Snörade på mina Nike och körde en lunchrunda. Innan jag stack ut rensade jag bort alla fält på gps-klockan som hade med pace att göra. Mindre fokus på pace, mer fokus på känsla.
Det kändes befriande och backen från PHS upp mot stallet kändes inte alls sådär vidrig som backar kan göra. Avslutade med en rusch uppför backen vid Sköntorp.
Helgen har varit något sorts rekord i mat och godsaker. Möhippa hos Sofia igår med tapas, vin, godis och gino. Åt på tok för mycket, men det var gott. Mat- och fikafesten fortsatte ute hos syrran i deras nya hus med hembakade muffins och äppelkaka. Precis som jag är Anna en förespråkare för saftiga muffins med mycket godsaker i så här pratar vi muffins deluxe.
För att belöna mig själv för den excellenta kosthållningen denna helg så körde jag ett pass NTC – Perfect Score.
Imorgon öppnar Sveriges första Apple Store ett stenkast från oss. Jag gissar att min kära make kommer spendera en hel del tid där.
Tycker inte att mina löppass ger mig den utdelning jag tycker att jag förtjänar, eller så förtjänar jag helt enkelt inte mer än nada, zip, zero, för mina insatser. Det är frustrerande och nedslående och just nu vill jag lägga ner löpningen. Den ger mig ingen motivation och glädje utan genererar bara irritation över att jag är långsam. Långsam och tung. Det enda positiva med löpning just nu är att det är motion och träning.
Kanske behöver lägga in lite löpvila för att orka komma igen, men då kommer jag istället leva med tanken att jag kanske tappar ännu mer och blir ännu långsammare. Eller så kommer jag aldrig igång igen för att det är jobbigt och tråkigt och ångest att springa.
Igår flyttade vår nya säng från Carpe Diem in. Lyxigt med en riktigt bra säng och jag sov (nästan) som en prinsessa.
Hatkärleken till intervaller yttrar sig i form av att jag fasar inför varje pass som faller inom kategorin. Kärleken infinner sig ett tag efter passet när jag inser att jag mentalt klarar av att stålsätta mig och när känslan av att ha gett järnet ger sig tillkänna.
När familjen D plockar in studsmatta, då är det höst.
Efter att ha fyllt upp med scones stack jag ut på ett 75 minuterspass. Jag kan tycka att det är uppiggande att köra på tid istället för distans ibland. Man får tuffa på i sitt eget tempo och lyssna på ljudbok. Idag kändes löpningen rätt bra. Bättre än på länge.
Idag beställde Lowa scones till frukost.
Jag har en envis huvudvärk som förföljer mig. Den lägger krokben för inplanerad träning och de aktiviteter som står på att-fixa-i-helgen-listan.
Linda Doktár 