Efter att ha träffat Sofia, Malin och Theresia i söndags för att snacka Engadin-uppladdning så har jag bestämt mig för att snäppa upp jakten på höjdmeter. Vill få in både höjd och teknik i benen och inser att jag inte bara kan fokusera på löpintervaller eftersom det kommer att finnas partier där vi behöver gå för att spara energi. Jag kommer därför behöva träna på att gå i backe också. Utöver träning uppför behöver jag dessutom träna på att löpa utför i kraftig lutning, något som kan vara nog så jobbigt och läskigt.

För att starta igång min satsning så drog jag till Väsjöbacken, en av få slalombackar i Stockholmsområdet. En blygsam backe i jämförelse med de i fjällen och som en liten kulle i jämförelse med Alperna. Men en backe är fortfarande bättre än ingen backe. Eftersom jag inte visste vad som väntade mig så fick jag ha ett öppet sinne när jag kom till backen och reka väl på plats. Siktet var inställt på fyra vändor i backen och jag började trippa lite lätt uppför i liftspåret för att efter en kort bit övergå till att gå. Det blev väldigt tydligt att det inte gick snabbare att springa/jogga än att gå uppför eftersom pulsen skenade när jag sprang (jag var tvungen att stanna till) men höll sig på mattan när jag gick (jag kunde gå kontinuerligt).

På toppen kollade jag upp om det fanns någon gångväg eller liknande ner och hittade en som snirklade sig runt backen. Sprang den nedför för att strax därpå ta samma väg upp igen. Jag testade att springa utför i liftspåret som var rätt brant men med små kvicka steg och mjuka knän gick det hyfsat. Här behövs mer träning.