Snökaoset som just nu råder i Stockholm har gjort det svårt och i vissa fall omöjligt att ta sig till jobbet på vettigt sätt. När tåg och bussar inte gick som de skulle imorse bestämde jag mig för att inte ens försöka och istället jobba hemifrån.

Lyckades komma ut på en makalöst vacker och harmonisk lunchpromenad kring Skavlöten och Rönninge by. Det blev en minnesvärd promenad, en ljusglimt och ett vintrigt guldkorn fyllt av löften om de vackra, fantastiska och underbara vinterdagar som väntar.

Efter förra veckans totalvila så har jag tassat igång träningen igen. Det är en rätt stor utmaning att ta sig an när man befinner sig nästintill ekvatorn. Vi har kört ett par löppass i grupp och trots att vi startat redan kl 7.30 så har solen gassat och tvingat oss att sänka både tempo och ambition. Det är helt enkelt för varmt redan tidigt på morgonen och lokalborna har tittat lite halvt oförstående på oss när vi kommit springandes längs landsvägen. De har dock vinkat och utropat glada jambos och mambos.

Detsamma gäller ow-simningen. När havet håller runt 28-30 grader så är det nästan olidligt att simma eftersom man är så exponerad för solen. Första ow-passet låg jag och skvalpade som en kork i högvattnet som skapade kraftiga vågor. Idag testade jag att simma i lågvatten och det var en behagligare upplevelse. Svårigheten låg i att undvika att stranda på korallreven och dess inneboende sjöborrar.

För att ta tillvara på träningstillfällena och omgivningen så har Kicki och jag även sprungit i en av de långa trapporna som leder från hotellet ned till den privata stranden men den vita sanden och det turkosfärgade vattnet. Sextioåtta trappsteg satte vi tänderna i en trappsekvens som fick det att kännas lite överallt dagen efter. 944 trappsteg avverkades innan det droppade svett på trappstegen och benen skakade som nykokt spagetti.

Inom loppet av en vecka har jag fått uppleva det kylslagna 1000 lakes i Tyskland (race report kommer) tillsammans med min glada teamie Johan och den stekande heta savannen i Tarangire nationalpark i Tanzania (utförligare inlägg kommer) tillsammans med familjen och ett gäng härliga kollegor.

Jag är utan tvekan lyckligt lottad som får vara med om dessa äventyr och kontraster och utförligare poster kommer när mitt wifi tillåter det. ❤️

Hänger på savannen med zebror, elefanter, giraffer, lejon och andra fantastiska djur. 

Söndag morgon och regnet smattrade mot fönstret när jag något motvilligt steg upp för att bli upplockad av Elin. Hon hade lurat med mig på ett pass Nordic military training. Oömma kläder, handskar, blött, lerigt och jättekul var det jag plockade med mig från Elins instruktioner inför passet.

På plats blev jag iklädd en jättestor orange väst som tydligt indikerade att jag var newbie och att man inte kan räkna med att jag vet vad jag håller på med. De andra hade gröna eller röda västar, vilket jag lärde mig var någon typ av ranking.

Instruktör för dagen var Magnus och han dirigerade med fast hand samtidigt som han deklarerade militärtermer med stark röst. Problemet är att militärtermer är totalt obegripliga för en som aldrig ens nosat på någon kamouflagefärgat. Som att någon pratar hittepåspråk i små stötvisa utrop. Framstupa ställ. Jomen visst, jag tackar. Och ställer mig i framstupa ställ (armhävningsposition).

Vi joggade igång i i två led och stannade på väl valda ställen i Enstaspåret för att få instruktioner. Vi fick lägga oss platt på mage och låta tröja och byxor suga i sig iskallt regnvatten samtidigt som vi gjorde rygglyft och räknade högt. Vi fortsatte med situps och armhävningar. Fler armhävningar och lite burpees. Och vi ska inte glömma att vi stod i planka så att smågruset gnuggade mot armbågarna. Vi puttades och dragkampades och vi fick krama träd medan kompisen gjorde sitt bästa för att bända loss en från trädet. Elin, stark som en oxe, gav mig en god match och vi skrattade när vi brottades och hängde på varandra. Efter trädkramar och brottningsmatch kändes det som att jag gett håret en granbarrsinpackning.

