För er som minns så fick jag och Sofia förtroendet att vårda och fostra en brevkniv i samband med Ulvjakten. Idag kom äntligen en första rapport med bild från Sofia och det är med stor glädje jag kan rapportera att allt går bra och att brevis har fasats in i arbetslivet. Sofia intygade även att daglig putsning sker och jag känner att den oro som tidigare gnagt inom mig har varit fullkomligt obefogad.
PS Vi har även lyckats könsbestämma brevis och det är en…*trumvivel*…han.
Kände mig pigg igår och var uppe med tuppen (aka Wilja). Kan bero på att jag efter minimaran i söndags sov tre (!!!) timmar mitt på dagen.
Hursomhelst, redan halv nio var vi i full färd med att baka nationaldagskladdkaka. Ett ord att lägga på minnet inför nästa Alfapet-battle. Lika vackert som Nationalencyklopedin, men längre. Känn på den.
På kvällen var det dags att simma med Coach Ludde igen. Fokus drafting och benspark (eller kaos och konstsim). Jag hade en fin känsla i draftingövningarna så länge den som ledde höll ett lugnt tempo. Jag tänker att lugnt tempo är bra när det kommer till teknikövningar men det verkar inte alla hålla med om. Om inte annat så är mitt lugna tempo inte detsamma som andras uppfattning av lugnt tempo. När det började gasas på så tappade jag bort mig och det som skulle vara en lugn teknikövning blev en kamp för att hitta och hänga på den som ledde. Inte särskilt givande och hela övningen föll rätt platt.
Utöver detta kaossim så fick vi konstsimma med vertikal benspark. Som små ballerinor med sträckta vrister stod vi där mitt i sjön. Vackert!
Igår teamade jag upp med me, myself and I. Att få vara med sig själv och sina egna tankar i flera timmar händer inte så ofta som tvåbarnsmamma och heltidsarbetande civilingenjör inom IT. Jag såg det som tid med mig själv och med Stockholm.
Jag har haft något av en svit av oflyt när det kommer till de tre maror jag sprungit tidigare. Under min första mara kraschade min mage efter 21 km och jag kom i mål som en urlakad zombie. Mitt första Stockholm Marathon gjorde jag med en positiv känsla men hade det tufft efter 17 km och frös som en tok.
Sist jag sprang Stockholm Marathon kraschade inte magen utan hela jag i en vidrig högpulsattack. Detta inträffade redan på Odengatan under första varvet (dvs runt 14-15 km). Jag grät och slet mig igenom de 27 km som återstod. Var inte jättesugen på att hamna i samma läge så målsättningen för gårdagen var att låta kroppen styra men att lägga band på mig och gå ut lugnt. Inga tidsmål, inget kilometerarmband och inget fokus på klockan.
Började som alltid med havregrynsgröt, kaffe och ett glas resorb. Kände ingen större oro utan var snarare förväntansfull när jag klev in på Östermalms IP. Läste i något FB-forum att många anser att vätskebälte är onödigt eftersom det finns vatten längs banan. Det var till och med någon som undrade om det inte var lite fjantigt att ha med sig. Well, sådant struntar jag fullständigt i och eftersom jag vid det här laget vet vad jag behöver så hade jag vätskebälte med sportdryck och vatten samt tre gels. Typiskt smart drag om man vet med sig att:
Ett gäng NSE:are innan start
Mötte upp några tjejer från NSE och tog gruppfoto innan jag kilade bort till startfållan. När starten gick så kände jag en rysning av välbehag och tassade iväg. En hjord människor sprang om mig ner längs Valhallavägen men det rörde mig inte i ryggen. Det var bara jag och min egen rörelse som betydde något. Fantiserade och fokuserade och tog mig fram i ett behagligt tempo.
Längs vägen drack jag på alla stationer och letade skugga. Trots den svalare luften så gassade solen på huvudet och det var underbart att springa genom duscharna som var uppställda längs vägen.
Efter 5 km petade jag i mig en GT-tablett och när jag svängde upp på Västerbron var jag stark som en oxe. Såg Annika framför mig (trots att hon inte var på plats just denna gång) och fick en extra skjuts uppför. Det följande utförslöpet var fantastiskt. Jag sprang om mängder av andra marathonlöpare innan jag svängde in på Norrmälarstrand och möttes av Sara och Sarah och fick en high five. Drog i mig en gel och fortsatte stark och glad förbi Odenplan och ut på andra varvet. Jag hade ett härligt flow och insåg att jag sprang andra milen med negativ split. Anade att det kanske var lite väl optimistiskt, men såg varje löpt kilometer som en vinst.
