Arla morgondopp

Publicerat i Simning av

Den där härliga, bubblande känslan som infinner sig när man får göra saker man tycker om och som gör en glad. Den är kraftfull och det är något av en konst att kunna rida på vågen av en kick länge. Jag tycker mig vara ganska bra på att göra det och fortsätter känna mig hög på söndagens upplevelse.

I måndags simmade jag första utomhuspasset med Coach Ludde och ett stort gäng andra glada simmare. Passet som sådant hade kunnat ta ner mig på jorden och sanningen är att passet var något av en käftsmäll. Kaxig som jag är hängde jag på de snabba simmarna ut från bryggan. 400 meter senare simmade jag tillbaka till bryggan med svansen mellan benen. Jag hade noll att komma med och stressen, över att jag upplevde simningen som hetsig, tog över totalt.
Hängde med alla trevliga simmare vid bryggan och kände mig snabbt på bättre humör. Det var dock först när jag skrev ner mina tankar och min race report som jag hoppade upp på vågen igen.

När jag imorse tog mig till den magiskt vackra (och okristligt tidiga) morgonsimningen så gjorde jag ett nytt försök med den snabba gruppen. Denna gång med ett stort lugn och en vetskap om att jag bara kan göra så gott jag kan. Det räcker.

För att toppa upp dagen ytterligare hängde jag med mina trevliga kollegor ut på tur (aldrig sur) runt Årstaviken. Ofantligt varmt men med ett avslutande dopp innan det var dags att jobba igen.

Tänk om det gick att stoppa undan och spara dessa små upplevelser. Som lyckopiller i minnesform.

Utö swimrun 2016

Publicerat i Allmänt av

Here it goes…the story of Utö swimrun 2016.

Förra veckan gick jag runt med fjärilar i magen och längtade (och våndades lite) inför söndagens lopp. Jag skulle inte påstå att jag alltid är en jättespontan person, och att tacka ja till att köra ett lopp med en främling låg en bit utanför den berömde komfortzonen. Men, jag gillar utmaningar och det är rätt häftigt att testa att säga ja till sådant som man tycker verkar roligt och lite läskigt. Min blivande team buddy verkade ju dessutom vara en schysst person som det var lätt att snacka med och som hade en avslappnad och ödmjuk inställning till loppet och att köra med mig.

Johan hade fixat en stuga så jag, Elin och Susanne åkte ut redan på lördag kväll. Han hade även plockat ut våra race kit för att vi skulle slippa stå i kö morgonen därpå. Det var väldigt skönt att vara på plats och det surrade av nervösa tankegångar och taktiksnack, både på värdshuset och nere i stugan. Paddlar provades ut och dräkter klipptes. Vi provlåg (oh yeah) våra linor, pratade distanser och uppskattade tider. Uppe på värdshuset hängde vi med Kalle och Fredrik och Kicki och Gørill och stämningen var allmänt förväntansfull.

Sov rätt ytligt men kände mig förvånansvärt samlad och redo på söndag morgon. Om stämningen kvällen innan hade varit uppsluppen så låg det nu ett allvar och en spänning i luften som nära nog gick att ta på. Det var inte livat på frukosten men väl fokuserat. Efter frukost och race meeting var det dags att gå upp till stugan och slänga på sig hela utrustningskittet och alla kläder. Bestämde mig för att köra med kortärmad merinoullströja under våtdräkten och neoprenpannband istället för neoprenhuva. På energifronten plockade jag på mig ett antal gels och en mjuk vattenflaska med sportdryck.

