Feber… Känns som ett rent under att jag för en timme sedan sprang 9 km. Nu ligger jag med feberfrossa, ont i muskler och leder och en jäkla huvudvärk. Det var nog bra att aktiviteter som bad med barnen och korvgrillning i parken fick ersätta dagens planerade långpass på ca 20 km.
Glad innan passet.
Underbara väder och grönskande Ella.
Min nya snabba outfit.
Vårt vardagsrum tar form så sakteliga. Väggen mellan vardagsrum och kontor åkte ner i ett nafs men därefter har det tagit lite längre tid med att få övrigt på plats.
Innan vi stack till Paris blev det klart att vi skulle få hjälp av golvläggare att ”laga” parketten där den gamla väggen stod. Golvläggaren avrådde oss att lägga nytt golv eftersom vårt gamla var ett fint gammalt trägolv.
Kvällen innan Parisresan gick därför åt till att leka hela huset stormar och flytta möbler från vardags- och matrum till övriga rum.
Idag har parketten lagats och imorgon ska det slipas och lackas. Vi fick välja mellan lackat och oljat golv men då oljat golv ska oljas om en gång per år(!) var det aldrig ett alternativ. Så roligt är det inte att baxa soffan uppför trappan.
På ett sätt känns det skönt när man får föraningar avseende infektioner bekräftade, men samtidigt är det trist att vara krasslig. Onsdagens crawl var att betrakta som ett tufft pass, men det var dock inte ett pass som borde stjälpa mig helt. Under passet fick jag den där metalliska blodsmaken i munnen som man kan få när man verkligen kör stenhårda intervaller. Jag kände tidigt att något var fel och valde att lyssna på signalerna, vilket jag är glad för. Man ska inte pressa sig när man är sjuk eller är på väg att bli sjuk.
Natten till fredag låg jag och frossade och hostade. Och vilken jäkla hosta, den river i lungorna och framkallar den där hemska metalliska smaken. Hostan och den allmänna svaghetskänslan sätter krokben för min planerade Hampetorpslöpning. Fick sukta och avundas när Martin sprang idag. Testade att köra ett pass Drishti Yoga på gräsmattan istället. Måste säga att det var en spännande infallsvinkel på ett annars vanligt yogapass. Vet inte hur väl jag lyckades aktivera mitt tredje öga men det var skönt att få köra lite yoga.
Miljöombyte gör oss i familjen gott och tillsammans med barnen blir allt nytt ett äventyr. Vi hittade en groda, tittade på när andra dansade små grodorna (eftersom våra barn inte ville dansa), var med i ett glassregn, åt jordgubbar och glass, körde femkamp.
Morgonfika på jobbet med härlig utsikt.
Höga knän och full (nåja) fart uppför. Torsdagens backintervaller gick över förväntan och jag blir som vanligt fundersam över om jag tar i för lite. Ska man alltid vara kräkfärdig efter ett intervallpass eller räcker det att man trycker på och faktiskt kutar uppför backen x antal gånger? Sådär så att man känner sig slut men ändå inte heldöd?
Well, den här veckan har det varit flera sociala tillställningar på kvällstid och då är det trevligt att kunna klämma in träning på dagtid.
I måndags var jag på en hypnosföreställning och det var klart imponerande. I torsdags var det eldslukare på företagets årliga grillkväll.
Hämtade upp min nya Electric Purple Houdini Power Houdi idag. Beställningen lades för säkert tre månader sedan men det har tagit tid med tryck och annat strul. Lite för varmt för premiäranvändande vilket annars hade bjudit på en dundrande kombo med en kjol i samma färg.
Näe, någon regelrätt Story of Glory är det inte att tala om. Jag var vid gott mod och på gott humör och såg fram emot lördagens tävling när jag lämnade hemmet vid kl 7.45 för att hämta upp Sofia. När jag kom hem sex timmar senare var jag kaputt, out of order, ett vrak och jag var kvar i det stadiet fram till kvällen.
Dagen strålade av sol och värme och jag tycker att vi tuffade på bra den första biten. Jag kände mig stark och positiv. Det kom en vätske- och energistation vid knappa fem kilometer och det var ett smörgåsbord av godsaker. Chips, russin, mannakvikk med sylt, Start, sportdryck, vatten och banan. Jag misstänker att det var den sistnämnda som fick mig på fall. Av någon (såhär efteråt) outgrundlig anledning, fick jag för mig att jag skulle äta en halv banan för att fylla på med energi. Trodde uppenbarligen att jag skulle klara allt eftersom jag preppat med magtabletter innan. Skulle visa sig vara ett STORT misstag. Ganska tätt inpå, säg runt knappa milen så började min mage krampa. Insåg att jag skulle ha svårt att klara mig till toaletten som enligt arrangören fanns först vid 19 km.