Passerade halvmaramarkeringen snabbare än jag sprang Womens Health halvmarathon förra året, vilket säger en del om vilket dåligt skick jag var i med blod- och järnbrist. Passerade saltgurkestationen utan kväljningar (också en vinst). Fullkomligt stormtrivdes första delen ute på Djurgården. För att jag var lätt, snygg och stark.
Sedan stod den plötsligt där…kossan som bromsar en och som gör det tungt att springa. Den stod där vid Skansen och stirrade rakt på mig. Förstod genast att det var mig den hade spanat in och att jag skulle behöva släpa den med mig. Just den här kossan var dock rätt medgörlig. Lyckades locka och pocka och få den att springa mellan vätskestationerna.
Jag fullkomligt älskade att det serverades Cola redan vid slottet. För är det något jag suktar efter när jag uthållighetsidrottar så är det Cola. Hävde i mig tre muggar och fortsatte mot Slussen. Började ana att jag kanske dragit på mig saltbrist pga värmen. Kände mig kissnödig och upplevde att vattnet ville rinna rakt igenom mig. Samtidigt började jag känna frossa och en huvudvärksaning. Detta fick mig (och kossan som jag hade i släptåg) att slurpa salt buljong på Södermälarstrand.
Tuffade vidare och längtade till Västerbron eftersom jag skulle få gå lite uppför. Gick i det första branta partiet upp till bron innan jag började springa. Utför igen och jag seglade åter förbi resten av världen. Lyckades återigen få glada hejarop av Sara(h)x2 och kände mig överlag rätt glad att jag bara hade 7 km kvar.
Jag var trött vid det här laget. Trött på att springa och allmänt less. Samtidigt så avverkas kilometer efter kilometer och man vet att varje steg tar en närmare målet, tishan och medaljen. Jag sprang mellan stationerna men när kossan satte sig på baken strax innan Bonnierhuset så var jag tvungen att gå lite. Hade den inte blivit lite tyngre?
Gav mig inte och satte fart på benen igen, förbi Bonnier och förbi PWC. Förbi Bonnier, förbi PWC. Mantrat malde i huvudet och vips var vi uppe på Odengatan med Dextrosol dammandes i munnen. Samtidigt kom 4:30-farthållarna i kapp. Bestämde mig för att det fick vara nog och hängde av mig både kossan och farthållarna.
Benen sprang för allt de orkade och jag bestämde mig för att jag skulle in i mål innan 4:30-gruppen. 40-kilometerspasseringen svischade förbi och jag tog rygg på en smurf(!). Han hade inte en chans när jag med starka steg svängde upp mot Stadion. Jag sprang om en hel hög människor och fick turbofart när jag fick high fivea Martin och barnen. La på en extra växel och spurtade i stort sett hela vägen in mot målportalen inne på Stadion. Jag plockade en efter en av mina medtävlare när jag sprang om dem på ytterbanan. I was on fire (och ville för första gången inte kräkas direkt efter målgången). Klockan stannade på PB 4:27:00.
Jag är stolt och tacksam över att ha sprungit mitt fjärde marathon med bravur och en positiv inställning. Och detta mindre än en vecka efter Utö swimrun (och de 6 timmar den tävlingen tog). Jag älskar livet!
Idag fick jag heja på mina tjejer som sprang minimaran
Jag är sugen att köra ett ultralopp. Såhär dagen innan Stockholm marathon känns det helrätt att säga så. Tveksamt om jag känner likadant efter morgondagens asfaltsfest. Men det fina är att det finns en hel del ultralopp som går på stig och grusväg.
Pratade med en kille som stod i Ultravasans monter och när han frågade om jag var sugen på 45 eller 90 km så ville jag fega men valde att vara ärlig. Vill ju helst springa 90 km men skulle gärna göra det med sällskap. Om inte annat för att få sällskap upp och någon att dela upplevelsen med. Any takers? 🙂
Den där härliga, bubblande känslan som infinner sig när man får göra saker man tycker om och som gör en glad. Den är kraftfull och det är något av en konst att kunna rida på vågen av en kick länge. Jag tycker mig vara ganska bra på att göra det och fortsätter känna mig hög på söndagens upplevelse.
I måndags simmade jag första utomhuspasset med Coach Ludde och ett stort gäng andra glada simmare. Passet som sådant hade kunnat ta ner mig på jorden och sanningen är att passet var något av en käftsmäll. Kaxig som jag är hängde jag på de snabba simmarna ut från bryggan. 400 meter senare simmade jag tillbaka till bryggan med svansen mellan benen. Jag hade noll att komma med och stressen, över att jag upplevde simningen som hetsig, tog över totalt.
Hängde med alla trevliga simmare vid bryggan och kände mig snabbt på bättre humör. Det var dock först när jag skrev ner mina tankar och min race report som jag hoppade upp på vågen igen.
