för att häva hållet var korta. Efter 2 km släppte Annas håll och jag försökte peppa uppför och nedför. Jag skötte nedräkning samtidigt som jag delade upp målet i mindre delar. När vi hade 800 m kvar insåg jag att vi låg bra till för att komma in under 35 minuter och jag började dra och peppa lite extra och det resulterade i att vi sprang i mål på 34:51. Så jäkla bra!

Julia sprang i mål runt 33 minuter och hade sprungit hela sträckan utan stopp. Jag bubblade av lycka över deras glädje. Är jag stolt över mina systrar som tog sig an sitt första 5-kmslopp med bravur? Ja!!! Vilka grymma tjejer!

Min vän Jessica sprang med lätta steg trots lång frånvaro från löpningen och var den som slöt upp först med en stelfrusen Liza. Jag tror vi alla var nöjda med kvällen och loppet trots kylan.

20140528-110747-40067783.jpg

Lidingö Halvultra – the story of glory

Oh yes, där satt den. Nu är jag officiellt kompis med Lidingö och dess backar. Lördagens Lidingö Halvultra 26 km blev precis det lopp/träningspass som jag hade sett framför mig. Det skulle gå lugnt och kontrollerat och Sofia och jag skulle få en trevlig dag i skogen. Ingen stress eller tidspress utan ett helt vanligt långpass.

Dagarna innan loppet jobbade jag aktivt med att skapa mig en mental målbild där jag sprang starkt och med självförtroende. En bild där jag såg mig själv springa i mål med ett lätt steg och en välmående kropp.

En ytterligare strategi var att gå i alla galna uppförsbackar (Aborrbacken) och det fick effekten att de blev ett välkommet inslag. Kunde längta till nästa backe och sedan riktigt njuta av utförslöpen. Tiden gick snabbt och jag klarade mig på två Dextrosol, vatten och ett par klunkar Resorb. Märkte dock framåt slutet att jag började känna mig urlakad och att jag hade behövt någon mer energikälla. Magen skötte sig dock exemplariskt.

Vår strategi med lugnt tempo och att gå i uppförsbackar medförde att vi låg rätt långt bak i startfältet, men vi lyckades plocka upp en hel del på slutet när folk började krokna. Nu var detta inte ett ”springa snabbt”-lopp men det var ändå ett fint kvitto på att ett kontrollerat tempo är en bra strategi på långa lopp.

Sista kilometern gick 1 min och 30 s snabbare än de tidigare och vi lyckades klämma i med en riktig spurt på upploppet. Väl i mål kände jag ren lycka och glädje. Tredje gången gillt och nu hade jag äntligen besegrat Lidingö. Synd att tishan landar på första plats när det gäller fula Finisher-tishor.

20140505-084940.jpg