Det här med rätt sätt att träna. Det finns inget som säger att mitt eller ditt sätt är rätt sätt för andra. Mitt sätt är rätt för mig eftersom det ger mig glädje och motivation. Det ger mig det jag behöver för att tycka att träning är positivt. Något att se fram emot.

Sedan ska man komma ihåg att det finns olika sätt att uppnå samma mål. Jag tror mycket på att kraften i utveckla sig ligger i att vilja utvecklas och att hitta ett sätt som stimulerar en.

Om jag återigen tittar på min masterssimning så är den rätt för mig. Jag tycker att det är roligt att gå dit och jag älskar utmaningen i de övningar vi gör. Det betyder inte att det automatiskt är rätt för någon annan. Jag har vänner som tar sin simning till en ny nivå genom att träna tillsammans med vänner eller med pt.

Samma sak gäller annan träning, t ex löpning eller styrka. Jag tränar styrka hemma istället för på gym. Det handlar om att jag tycker att det är lättare att få till träningen hemma. För någon annan är det att gå till gymmet som fungerar som en trigger för motivationen.

Hitta det som motiverar och triggar just dig att finna glädje i träningen.

Upplever att november 2014 varit extra grå, lång och tung och hela min kropp skriker efter förändring som i solsken. Jag vet med mig att jag alltid reagerar på minskat dagsljus och i år har jag inte lyckats parera ens med träning på lunchen.

Det är mörkt och hela jag är matt och trött. Trött fysiskt och i knoppen. Jag försöker hålla igång träningen och även se till att jag får ordentligt med sömn. Trots detta kan jag utan problem sova två timmar mitt på dagen. Jag inser att jag skriver en liknande post varje höst men jag måste få det ur mig. Känns som det är en del i min kamp mot den lamslående hösten. Jag vill inte acceptera att det ska behöva vara så här men tänker att det kanske är däri lösningen ligger. Att acceptera och att på så sätt tillåta mig själv att kanske göra mer av det jag tycker om när hösten kryper sig på och kanske jobba lite mindre.

Saker och framför allt handlingar som tidigare skulle ha verkat nästintill omöjliga har jag under de senaste åren börjat våga mig på.

Ta bara det här med min masterssimning. I min värld är ett sådant steg enormt och väldigt läskigt. Att ensam anmäla sig till något som jag inte vet något om. Många tankar kring huruvida jag är tillräckligt bra eller om jag kommer att göra bort mig har snurrat genom mitt huvud. Samtidigt har jag med åren lärt mig att de här tankarna nästan alltid saknar grund.

Det häftiga med att utmana sig själv är att det ger en kick samtidigt som det bygger nytt självförtroende. Att våga. Ibland handlar det om att ta klivet ut från avsatsen för att få känna något helt nytt.

Varje söndag när jag går från simningen så känner jag mig tacksam och stolt. Det pirrar i hela kroppen och inte nog med att simningen lägger en grund för nästa års swimrunsatsning, det ger mig en självförtroendekick som varar långt in i nästkommande vecka. Jag vill, jag vågar och jag kan.

Att orka pallra sig upp redan kl 6 (snooze till 6:15) för att bege sig till simhallen är inte något jag någonsin har kunnat skryta om tidigare. Men plötsligt händer det och det var visst en helt vanlig tisdag i november det skulle hända.

Fast egentligen hände det ju inte. Det var jag som aktivt valde att sticka till simhallen och simma så pass tidigt.

KALAS-metoden, visst låter det trevligt och det var precis så det var att gå på löpteknikkurs med Fredrik Zillén i Team Snabbares regi. Fredrik är otroligt kunnig, rolig och proffsig och tillsammans med Sofia, Martin och Jonas fick jag en lärorik söndagsförmiddag.

Metoden går ut på att man bryter ned löptekniken i mindre beståndsdelar som man sedan pusslar ihop. Man pratar knän, armar, lodlinje, avslappning och svanskota. Det jobbigaste, men samtidigt det nyttigaste, var att få se sig själv springa på de före- respektive efterfilmer som producerades.