Vi var dock ett vasst och bra team. Det visade sig inte minst när man i par skulle springa en sträcka och sedan göra så många burpees som möjligt innan nästa sprintstart gick efter 30 sekunder. Det gällde att samla ihop totalt 60 burpees per par och det kirrade vi snabbare än snabbast. När vi väl lekt färdigt joggade vi tillbaka till Ensta krog för avslutning.

Barrfest, lera och grisiga övningar. Det kan ju låta lätt avskräckande men det var helt fantastiskt. Att få vara ute i skogen, oavsett väder och att få jobba med pulstoppar. Det var slitigt och jobbigt men samtidigt väldigt roligt och tufft. Kände mig sådär härligt manglad efteråt. Så där så att jag har gått runt och doftat tigerbalsam resten av dagen.

Hade en jättefin ambition att cykla till jobbet igår. Den var så pass fin att jag lämnade barnen i full cykelmundering. Efter att ha irrat runt på skolgården i ett försök att synka ihop syskonfotografering för barnen var jag sen. Sen som tusan och fick avstyra alla cykelplaner och ta bilen. Jag tar ALDRIG bilen. Men igår tog jag bilen.

Planerade snabbt som attan om till att försöka springa på lunchen istället. Även det försöket magplaskade hårt. Ombytt och redo inser jag att jag inte har med mig skorna. Skorna. Hur kan jag glömma skorna men komma ihåg precis allt annat. De flesta ggr jag glömt något har jag lyckats skaka fram alternativ. En buff har fått agera sport-bh när denna har glömts hemma. Jag har lånat byxor och jag har sprungit utan tröja (men med sport-bh). Jag gör det jag behöver för att springa. Men utan skor är det svårt. Fick avstyra och lomma iväg på en promenad istället.

På kvällen fick jag iaf möjligheten att göra något fysiskt då det var dags för kurstillfälle nummer två på den danskurs jag och Martin går. Nybörjarkurs i 10-dans där vi under de två första lektionerna har fått lära oss grunderna i cha cha. Boom boom cha-cha-cha. Boom boom cha-cha-cha. Ungefär så. Jag känner mig lite bortkommen och har nog inte alltför många dansanta ben i kroppen. Samtidigt är det roligt att som vuxen få lära sig något nytt från grunden (som frisim eller dans). Har ju dessutom med mig Martin så jag slipper göra bort mig ensam. Vilket jag är väldigt tacksam för. 

I söndags var jag på gymmet och körde styrka med Martin som coach och det fanns således ytterst lite utrymme för fusk från min sida. Det var ordentligt djupa knäböj, snygga och starka marklyft och oändligt många repetitioner bröstpress med hantlar (i olika lutningar).

Efter sista övningen ville jag kräkas och darrade som ett asplöv i en sommarbris. Det är första gången jag maxar ut så pass under ett styrketräningspass och jag var rätt skakis resterande del av dagen. Trots detta så kom jag ut på ett löppass i Ellagårdsslingan och lyckades överleva utan att dö trötthetsdöden. Det brukar vara så…samma dag som jag kör styrka brukar jag klara att springa eller simma utan att det känns alltför problematiskt. Brukar kunna vara lite trött i benen vilket resulterar i att farten blir lidande, men det funkar.

Annat var det när jag sprang igår kväll. På schemat stod:

• 2 km uppvärmning
• 2×1,5 km tröskel (2 min vila)
• Nedjogg

Jag var stel som en pinne och hade ungefär 0,2 kraft i benen på en skala mellan 1-10. Uppvärmningen var tung och när det var dags för tröskel ville jag lägga ner redan efter 200 m. Vilket jag givetvis inte gjorde eftersom jag är envis som få. Dealade med mig själv och tänkte att jag kör en intervall men inte mer. Vilket jag givetvis inte heller gjorde eftersom jag är envis som få.

Jag sprang mina två intervaller á 1500 m inom tänkt fartintervall och det gav mig en skön tillfredsställelse. Jag gör det jag tagit mig för att göra. Och jag gör det även om det känns tufft.

I samma veva reflekterade jag lite och kom fram till att jag inte bara sprang med trasiga styrketräningsben. Det var dessutom över 1,5 månad sedan jag körde intervaller senast. Det har varit tävlingar och brustna muskler. Inte konstigt att det känns tungt och jobbigt.