När jag imorse tog mig till den magiskt vackra (och okristligt tidiga) morgonsimningen så gjorde jag ett nytt försök med den snabba gruppen. Denna gång med ett stort lugn och en vetskap om att jag bara kan göra så gott jag kan. Det räcker.
För att toppa upp dagen ytterligare hängde jag med mina trevliga kollegor ut på tur (aldrig sur) runt Årstaviken. Ofantligt varmt men med ett avslutande dopp innan det var dags att jobba igen.
Tänk om det gick att stoppa undan och spara dessa små upplevelser. Som lyckopiller i minnesform.
Here it goes…the story of Utö swimrun 2016.
Förra veckan gick jag runt med fjärilar i magen och längtade (och våndades lite) inför söndagens lopp. Jag skulle inte påstå att jag alltid är en jättespontan person, och att tacka ja till att köra ett lopp med en främling låg en bit utanför den berömde komfortzonen. Men, jag gillar utmaningar och det är rätt häftigt att testa att säga ja till sådant som man tycker verkar roligt och lite läskigt. Min blivande team buddy verkade ju dessutom vara en schysst person som det var lätt att snacka med och som hade en avslappnad och ödmjuk inställning till loppet och att köra med mig.
Johan hade fixat en stuga så jag, Elin och Susanne åkte ut redan på lördag kväll. Han hade även plockat ut våra race kit för att vi skulle slippa stå i kö morgonen därpå. Det var väldigt skönt att vara på plats och det surrade av nervösa tankegångar och taktiksnack, både på värdshuset och nere i stugan. Paddlar provades ut och dräkter klipptes. Vi provlåg (oh yeah) våra linor, pratade distanser och uppskattade tider. Uppe på värdshuset hängde vi med Kalle och Fredrik och Kicki och Gørill och stämningen var allmänt förväntansfull.
Sov rätt ytligt men kände mig förvånansvärt samlad och redo på söndag morgon. Om stämningen kvällen innan hade varit uppsluppen så låg det nu ett allvar och en spänning i luften som nära nog gick att ta på. Det var inte livat på frukosten men väl fokuserat. Efter frukost och race meeting var det dags att gå upp till stugan och slänga på sig hela utrustningskittet och alla kläder. Bestämde mig för att köra med kortärmad merinoullströja under våtdräkten och neoprenpannband istället för neoprenhuva. På energifronten plockade jag på mig ett antal gels och en mjuk vattenflaska med sportdryck.
Johan och jag tog en modest liten jogg och tittade på målportalen och var vi skulle komma ut ur skogen på den sista löpsträckan och ställde oss sedan rätt långt bak i startfållan. Redan innan loppet hade vi bestämt oss för att ta det lugnt uppför backen upp mot värdshuset för att hitta vårt tempo. Vårt tempo blev snabbt detsamma som mitt tempo eftersom Johan var pigg som en mört och säkert hade kunnat dra iväg som en gasell om inte jag hade varit med. Vi provade att haka i linan och låta mig ligga bakom i löpningen men efter ett tag låg vi ändå bredvid varandra och snackade och då valde vi att koppla ur linan på löpen. Att springa med Johan var som att springa med en trevlig och glad guide. Medan jag flåsade pekade han ut sevärdheter på ön och orienterade mig om vart vi var på väg samtidigt som han gav mig små fakta om Utö och dess invånare. Funkade kanonbra som avledningsmanöver och för att ta bort fokuset på den otroligt varma löpningen i början av loppet. Jag höll på att smälta bort och tankar på att bryta ihop och åka hem fladdrade förbi. Men bara en liten kort stund för det var ju trots allt rätt häftigt att få vara just där och harva sig fram genom det där blåbärsriset.
Första simningen var svalkande och härlig och det är egentligen när man avverkat både en löp- och simsträcka som det känns som att man verkligen är igång på ett swimrunlopp. Jag hade det riktigt tufft på löpen och hade svårt att få fart på benen. Jag blev snabbt varm och hade svårt att reglera temperaturen. Var oändligt tacksam att jag inte hade tagit neoprenmössan och vid en simsträcka var det så grunt att de flesta vadade men när Johan frågade om jag ville gå eller simma så var valet enkelt. Jag var tvungen att simma för att svalka mig och för att inte dö överhettningsdöden.
Efter en av simningarna möttes vi av en ren klättring rakt uppför. Ingenting mot Engadin men en härligt lerig stig uppför ett berg. Enligt uppgift från min kollega Peter så väntade därefter den absolut vackraste delen av banan. Det visade sig vara en sträcka om teknisk terräng som aldrig tycktes gå i en rät linje. Det var höger, vänster, upp, ner, rötter, stenar, berg och dalbana. Vi konstaterade att det var vackert men det var samtidigt en rätt tuff del av banan för vår del. Jag har inte många trailpass på löpkontot och både vader och vrister började knorra lite. Men trots tuffa sektioner så höll vi hela tiden humöret uppe och påminde oss om att lagnamnet var ”Kul på vägen” och att mottot var ”aldrig stanna och alltid framåt”. Det var trevligt att kunna falla tillbaka på det och påminna sig om att målet för dagen var att klara cut offerna och att komma i mål. För roligt hade vi.
