Har varit bortrest några dagar och både jag och mina barn har därför ett uppdämt behov av att få vara nära varandra. De senaste två dagarna har det medfört att jag har gosat upp mig bredvid mina tjejer när det varit dags för nattning. Det har varit så mysigt att jag lyckats slumra till båda kvällarna.

Igår önskade jag nästan att Wilja inte skulle hinna somna innan kl 21.10 eftersom det skulle betyda att jag ”inte hann” till masterssimningen kl 21.30. Strax efter 21 vaknade jag med ett ryck och konstaterade att hon sov. Darn. Kom fram till att jag var lika sugen på att lämna värmen och sängen som jag var att cykla oändligt mycket backe på Hofors Adventure Race. Noll sugen. Noll roligt.

Försökte in i det sista hitta anledningar till att slippa åka och försökte få medhåll från Martin om att det var galenskap att åka och simma vid den här tiden på kvällen. Han gick inte alls på min linje så det var bara att packa ihop och åka. Snark.

När det gäller sen kvällssimning så tycks dock alla inre demoner frukta vatten för väl i bassängen var alla tvivel borta och det var härligt att simma. Kände mig dessutom lite extra stark som pallrade mig dit överhuvudtaget. 

För bara något år sedan hade jag fått en kallsup av att få reda på att jag som huvudserie under ett simpass skulle köra 30×50 m frisim. 30 st intervaller känns rätt saftigt oavsett disciplin men just igår tog jag det hela med ro. Kanske för att jag hade trevligt sällskap av Nina. Övriga deltagare på vår bana valde att köra 

För att göra vårt 50-pass mentalt överskådligt bröts det ner till 3x10x50 m. Första omgången skulle simmas sammansatt utan hjälpmedel. Därefter var det på med (djävuls)fenor och sist ut tog vi hjälp av flytdolme.

Jag hittade ett perfekt flow i den sammansatta delen som höll i sig en längd in på (djävuls)fensimmet. Det är helt sjukt att jag aldrig tar mig över den där tröskeln. Visst gick 50-orna med fenor snabbare än de utan, men jag var inte i närheten av att hänga med i Ninas tempo. Hon var snäll och väntade in mig så jag slapp känna mig helt värdo. 

Skämt åsido, jag känner mig rätt nöjd med att ha pressat mig igenom 500 meter fensim i survival mode.  

Efter gårdagens masterssimning inser jag att jag måste backa i mitt uttalande om att jag ”avskyr fenor”. Det finns tillfällen då jag gillar fenor och det är när jag tränar fjärilssim. Jag upplever det lättare att hitta tekniken i kicken med fenor och då fyller de en funktion.

Gårdagens masterssimning innehöll många längder fjäril. Med och utan fenor. Vi fick nöta teknik och simma sammansatt och detta på tvären i bassängen för att det skulle vara en mer överkomlig distans. Det roliga med passet var att vi utöver 28 tvärvändor fjäril även fick träna dyk från kanten, intervaller i par, voltvändningar och andningskontroll. Ett av de roligaste passen jag har kört eftersom det var pulshöjande och samtidigt kändes spännande och lite busigt.

Jag tror starkt på att ibland slänga in oväntade inslag i träningen för att undvika att träningen blir tråkig och tillrättalagd.

Under senaste mastersonsdagen så fick jag praktisera alla fyra simsätt och ungefär lika spännande, pirrigt och roligt som det var att lära sig crawla, är det nu att träna fjäril. Första gångerna ägnade jag mig åt någon sorts sprattlande överlevnadssimning. Nu blir det bättre för varje gång och det är fjärilssimmet som ger den största kicken just nu. Crawl har istället börjat kännas trevligt, tryggt och lite bekvämt, i jämförelse.

Känslan av att känna hur fjärilskickar och armtag synkas och hur jag får ett nästintill magiskt och överraskande driv framåt är fantastiskt. Jag är en junkie för att lära mig nya saker, det är där jag finner störst motivation.

Har svårt att avgöra om bröst- eller ryggsim ska få hamna på min jumboplats över simsätt. Bröstsim känns trist, jobbigt och ineffektivt. Liten utdelning för mycket jobb (vilket antagligen pekar på avsaknad av teknik snarare än att simsättet i sig skulle vara dåligt). Mitt ryggsim ska vi inte alls tala om då det är bedrövligt och ångestframkallande. Skitjobbigt helt enkelt.

Jag har börjat vänja mig vid söndagarnas långpanna i bassängen, 90 min med Täby Sim master teknikgrupp 1. Jag brukar vara härligt trött i hela kroppen efter dessa pass.

Trots detta bestämde jag mig för att utmana mig själv och byta till teknikgrupp 2 för att få mer fart och längd i mina pass. Förutsatt att coachen bedömde att jag skulle klara det. Förra veckan testkörde jag och formligen smög mig ner i vattnet av nervositet som fick ett extra påslag när jag insåg att vi skulle simma i 50-metersbassäng.

Jag brukar simma 50-metersbassäng när jag simmar själv också men det här var annorlunda. Högt tempo bland medsimmarna medförde högt tempo för mig. Långa (och många) intervaller både med och utan fenor. Det var lite som en käftsmäll, fast en trevlig sådan (dock tveksamt om det finns sådana). Jag var nog lite chockad efteråt och även om det kändes bra och som att det här kommer att kunna ta min simning till nya nivåer så blev jag osäker. Fixar jag verkligen det här?

Jag svajade i min övertygelse och fick tvinga iväg mig själv igår. Tryggt och bekvämt mot nytt och okänt. Not really my thing. Men jag gick dit och dränkte de demoner som jag bar med mig. Jag kände mig stark, det var roligt och det gav en kick utan dess like. Jag känner redan att jag tagit ett kliv över osäkerhetströskeln.