Johan och jag tog en modest liten jogg och tittade på målportalen och var vi skulle komma ut ur skogen på den sista löpsträckan och ställde oss sedan rätt långt bak i startfållan. Redan innan loppet hade vi bestämt oss för att ta det lugnt uppför backen upp mot värdshuset för att hitta vårt tempo. Vårt tempo blev snabbt detsamma som mitt tempo eftersom Johan var pigg som en mört och säkert hade kunnat dra iväg som en gasell om inte jag hade varit med. Vi provade att haka i linan och låta mig ligga bakom i löpningen men efter ett tag låg vi ändå bredvid varandra och snackade och då valde vi att koppla ur linan på löpen. Att springa med Johan var som att springa med en trevlig och glad guide. Medan jag flåsade pekade han ut sevärdheter på ön och orienterade mig om vart vi var på väg samtidigt som han gav mig små fakta om Utö och dess invånare. Funkade kanonbra som avledningsmanöver och för att ta bort fokuset på den otroligt varma löpningen i början av loppet. Jag höll på att smälta bort och tankar på att bryta ihop och åka hem fladdrade förbi. Men bara en liten kort stund för det var ju trots allt rätt häftigt att få vara just där och harva sig fram genom det där blåbärsriset.

Första simningen var svalkande och härlig och det är egentligen när man avverkat både en löp- och simsträcka som det känns som att man verkligen är igång på ett swimrunlopp. Jag hade det riktigt tufft på löpen och hade svårt att få fart på benen. Jag blev snabbt varm och hade svårt att reglera temperaturen. Var oändligt tacksam att jag inte hade tagit neoprenmössan och vid en simsträcka var det så grunt att de flesta vadade men när Johan frågade om jag ville gå eller simma så var valet enkelt. Jag var tvungen att simma för att svalka mig och för att inte dö överhettningsdöden.

Efter en av simningarna möttes vi av en ren klättring rakt uppför. Ingenting mot Engadin men en härligt lerig stig uppför ett berg. Enligt uppgift från min kollega Peter så väntade därefter den absolut vackraste delen av banan. Det visade sig vara en sträcka om teknisk terräng som aldrig tycktes gå i en rät linje. Det var höger, vänster, upp, ner, rötter, stenar, berg och dalbana. Vi konstaterade att det var vackert men det var samtidigt en rätt tuff del av banan för vår del. Jag har inte många trailpass på löpkontot och både vader och vrister började knorra lite. Men trots tuffa sektioner så höll vi hela tiden humöret uppe och påminde oss om att lagnamnet var ”Kul på vägen” och att mottot var ”aldrig stanna och alltid framåt”. Det var trevligt att kunna falla tillbaka på det och påminna sig om att målet för dagen var att klara cut offerna och att komma i mål. För roligt hade vi.

Första cut offen nådde vi efter 2:20 och vi hade således hela 40 minuter tillgodo. Vetskapen om att det gått bra dittills och att vi hade avverkat 15 km löp och nästan 2000 m sim var stärkande och om löpen gick tungt så gick simningen desto bättre. Det var inte många lag som simmade om oss och ett av herrlagen (Eric och Mille) mötte vi vid ett flertal tillfällen längs banan. Vi simmade om dem och de sprang om oss och sådär höll vi på. Alltid trevligt att få snacka med andra trevliga lag längs vägen.

Den andra delen av banan var betydligt tuffare än den första med längre löp, mer teknisk löpning, blåsigare simningar och jag var lite nervös över att vårt tempo sjönk rätt rejält under den här delen. Jag skrattade åt det komiska i att ön verkade vara ett mecka för backar och valde att se det som en positiv överraskning när en ny backe dök upp. Vi konstaterade att eventuella backpass i veckan inte skulle vara nödvändiga medan vi delade på en energibar. Vi hade en uttalad taktik om att stanna och äta och dricka vid varje station och det var ett klokt drag.

Jag ville gärna klara cut off nummer två och Johan lovade att putta mig om det skulle behövas. Gentlemannamässigt lät han mig dock bestämma tempot och ibland gick vi för att strax därpå tassa vidare i något högre tempo. Förutom teknisk terräng i form av skog och berg så var vi även tvungna att hoppa upp och ner på berghällar och springa på klippor. Johan var som en korsning mellan bergsget och spindelman med superklipp i stegen uppför och med superfäste på de hala sektionerna. Själv höll jag på att drutta omkull vid ett flertal tillfällen och hade antagligen gjort så om inte spindelmannen varit där med en hjälpande hand.

