Har just gjort första arbetsdagen efter vår semester i Egypten. Sol, bad och lata dagar. Var lite nervös inför det här med magsjuka innan semestern men det har gått bra och vi tycks sålla oss till den mängd som klarat sig. Handsprit ftw! Vi höll oss visserligen till resorten och enda utflykten blev en snorkeltur till korallreven. Det är trevligt med semester och åker man till Sunwing kan man även få till ett par träningspass. Det blev utomhusyoga, powerstep, vattengympa och löpning.
Sista långpasset innan maran och vi körde stora maravarvet plus transport från och till Stora Skuggan. Lite drygt 31 km blev det och den löpning jag upplevde idag var raka motsatsen till förra veckans misär. Lugn och stabil med pigga ben. Detta trots att jag loggat fler kilometrar än tidigare under veckan. Tror jag slutar på ca 52 km med dagen insats och det känns riktigt bra.
Jag körde ingen konstig uppladdning och valde bort alla typer av sportdrycker och bars. Laddade vätskebältet med ProViva blåbär, Resorb Sport, vatten, cashewnötter och torkad frukt. Var nervös för att jag skulle få energibrist men det var inga problem. Nu är jag laddad till tusen inför maran, det ska bli riktigt kul.
Njae, fredagsmys är det kanske inte, men i det här vädret går (och springer) jag på små moln.
Hämtade upp min nya Electric Purple Houdini Power Houdi idag. Beställningen lades för säkert tre månader sedan men det har tagit tid med tryck och annat strul. Lite för varmt för premiäranvändande vilket annars hade bjudit på en dundrande kombo med en kjol i samma färg.
Jag har inget gymkort eftersom jag tycker att hemträning fungerar minst lika bra eller till och med bättre. Jag springer utomhus oavsett väder, tränar yoga som jag hittar på nätet i vardagsrummet, När det är dags för styrka väljer jag något P90X-pass eller NTC. De redskap jag använder är balansboll, medicinboll, hantlar med reglerbar vikt, yogamatta, foamroller, push-up bars och en pull-up bar (sådan som hängs i dörröppningen utan fastskruvade fästen).
Funkar det då? Det handlar om inställning. Känner man sig trygg med de övningar man ska göra och är motiverad så tror jag absolut att kan man få bra resultat. Jag har aldrig varit så vältränad som jag var efter tre månader med P90X och löpning, men som med all träning så gäller det att genomföra. Just push play, som Mr Tony Horton brukar säga och push through som titt som tätt dyker upp i NTC.
Näe, någon regelrätt Story of Glory är det inte att tala om. Jag var vid gott mod och på gott humör och såg fram emot lördagens tävling när jag lämnade hemmet vid kl 7.45 för att hämta upp Sofia. När jag kom hem sex timmar senare var jag kaputt, out of order, ett vrak och jag var kvar i det stadiet fram till kvällen.
Dagen strålade av sol och värme och jag tycker att vi tuffade på bra den första biten. Jag kände mig stark och positiv. Det kom en vätske- och energistation vid knappa fem kilometer och det var ett smörgåsbord av godsaker. Chips, russin, mannakvikk med sylt, Start, sportdryck, vatten och banan. Jag misstänker att det var den sistnämnda som fick mig på fall. Av någon (såhär efteråt) outgrundlig anledning, fick jag för mig att jag skulle äta en halv banan för att fylla på med energi. Trodde uppenbarligen att jag skulle klara allt eftersom jag preppat med magtabletter innan. Skulle visa sig vara ett STORT misstag. Ganska tätt inpå, säg runt knappa milen så började min mage krampa. Insåg att jag skulle ha svårt att klara mig till toaletten som enligt arrangören fanns först vid 19 km.
Hoppades innerligt att det skulle komma någon toalett på vägen eftersom jag nu hade börjat kallsvettas och må illa. Det gjorde det inte…
Vid den här tiden började jag antagligen bli alltmer asocial och inåtvänd. Vet inte om jag uppfattade så mycket av banan efter problemen började men har lite små fragment. Har svårt att glömma misären jag kände och om man tänker sig in i hur det brukar kännas när man är tömd på energi, magen krampar, man mår illa, kallsvetten lackar och törsten river i halsen, så är det kanske inte så konstigt.
När jag mötte Martin och barnen vid Kottlasjön så brast allt och jag grät. Ville så gärna att han skulle säga att jag inte behövde fortsätta och att jag fick åka med honom. Sofia fanns hela tiden vid min sida och peppade på. Kände dock att allt det onda i mig osade ut i form av negativitet. Jag är inte bra på att vara positiv när jag inte mår bra. Att vräka ur mig saker som att jag hatar backar, att det är långt och jobbigt och äckligt blir mitt sätt att kanalisera det onda och hitta sätt att ta mig framåt.
Sofia skötte nedräkning av kiöometrar och försökte dela upp sträckan i delmål. Vet inte om jag var mottaglig för det…antagligen inte. Jag har som en partiell blackout från senare delen av loppet men minns att vi såg en orm och tre killar som skulle åka slalom.
Jag fattar fortfarande inte att jag tog mig i mål. Efter målgång var jag tvungen att spendera säkert 20 min dubbelvikt inne på en toalett. Kunde inte räta på mig och undrade ett tag om jag skulle behöva krypa till bilen.
Näe, det här var varken mitt stoltaste eller mest angenäma löpminne men jag har hunnit smälta det hela lite och man kan ju inte anklaga mig för att inte vara envis i alla fall. Tror många hade brutit i samma situation, för om det inte vore nog med att man mår dåligt, man har dessutom noll möjlighet att tillgodogöra sig energi eller vätska (vilket känns som en förutsättning vid ett långlopp). Allt man stoppar i sig går rakt igenom kroppen och man känner sig så sjukt svag. Det var rätt uppenbart att jag dessutom hade ordentlig vätskebrist efter loppet.
Lidingö Ultra tishan får utstå backintervaller.
Det sägs att man ska klippa ner rosorna när björken har musöron. Jag har väntat och väntat och så plötsligt så har det inte bara blivit musöron utan nästan råttöron.
Passade på att njuta av den ljumma kvällen i trädgården och för en gångs skull så höll jag och rosorna sams. Brukar ofta gå ur striden med rivmärken på armar och ben men lyckades komma undan med bara ett par småskråmor.
I övrigt har starten på veckan varit bra och vädret har såklart bidragit. Tog en liten lugn, men ack så svettig, löprunda runt Trekanten på lunchen igår. Det gick okej, men benen var lite stumma. På kvällen ville Martin ha sällis ut på sin löptur och jag är inte den som säger nej till ett sådant lockande erbjudande. Sagt och gjort, vi körde en runda på 6 km i ett trevligt tempo om ca 5:50 min/km. Man ska inte underskatta att variera sin löpning avseende tempo. Det är lätt att ramla in i ett bekvämlighetstempo och jag tror att det är bra att utmana sig åt båda hållen. Att kunna kontrollera och anpassa tempo och att låta olika små muskler få jobba.
Avslutade kvällspasset med att provsmaka Resorb Sport som Smartson låter mig testa. Smarrigt!
Detta är min favorit när det gäller proteinpulver. God smak och funkar att blanda med både juice och mjölk.
Testa att springa 26 km magsjuk, well it’s not that fun. Det färgar antagligen min bild av detta lopp, men det var fruktansvärt från knappa 10 km och framåt pga magen. Det är svårt att fokusera på något positivt när kroppen är sjuk och kallsvettas och tvingar en att kuta ut i skogen var tredje kilometer.
Linda Doktár 