Det var tufft att se heffaklumpen som sprang på den första filmen men därefter upplyftande att se vad jag kunde åstadkomma på bara några timmar. Jag känner mig både pirrig och hoppfull med min nya verktygslåda och kan intyga att det var väl investerad tid.

Det är mycket som händer på jobbet just nu och jag var halvt död när jag åkte hemåt igår. Var inbokad på att provsimma med Täby Sims mastersgrupp och var väldigt nervös för hur det skulle gå. Dels pga tröttheten men även pga att jag inte visste hur jag låg till kunskapsmässigt i förhållande till gruppen i övrigt.

På plats fick jag veta att vi skulle ha visst teknikfokus på bröstsim och fjärilssim. Det gjorde inte nervositeten mindre. Väl i vattnet försvann snabbt all oro och det var rakt igenom väldigt roligt. Kände mig stark och stabil.

Vi avslutade med 8×25 m start 35 vilket är något av en gammal goding för mig. Vi har drillats hårt i intervaller under crawlkurserna i Mörbybadet och jag tror till och med att vi har kört med start 30 ibland. Vi rekommenderades att köra med fenor och med det glid det medför så blev det inte alls så pulshöjande som det blir utan.

Sprang dessutom på en gammal crawlkursare från Mörby, Carl han körde i gruppen som är en nivå över den jag provsimmade med. Roligt med bekanta ansikten.

Det där med att jag sprang långsamt igår fast ansträngningen var hög. Det hade tydligen att göra med någon typ av infektion. Ikväll har jag feber och undrar lite stilla hur de närmaste dagarna kommer att arta sig. Kanske är det inte meningen att jag ska pinna runt på Lidingö i helgen.

Har länge känt att fartlek inte är min grej. De gånger jag sneglat på träningsprogram och det har stått fartlek på programmet så har jag direkt känt mig avigt inställd. Varför? Fartlek har för mig varit detsamma som planlös löpning med sporadiska fartökningar här och var mellan lyktstolpar eller något annat odefinierat. Av någon anledning känns det som att jag dör av tristess bara jag tänker på att utsätta mig för fartlek.

Lyssnade på Petra Månströms marathonpodden (för ett tag sedan) då hon hade Rune Larsson på besök och enligt honom så passar fartlek kanske inte alla. Inte så konstigt eftersom vi alla är olika.

Med det sagt så hittade jag ett fartlekspass på Runners World som faktiskt lät intressant. Jag kunde inte låta bli att testköra det och vips så fick fartlek en ny innebörd för mig. Jag fick möjlighet att leka med farten under kontrollerade och framför allt väldefinierade former.

Passet går ut på att ligga på eller strax över tröskeln i intervallerna för att därefter sänka farten till att ligga strax under tröskeln. På detta sätt tränar man upp kroppens förmåga att göra sig av med mjölksyra under arbete vilket i sin tur bidrar till att man blir uthålligare.

Jag moddade passet något och körde
Uppvärmning 10 min
Löpskolning 10 min
2 x 90 s med 90 s återhämtning
4 x 60 s med 60 s återhämtning
4 x 45 s med 45 s återhämtning
4 x 30 s med 30 s återhämtning

Eftersom jag ofta springer med musik och tycker att det kan vara svårt att märka när klockan signalerar för ny intervall så la jag denna gång upp en ny timer i appen Ultratimer. Med den kan jag ha musik på som tonas ned när signalen för en ny intervall ljuder. I Ultratimer brukar jag även lägga in ett extra pling för att signalera när 10 s återstår. På så sätt kommer övergångarna inte lika plötsligt samtidigt som det uppmuntrar till att trycka på de sista 10 sekunderna.

Efter att ha förhalat och hittat tusen miljarder olika anledningar till att INTE testa att cykla till jobbet, lyckades jag idag överraska mig själv med att faktiskt göra det.

18 km mountainbike (varav ca 7 genom stan) till jobbet. Därefter lika många kilometer hem.

Så…
Det är tungt att cykla mtb på asfalt.
Jag är jäkligt nöjd att jag gjorde det.