Jag höll koll på distanserna och försökte peppa genom att uppdatera oss om vår framfart. Försökte dessutom passa på att ligga på i utförslöpen för att kompensera de tunga sektionerna uppför. Jag gillar utförslöp, de gör mig lycklig. Den längsta löpsektionen om drygt 6,5 km kändes inte alls så farlig som jag hade föreställt mig den att vara. Antagligen för att vi ägnade en stor del av sträckan åt att snacka om allt möjligt mellan himmel och jord. Som att hänga med en kompis och snacka bort tiden. Vi funderade bland annat på om ett swimrunlopp på ca 6 timmar är något som Szalkai skulle rekommendera en vecka innan ett marathon. Vi kom fram till att det nog var så.

Plötsligt var vi framme vid den längsta simningen om 600 m och när vi gick i för sista simningen så hade vi 45 min på oss till cut off. 45 minuter för att ta oss 600 meter i stökigt och kallt vatten och för att sedan springa ca 600 m. Det var kallt i vattnet och vi drev åt vänster. Vid den här tidpunkten var vi både rätt trötta och jag litade inte riktigt på mina egna ben och min annars så strålande balans när vi stapplade upp ur vattnet. Småfnittrade åt att vi nu sprang mot kartoffeln (cut offen) med bortdomnade tår.

Vi hade bestämt oss för att det var ok att dra ned på tempot efter sista cut offen om vi behövde det. Johan hade lite krampkänningar och jag kände att höftböjaren på höger sida började tycka att vi var färdiga. Trots detta upplevde jag att vi var som starkast i slutet. Jag var trött men jag kände mig stark, uthållig och glad. Jag tyckte om att vara just där jag var och jag var otroligt hög på upplevelsen.

När vi kom upp ur vattnet på sista simningen så låg Eric och Mille precis framför oss och trots ett tappert försök att komma ifatt så gick de i mål 20 sekunder innan oss. Vilken jäkla adrenalinkick det var att gå i mål. Jag var så sjukt glad och stolt över vår prestation och att jag vågat tacka ja till att köra. I skrivande stund är jag fortfarande hög på kicken som loppet gav och abstinensen är stor.

Jag är tacksam för att jag fick chansen att köra Utö swimrun och att jag fick dela upplevelsen med en så fantastisk lagkompis. Jag kände verkligen att vi var ett lag och att vi hade roligt tillsammans. Tack Johan! Och tack Elin, Susanne för en trevlig helg. Och tack alla andra swimrunvänner som också dök upp och förgyllde helgen.

 

 

Mot säsongspremiär

Publicerat i Allmänt av

En anledning till att jag lägger relativt mycket tid på träning är för att vara förberedd för mina inplanerade och ofta långa och uthållighetskrävande äventyr. En annan anledning är att jag vill vara tillräckligt tränad för att våga ta mig an utmaningar med kort varsel.

En sådan dök upp i fredags. Egentligen dök inte utmaningen upp, utan en förfrågan om att haka på en utmaning. Det är inte vilken utmaning som helst utan ett nästan 40 km långt swimrunlopp, Utö swimrun. Det känns galet och nervöst och det går jag igång på. Hade jag haft loppet inplanerat sedan tidigare så hade jag inte gjort större korrigeringar i träningen. Känner mig med andra ord redo. 

Det som gör det extra pirrigt är att jag kommer att köra med en ny swimrun buddy som jag inte känner och således inte har kört med tidigare. Men, jag känner mig trygg med konceptet och tror att det kommer gå fint. 

Igår träffades vi vid Rönningesjön för att köra ett träningspass tillsammans och testa utrustning. Johan är en starkare löpare men på simningen är vi relativt jämna. Jag kommer att få kämpa på söndag men det ska bli riktigt kul.