Första cut offen nådde vi efter 2:20 och vi hade således hela 40 minuter tillgodo. Vetskapen om att det gått bra dittills och att vi hade avverkat 15 km löp och nästan 2000 m sim var stärkande och om löpen gick tungt så gick simningen desto bättre. Det var inte många lag som simmade om oss och ett av herrlagen (Eric och Mille) mötte vi vid ett flertal tillfällen längs banan. Vi simmade om dem och de sprang om oss och sådär höll vi på. Alltid trevligt att få snacka med andra trevliga lag längs vägen.
Den andra delen av banan var betydligt tuffare än den första med längre löp, mer teknisk löpning, blåsigare simningar och jag var lite nervös över att vårt tempo sjönk rätt rejält under den här delen. Jag skrattade åt det komiska i att ön verkade vara ett mecka för backar och valde att se det som en positiv överraskning när en ny backe dök upp. Vi konstaterade att eventuella backpass i veckan inte skulle vara nödvändiga medan vi delade på en energibar. Vi hade en uttalad taktik om att stanna och äta och dricka vid varje station och det var ett klokt drag.
Jag ville gärna klara cut off nummer två och Johan lovade att putta mig om det skulle behövas. Gentlemannamässigt lät han mig dock bestämma tempot och ibland gick vi för att strax därpå tassa vidare i något högre tempo. Förutom teknisk terräng i form av skog och berg så var vi även tvungna att hoppa upp och ner på berghällar och springa på klippor. Johan var som en korsning mellan bergsget och spindelman med superklipp i stegen uppför och med superfäste på de hala sektionerna. Själv höll jag på att drutta omkull vid ett flertal tillfällen och hade antagligen gjort så om inte spindelmannen varit där med en hjälpande hand.
Jag höll koll på distanserna och försökte peppa genom att uppdatera oss om vår framfart. Försökte dessutom passa på att ligga på i utförslöpen för att kompensera de tunga sektionerna uppför. Jag gillar utförslöp, de gör mig lycklig. Den längsta löpsektionen om drygt 6,5 km kändes inte alls så farlig som jag hade föreställt mig den att vara. Antagligen för att vi ägnade en stor del av sträckan åt att snacka om allt möjligt mellan himmel och jord. Som att hänga med en kompis och snacka bort tiden. Vi funderade bland annat på om ett swimrunlopp på ca 6 timmar är något som Szalkai skulle rekommendera en vecka innan ett marathon. Vi kom fram till att det nog var så.
Plötsligt var vi framme vid den längsta simningen om 600 m och när vi gick i för sista simningen så hade vi 45 min på oss till cut off. 45 minuter för att ta oss 600 meter i stökigt och kallt vatten och för att sedan springa ca 600 m. Det var kallt i vattnet och vi drev åt vänster. Vid den här tidpunkten var vi både rätt trötta och jag litade inte riktigt på mina egna ben och min annars så strålande balans när vi stapplade upp ur vattnet. Småfnittrade åt att vi nu sprang mot kartoffeln (cut offen) med bortdomnade tår.
Vi hade bestämt oss för att det var ok att dra ned på tempot efter sista cut offen om vi behövde det. Johan hade lite krampkänningar och jag kände att höftböjaren på höger sida började tycka att vi var färdiga. Trots detta upplevde jag att vi var som starkast i slutet. Jag var trött men jag kände mig stark, uthållig och glad. Jag tyckte om att vara just där jag var och jag var otroligt hög på upplevelsen.
När vi kom upp ur vattnet på sista simningen så låg Eric och Mille precis framför oss och trots ett tappert försök att komma ifatt så gick de i mål 20 sekunder innan oss. Vilken jäkla adrenalinkick det var att gå i mål. Jag var så sjukt glad och stolt över vår prestation och att jag vågat tacka ja till att köra. I skrivande stund är jag fortfarande hög på kicken som loppet gav och abstinensen är stor.
Jag är tacksam för att jag fick chansen att köra Utö swimrun och att jag fick dela upplevelsen med en så fantastisk lagkompis. Jag kände verkligen att vi var ett lag och att vi hade roligt tillsammans. Tack Johan! Och tack Elin, Susanne för en trevlig helg. Och tack alla andra swimrunvänner som också dök upp och förgyllde helgen.
Linda Doktár 