Igår stack jag ut och sprang. Visserligen bara fem kilometer men innerst inne visste jag att det var fel. Jag är fortfarande förkyld och inte mår jag bättre idag. Snarare sämre.
Att lära sig att låta bli att springa är en konst (något jag aldrig trodde jag skulle höra mig själv säga).
Inte på topp. Höststädade med W ute i trädgården och hade ont överallt efteråt. Over and out.
Jag tycker inte om att vara i det tillstånd där jag befinner mig nu. Det värker i kroppen och i huden. Så som det kan göra när man har feber. Tror inte att jag har feber, men någon infektion härjar i kroppen. Vill kunna träna, men min kropp säger ifrån.
Den här tiden på året suger musten ur mig. Mörkt, regnigt och massa förkylningsbaciller överallt. Wilja har dragits med hosta och feber och natten mot söndag slog vi något sorts rekord i antal uppvaknanden per natt. Fröken hostade och hostade och hostade ännu mer.
Jag är en spillra av mig själv de dagar jag vaknar med en stor sömnskuld och jag var faktiskt glad att jag inte sprang Hässelbyloppet. Igår eftermiddag checkade min hjärna ut totalt och jag gick runt som en zombie. Sömnbrist är inte att leka med.
Wilja tycks i alla fall må bättre och det är skönt för hela familjen.
Hejar på folk som springer Hässelbyloppet
Wilja gillar att gömma sig i soffan
Jag har ju aldrig feber, vad är det här? Tusen nålar i huden och ont i öron, hals och huvud. I hate this!
Till råga på allt snodde W alla mina näsdukar och spolade ner de i toaletten. Misär…
Nu är loppan tillbaka på dagis efter en feberdag. Dessvärre känns det som att jag har fått ta över stafettpinnen. Tung i huvudet och täppt i näsan. Matt och allmänt ynklig.
Inte mycket som händer här. Jag har fått småttingarnas skruttighet och har ont i rygg, huvud och ja, nästan överallt.
Jag får ytterst sällan feber men när jag väl får det så kickar den igång redan vid 37,5 (som inte ens anses vara feber). Det sticker i huden och jag känner mig matt. Skruttigt var ordet.
Linda Doktár 