Crazy weekend

Publicerat i Swimrun av

Inget latmaskande denna helg inte. Från det att jag slog upp ögonlocken i lördags har det varit fullt ös. Friidrottsträning, 40-årsfika, middagsgäster och snorkelträning. När jag väl la mig bredvid lilla W för att natta henne så tog det ca 5 sekunder innan jag sov djupt. I sådär 12 timmar tills det var dags att veva igång söndagen.

Söndagen inleddes med att vi försov oss och fick stressa iväg barn och sedan oss själva för att hinna spa:a på Sturebadet. Tycker att vi skötte oss bra väl på plats när vi drog igång ett gympass med marklyft, knäböj och bänkpress. Efter det fick vi varva ner, pusta ut och ta det lugnt. Vi hydromassagebadade (aka bubbelpool), badade i den vanliga poolen och höll därefter på att somna i aromarummet. 

Vi kvicknade till av hunger och högg in på brunchen innan det var dags att styra stegen hemåt och svida om till supermandräkt i neopren. Hade blivit övertalad att karparna i Ösbysjön inte alls var farliga och att de dessutom sannolikt fortfarande sov. Det gjorde de inte. De visade sig dock vara snälla och framför allt rädda för oss grodmän i full swimrunmundering.

Rakt över sjön var det ca 160 m och vi varvade simning med löpning och knåpade ihop runt 1000 m simning totalt.  Passade på att testa mina nya swimrunskor från Icebugs och de fungerade som förväntat alldeles utmärkt.

Soliga intervaller 

Publicerat i Löpning av

Jag har dragit mig för intervaller efter min halsfluss men efter två lugna och tämligen försiktiga pass så var det dags att testa en högre växel. 

Knåpade ihop ett pass som startade med 2 km uppvärmning, dynamisk stretch och två stegringslopp. Därefter sprang jag 8×90 s med 60 s vila och det var jobbigt på många olika sätt. För det första fick jag se upp för levande hinder i form av barn i olika åldrar som släntrade runt inne på Zinken i något sorts godtyckligt rörelsemönster. Det studsade dessutom bollar fram och tillbaka över löparbanan och tidvis kändes det som jag sprang kombinerat gatlopp och pendel i sann Gladiatorerna-anda. Den faktor som höll på att ta kol på mig var dock värmen. Solen fullkomligt stekte över Zinken.

Både en, två och kanske till och med tre gånger försökte jag deala bort 2 intervaller med mig själv men coachen i mig var benhård och vek inte en tum. 

Jag är tillbaka

Publicerat i Löpning, Simning av


Inte med full kraft än men ändå tillbaka. Mitt allra första pass blev ett öppet vatten-pass med Elin i Rösjön. Det inbjudande vädret som sken över oss under min sjukdom var som bortblåst och det krävdes stor mental styrka att hoppa i vattnet. Runt åtta grader i luften och friskt i vattnet, men med förvånansvärt behaglig simning. Det var först efteråt som det började sticka i händer och fötter.

Samma kväll dammade jag av löparkläderna och tassade ut på fantastiska 2,75 km tillsammans med Lowa. Kändes härligt att få springa och igår vågade jag mig på ett lunchpass med lugnt tempo. Jag älskar att vara aktiv.

Ger upp 

Publicerat i Familjen av

Febern är tillbaka och jag känner att jag vill krypa ur skinnet. Och kanske skrika lite i frustration också.

Jag är så sällan sjuk att det här bryter ner mig totalt. Först sjuka barn, sedan sjuk själv med sjuk man. Därefter frisk men med sjuk man och nu är jag sjuk igen. Pallar. Inte.

Streptokocker was here

Publicerat i Swimrun av

Förra veckan blev en riktigt vacker och solig vecka med sommarvärme. Perfekt för träningsaktiviteter utomhus…om man (som i jag) hade varit frisk.

Ungarnas utdragna och två veckor långa sjukdom visade sig vara streptokocker i halsen. Penicillin och rida ut stormen (och samtidigt gå varandra på nerverna hemma i the never ending sjukstuga). Allt verkade ändå vara frid och fröjd tills i onsdags då Martin fick feber.