Hoppades innerligt att det skulle komma någon toalett på vägen eftersom jag nu hade börjat kallsvettas och må illa. Det gjorde det inte…
Vid den här tiden började jag antagligen bli alltmer asocial och inåtvänd. Vet inte om jag uppfattade så mycket av banan efter problemen började men har lite små fragment. Har svårt att glömma misären jag kände och om man tänker sig in i hur det brukar kännas när man är tömd på energi, magen krampar, man mår illa, kallsvetten lackar och törsten river i halsen, så är det kanske inte så konstigt.
När jag mötte Martin och barnen vid Kottlasjön så brast allt och jag grät. Ville så gärna att han skulle säga att jag inte behövde fortsätta och att jag fick åka med honom. Sofia fanns hela tiden vid min sida och peppade på. Kände dock att allt det onda i mig osade ut i form av negativitet. Jag är inte bra på att vara positiv när jag inte mår bra. Att vräka ur mig saker som att jag hatar backar, att det är långt och jobbigt och äckligt blir mitt sätt att kanalisera det onda och hitta sätt att ta mig framåt.
Sofia skötte nedräkning av kiöometrar och försökte dela upp sträckan i delmål. Vet inte om jag var mottaglig för det…antagligen inte. Jag har som en partiell blackout från senare delen av loppet men minns att vi såg en orm och tre killar som skulle åka slalom.
Jag fattar fortfarande inte att jag tog mig i mål. Efter målgång var jag tvungen att spendera säkert 20 min dubbelvikt inne på en toalett. Kunde inte räta på mig och undrade ett tag om jag skulle behöva krypa till bilen.
Näe, det här var varken mitt stoltaste eller mest angenäma löpminne men jag har hunnit smälta det hela lite och man kan ju inte anklaga mig för att inte vara envis i alla fall. Tror många hade brutit i samma situation, för om det inte vore nog med att man mår dåligt, man har dessutom noll möjlighet att tillgodogöra sig energi eller vätska (vilket känns som en förutsättning vid ett långlopp). Allt man stoppar i sig går rakt igenom kroppen och man känner sig så sjukt svag. Det var rätt uppenbart att jag dessutom hade ordentlig vätskebrist efter loppet.
Det sägs att man ska klippa ner rosorna när björken har musöron. Jag har väntat och väntat och så plötsligt så har det inte bara blivit musöron utan nästan råttöron.
Passade på att njuta av den ljumma kvällen i trädgården och för en gångs skull så höll jag och rosorna sams. Brukar ofta gå ur striden med rivmärken på armar och ben men lyckades komma undan med bara ett par småskråmor.
I övrigt har starten på veckan varit bra och vädret har såklart bidragit. Tog en liten lugn, men ack så svettig, löprunda runt Trekanten på lunchen igår. Det gick okej, men benen var lite stumma. På kvällen ville Martin ha sällis ut på sin löptur och jag är inte den som säger nej till ett sådant lockande erbjudande. Sagt och gjort, vi körde en runda på 6 km i ett trevligt tempo om ca 5:50 min/km. Man ska inte underskatta att variera sin löpning avseende tempo. Det är lätt att ramla in i ett bekvämlighetstempo och jag tror att det är bra att utmana sig åt båda hållen. Att kunna kontrollera och anpassa tempo och att låta olika små muskler få jobba.
Avslutade kvällspasset med att provsmaka Resorb Sport som Smartson låter mig testa. Smarrigt!
Idag segrade jag över min mage under långpasset. Magen tyckte att det var läge att börja stöka redan på morgon (som om den visste vad som väntade). Det är sällan ett bra tecken men idag preppade jag mig med två Dimor-tabletter och hade inte ett enda magbekymmer under de 28 km jag sprang med Sofia. Känslan avseende magen var fantastisk! (Sen var det såklart tungt att mana på benen i nästan tre mil, men utan magbekymmer så var det betydligt lättare.) Kunde till och med knapra både bar och energidryck.
Rundan gick från Danderyds sjukhus, runt Brunnsviken mot Haga och sedan ut på Djurgården och tillbaka via Gärdet och Stora skuggan. En trevlig och omväxlande runda och jag är som mest stolt över att vi efter ett sista mat och vätskepromenaden i Stora skuggan lyckades ta oss hela vägen till DS utan stopp. Backarna mellan Ekhagen och DS är inte helt angenäma med 24 km i benen.
Är det ungefär lika blött som utanför. Att cykla och samtidigt försöka skydda sig själv mot regn och kastvindar med ett stort paraply är inte att rekommendera. Det känns som en ren lyckoträff att jag inte blåste omkull. Hade jag haft ett sådant där fjösigt litet miniparaply så hade jag aldrig klarat mig helskinnad till tåget. Tacka vet jag mitt färgglada Ikea-paraply.
Linda Doktár 