Tankar om att cykla

   Det här med transportcykling. Det är ju genialt att klämma in som vardagsmotion. I teorin alltså. Och säkert även i praktiken om man:

  1. Har en vettig pendlarhoj
  2. Är van att cykla längre än fem minuter till tåget

Punkt 1 och 2 kanske inte behöver vara uppfyllda om man inte har sådär jättelångt till jobbet. Antagligen inte alls. Jag har 18 km till jobbet och uppfyller varken punkt 1 eller 2. Att vardagsmotionera på en fet mountainbike 18 km till jobbet är pissjobbigt. Fast jag känner mig alltid väldigt nöjd när jag kommer till jobbet. När jag kommer hem brukar jag vara helt slut. Nere för räkning. Jag brukar vara sådär utslagen som jag ibland kan vara efter ett extra långt långpass.    

Slänger suktande blickar efter alla som svischar förbi mig på racers och tänker att det är där farten och enkelheten sitter. Jag behöver en racer för att det ska sluta vara pissjobbigt att cykla till och från jobbet. Att det är cykeln det hänger på och inte mina obefintliga cykelben, det är ju givet.

Måndag löpning, tisdag P90X2

I måndags drog jag på mig löparkläderna och sprang hem från jobbet. Mina vanliga kläder fick stanna på jobbet eftersom jag saknar löparryggsäck och jag är lite skeptisk mot att springa med ”packning”. Det är tungt nog att springa som det är.

Ca 12 km visade det sig vara mellan jobbet och vårt lilla gula hus. Det gick ok, inte dåligt, men inte heller jättebra. Jag tuffade på och unnade mig till och med två mindre gångpauser när det kändes som att bröstet skulle sprängas av ansträngning. Det bästa med löpningen hem var att jag därmed fick träningen avklarad redan under eftermiddagen.

Igår var jag rätt mör och trött. Det känns som att det ligger någon infektion eller annat skräp och tär på mig. Trots detta lyckades jag motivera mig tillräckligt för ett axel- och armpass med Mr Tony Horton och P90X2. Skönt med lite styrka, det behövs.