Torsdag förmiddag fick jag trots febrig make dispens från sjukstugan och stack till Rösjön för att möta upp Elin, Åsa och Susanna för swimrunpremiär. Första doppet fick det att isa i pannan och svida en aning i halsen (börja ana oråd). Men man kan inbilla sig så mycket när det är kommer till utmaningar så jag viftade resolut bort alla negativa tankar och tyckte att resterande del av rundan var härlig.

På kvällen sa det pang och jag fick feber och riktigt ont i halsen. Det var ingenting emot hur sjukt galet jäkla tokont jag hade morgonen därpå. När man upplever att man går runt och i princip dreglar för att man inte kan svälja sin egen saliv, då gör det sjukt galet jäkla tokont.

Som två föräldrazombies släpade vi oss till husläkaren med två penicillinbehandlade och superpigga barn i släptåg. The verdict…streptokocker och 10 dagars penicillinkur. Min plan att springa Lidingö Ultra 26 km samma söndag flaxade således ut ur fönstret innan jag hann blinka. Det går fula och sjuka troll i mina lopp och jag har nu lyckats bomma att starta i både Ursvik Ultra 45 km och detta lopp inom loppet av ett par månader.

Efter bara ett par dagar med penicillin mår jag finemang vilket gör det svårt att sitta bredvid och iaktta hur folk tycks gå man ur huse för att cykla, simma, springa och styrketräna i det fantastiska vädret. Avundsjukan visar ett ytterst fult tryne och jag försöker peppa mig själv med att jag snart är tillbaka med full fart och full styrka. Samtidigt påminner jag mig själv om Elins kloka ord om vikten av vila och att ta streptokocker på allvar. Det handlar om 10 dagar av mitt liv, det klarar jag.

Nio spirande backar

Publicerat i Löpning av

Lätt knäckt efter 10 dagar med sjuka och febriga barn, knackig nattsömn och logistiska utmaningar så valde jag och Kicki att ställa in vår medverkan i Swimruncupen deltävling 1. Istället sprang vi backintervaller i ett grönskande Tanto. Vi sprang 3 backar upp till hundrastgården (långa), 3 backar upp till bänken vid fotbollsplanen (mellan) för att därefter avsluta med tre korta bonusvändor med full fart.

Jag älskar den här tiden på året. Den är magisk och jag vill ta tillvara varenda sekund eftersom årstidsskiftningen är så flyktig att den nästan fladdrar förbi innan man hunnit greppa att den är här. Jag minns fortfarande det år då jag missade skiftet eftersom vi var i Egypten. Vi åkte innan plommonträdet blommade och när vi kom hem var det redan förbi.

Dagen som kom och gick

Publicerat i Familjen av

Idag gick vi in på dag fem med feber för minstingen i familjen och efter ett besök hos läkaren visade det sig att hon har streptokocker i halsen. Att komma fram till den slutsatsen var inte helt lätt eftersom W fick fullskalig panik vid provtagningen och bet ihop munnen och höll händerna framför munnen samtidigt som hon med tårarna sprutande hjärtskärande skrek efter min hjälp. Att höra sitt barn skrika efter mamma med rädsla för livet i rösten är fruktansvärt och trots att det bara handlade om att ta ett prov i svalget så kände jag att jag där och då upphörde att vara mammahjälten som skyddar från allt ont och läskigt. 

Känslan av svek svider i bröstet och jag har nog aldrig känt att jag har fallerat så hårt som idag. Vet inte hur mycket (eller ens om) W kommer att bära det här med sig men jag vet att jag kommer att ha svårt att skaka av mig känslan. Samtidigt är det när sådana här känslor kommer fram som jag inser hur mycket mina barn betyder för mig. Hur mycket jag älskar dem och hur viktigt det är för mig att de kan lita på mig. Alltid och för alltid.