Något att hålla fast vid

Extremt lite träningssnack här just nu men jag drog till skogs en kortis idag. Det var så galet varmt att det blev en start-stopp-bonanza. Springa lite, stanna och flåsa som en hund, springa lite, osv. Jag har så svårt att acklimatisera mig när det kommer till värme. Det blir tvärstopp i hela kroppen och jag löper INTE som en graciös gasell på savannen. Jag sluggar mig fram som en grottmänniska i någots sorts förhistoriskt lavalandskap.

Tänkte toppa löpningen med avsvalkande simning men det sa knorr efter några hundra meter eftersom min axel fick jobba hårt igår med gula paddlarna i bassängen. Fick lomma (simma) tillbaka till stranden med svansen (fenan) mellan benen.  

På kvällskvisten drog barnen och jag av en riktigt snyftkväll. Wilja för att killarna i skolan är så stökiga att hon inte vill gå dit, Lowa för att hon råkade dra en glasflaska i golvet med liten skärskada i foten som följd, jag för att jag känner mig bortvald och oönskad (fast jag väntade med snyftandet till barnen blivit tröstade och hade somnat). Och ja, jag vet, att tycka synd om sig själv är varken attraktivt eller en särskilt positiv egenskap. Men ibland måste man få vara ledsen när livet inte blev som man hade hoppats.

Hittade följande på Facebook idag. Jag önskar att jag kunde greppa tag i det som skrivs och låta det bli min livlina ett tag. 

 

Personligheter

Befinner mig i någon form av berg- och dalbana i livet. Och så är ju livet. Det går upp och sedan går det ner för att fortsätta så med oregelbundna cyklar. Det brukar vara ok och jag brukar kunna möta toppar och dalar men nu har berg- och dalbanan spårat ur och tycker att den ska slira mestadels neråt mer eller mindre konstant. Det finns tillfällen då den gör en tvär gir uppåt och det beror framför allt på människor i min närhet. Det har visat sig att det finns stöd både på väntat och oväntat håll och jag är oändligt tacksam för att de finns. De som lyssnar, stöttar och lyfter mig. Som ger mig en kram eller frågar hur jag mår.

Sedan finns det människor som tycks göra allt för att såra. Som häver ur sig vadsomhelst utan minsta social spärr. Kanske tänker de sig inte för och jag är den första att erkänna att det händer att man säger saker man inte borde. Det som sårar är att det saknas självinsikt, sympati och mod att erkänna att det man sa gjorde någon annan ledsen. För mig är det en styrka att våga erkänna när något råkat blivit fel eller om man har uttryckt sig på ett plumpt sätt.

 

På kosläpp med Wilja

Hade lyckats få reda på att det var kosläpp vid Bögs Gård idag och åkte dit med Wilja. Har velat gå på kosläpp med barnen i flera år men har alltid lyckats missa det. Men i år kom mamman ihåg och lyckades dessutom pricka in en riktigt vacker dag där solen lyste.

Lidingö ultra 26 km 2017

På Trailrunning Sweden går det nu att läsa om mitt senaste löpäventyr av något längre karaktär.

Jag försöker samla ihop så många löpta kilometer som möjligt just nu för att vänja kroppen inför Jättelångt. Det är ett pussel men jag skramlar och samlar lite här och där. Längtar innerligt efter ett regelrätt långpass i skogen men den konstanta arktiska kyla som råder i landet får mig att ändå dra mig för att ge mig ut.

Nu vill jag ha riktigt vår och sommar. 

Trilskande benhinna


Hur gärna jag än vill ignorera de känningar jag har i benhinnan på höger ben så går det inte. Den finns där och när jag springer så känner jag av den extra mycket. Drar jag fingrarna över området så känns det som att jag drämt in  smalbenet i något som gett mig ett rejält blåmärke. 

Utan att förlora sig själv

När livet är turbulent är det lätt att gå vilse i sina egna känslor och tankar. Kanske tappar man bort vem man är på vägen och det gör det svårt (kanske till och med omöjligt) att rulla på i gamla och invanda hjulspår. Det trygga förbyts mot något okänt och kanske skrämmande. Det senaste halvåret har jag knappt vetat vem jag är och ibland har jag till och med frågat mig varför jag är. Nu låter det här kanske väl nattsvart och riktigt så mörkt har det givetvis inte varit hela tiden men det har helt klart varit tufft.

En bok som på senare tid har hjälpt mig att börja hitta mig själv i allt det här är boken Skiljas utan att förlora sig själv av Michael Larsen. Finns både som fysisk bok och ljudbok.

Flytt, feber och citroner

Förra veckan flyttade jag. Bort från det hus där jag tillbringat flest år av mitt liv, det hus som varit mitt hem i 11 år och det enda hem mina barn haft.

Det var omtumlande, stressigt och emotionellt. Det kändes som att livet kastade citroner på mig men istället för att göra lemonad fick jag feber. Alla planer på att packa upp och börja komma iordning fick sparas till en annan dag. 

Nu har det gått drygt en vecka och det sura har börjat bli den där uppfriskande lemonaden som bär löften om lätta sommardagar. Jag har min och barnens mysiga lägenhet som jag tror att både jag och barnen kommer att trivas i. Jag har dessutom fina vänner som hjälpt mig med diverse saker för att komma tillrätta. Det är jag tacksam för. ❤

Fight club eller bassängsim

Integrera Amphibians och Team Kul på vägen fortsätter att ligga i med både sim och spring inför sommarens swimrunlopp. På fredagar simmas det med SPIF triathlon i Eriksdalsbadet och det brukar alltid vara en succé. Passen är varierande, ibland väldigt utmanande och ibland lite åt det snällare hållet. Det som alltid gäller är att det är ett riktigt trevligt gäng som simmar.

De senaste tillfällena har coach Mike stått på kanten och dirigerat oss. Vi har fått tävla mot varandra, simmat pulshöjande intervaller, tränat på drafting, tekniktränat och lekt med både pip (tempo trainer) och Finis Tech Toc. En del pass har haft inslag av Fight club där vi har fått simma tre i bredd och där stackaren i mitten har fått utstå diverse störande moment. Som att någon trycker ner benen på en, simmar över en, prejar en, drar i fötter och är allmänt störiga. Väldigt bra träning inför lopp i öppet vatten där folk tenderar att bete sig som idioter ibland och man får räkna med både sparkar i huvudet eller en paddel rakt in i armen.

Evig vinter

Börjar nästan ge upp hoppet på att få vår och det senaste bakslaget med stora mängder snö fick mig att sucka lite inombords. Det är ju inte snö som ligger kvar utan en blöt massa att slafsa sig igenom.

Tog mina swimrunskor (som redan fått utstå det mesta) och begav mig ut på lunchen. Något planlöst (i brist på motivation) till att börja med men relativt snart började tanken på backintervaller att eka i huvudet. Efter lite velande och intern förhandling kom jag fram till att 6 stycken backintervaller á 75 s skulle få duga.

Sluggade mig upp i slasket och joggade ner. Sluggade mig upp och joggade ner. Så fortsatte det i 6 vändor. Jag lyckades dock tackla ner mig själv och mitt eget motstånd så att jag lurade till mig två bonusrundor på slutet.

Runt 10 min aktivt arbete uppför och ungefär lika mycket lugn jogg utför. Mer avancerat än så behöver det inte vara att få till ett intervallpass (som givetvis inleddes med lugn jogg och avslutades med detsamma).