Efter maran så låter jag kroppen vila och återhämta sig. Jag tar det lugnare än vanligt, sover lite extra och ser till att äta och dricka ordentligt. Igår körde jag med kompressionsbyxor och IcePower för att lindra och återhämta. Mina stackars fötter har tagit mest stryk så jag ska dessutom se till att skaffa nya mängdskor snarast.

Nu skiftar jag över mitt fokus mot sommarens swimrun-äventyr. Först ut är Stockholm Swimrun den 14:e juni där jag kommer att tävla tillsammans med Kicki. Vi är mitt uppe i planerande och test av utrustning och såg precis att reptiderna utökats vilket känns väldigt skönt. Den första reptiden var redan efter 70 min och på den tiden skulle lagen hinna simma nästan 2 km och springa 3,5 km. Vet inte hur terrängen ser ut men jag vet att det tar tid att simma 2 km i öppet vatten. Det tar även tid att växla mellan simning och löpning. Med 130 min tillgodo så känns det mer rimligt för oss i motionärslagen att ta oss dit i tid.

…med merinoull. Det är inte bara swimrunsäsongen som planeras utan även den fjällvandring och Kebnekaise-bestigning som kommer ske i slutet av augusti.

Detta med vandring är helt nytt för mig och jag behöver köpa på mig lämpliga kläder och utrustning. Det som nu kvarstår är stavar och en vandringsryggsäck.

Har känt mig sliten trött och less och efter intervallerna jag körde i tisdags bestämde jag mig för total vila fram till Göteborgsvarvet. Tog dock en sväng till naprapaten på fredag morgon för att få lite schysst massage och bli knäckt i toppform.

Anade väl att den där konstiga smärtan på insidan av smalbenet kanske borde höja vissa varningsflaggor men tänkte att det där fixar de så jag kan springa fint på lördag. Icke. Ajaj, benhinneinflammation och med sådan springer man INTE Göteborgsvarv om man två veckor efter vill springa Stockholm Marathon.

What?! Inte springa, hur gör jag det? Hur överlever jag och framför allt hur undviker jag att bryta ihop när jag inte får ställa mig på startlinjen på Göteborgsvarvet? Jo, man ojar sig lite för att sedan se det som något positivt. Jag har med stor sannolikhet fått benhinneinflammation för att jag är för svag i säte och höft för att springa så pass mycket som jag gör. Knät försöker kompensera och orkar inte varpå vristen försöker kompensera och pang, så blev benhinnan överansträngd.

Nu när jag vet var jag är svag så har jag fått ett specifikt rehab/styrkeprogram för att turboträna mig till toppform. Jag kommer därför komma tillbaka bättre och starkare och med den fina löpgrund jag lagt fram till nu så har jag det jag behöver för att klara maran.

Tack vare detta fick jag dessutom möjligheten att coacha och peppa Martin fullt ut istället för att behöva fokusera på mitt eget lopp. Är väldigt stolt över Martin som lyckades persa i gassande sol och med minimal träning.

…är riktiga lågvattenmärken. Man vaknar trött, barnen är sega, man kommer sent till dagis och skola för att inse att man glömt hälften av ytterkläderna hemma, det är förseningar på tåget och man ramlar in till jobbet med andan i halsen och tungt huvud.

Om man kunde returnera en dag så skulle jag nog välja att returnera denna då jag har svårt att motivera mig till att tycka att den här dagen är rolig. Sömnbrist är nog min värsta fiende. Over and out…

Jag drog på mig en nackspärr utan dess like och har försökt med det mesta för att återhämta mig. Detta i kombination med alltför lite sömn har resulterat i att jag känt mig riktigt sliten under veckan. Jag har haft diverse krämpor utöver nacken och har tolkat det som ett behov av vila och återhämtning.

Jag har sprungit men har tagit det lugnare än vanligt. Min minst 20-km i veckan streak är inget man tummar på i första taget. Har lyckats upprätthålla det sedan någon gång i höstas och vill hålla det fram till Lidingöloppet.

Idag har åtskilliga personer frågat om jag är trött så jag misstänker att jag inte ser ut att vara piggaste pinglan i stan. Lär inte bli lättare närmaste dagarna då jag är gräsänka och kommer rodda lämning, hämtning, matlagning och nattning under dagarna som kommer. Följden blir även att jag inte kommer att springa långpass vilket känns väldigt skönt och taktiskt inför Göteborgsvarvet.

Igår kom den smygande. Den där ilsket ilande känslan i nacken och idag kändes det som att jag var stelopererad. I ren panik sökte jag upp första bästa naprapat och fick tid kl 14 på Naprapatvärkstan i Hornstull. Trevligt litet ställe där jag fick träffa en förtroendeingivande naprapat vid namn Helene.

När hon frågade om jag hade något emot nålar och akupunktur så hann jag bli lite nervös men tänkte att det ändå måste vara bättre än smärtan i nacken. Så plötsligt låg jag där på mage med ett gång nålar i rygg och axlar. Jag, som tyckte det värsta med att föda barn var att de satte in en venkateter i handen. Det gick bra men jag är fortfarande något skeptisk till effekten.

I samband med nålarna så testade vi även värme. Därefter var det dags för massage och knäckande och även om det inte släppt helt i nacken så känner jag mig mindre stel. Fick även tummen upp avseende fortsatt löpning då smärtan inte beror på nervkläm eller någon skada.

Oklart om det är löpningen eller något annat som ligger bakom men jag hoppas att det ger sig snart. Tycker dock fortfarande att det är lite magiskt att knäck i ryggen kan reducera det onda i nacken. Det är väl så det funkar när allt hänger ihop.

Förra veckan simmade jag efter ett uppehåll på ca 14 dagar. Känslan var usel och det kändes som att jag sluggade mig fram. Simmade i en 25-metersbassäng och det var trångt samtidigt som vi som simmade var väldigt ojämna i fart. Det var inte många saker som föll väl ut under det simpasset och jag gick därifrån med en känsla av besvikelse. Långt ifrån den positiva och upprymda känsla som jag brukar få efter ett pass i poolen.

Igår kände jag mig avigt inställd inför att åka till simhallen för ett nytt försök. Denna gång blev det en 50-metersbassäng och passet blev strukturerat och lyckat. Känslan var att jag simmade bra och att det var riktigt roligt.

Gårdagens pass såg ut enligt följande:
200 m insim
4×50 m drills (25 blixtlås, 25 sammansatt, 25 catchup, 25 sammansatt)
8×50 m (start 1:15)
4×300 m (sammansatt, dolme, paddlar, dolme +paddlar)
100 m avsim

Jag har ibland (nåja, varje vinter) splittrade känslor till att bo där det är kallt och mörkt en stor del av året. På hösten och vintern tycker jag att det kan vara rent ut sagt hemskt. Däremot blir jag förälskad och kär i den förändring som sker framåt vårkanten. Jag älskar ljuset och solens värme och den explosion av färger som våren för med sig.

Naturen ger mig ett lugn och naturnära vatten har samma effekt. Kanske är det därför jag ofta väljer att fotografera just vatten och natur på mina löprundor. Jag tankar energi och lugn och vill kunna bära med mig känslan i form av mina foton.

Jag är på mountainbike-jakt. Kommer att köra AIM Challenge i augusti och behöver därför en passande cykel. Började med att snegla på en kollegas begagnade cykel för att ganska snart börja titta på en helt egen och ny.

Det är lite av en djungel för mig som är en total cykelnovis, men samtidigt känns det spännande och efter att ha provcyklat en Canyon Grand Canyon, en Scott Scale 750/950 och en Specialized Carve Pro så är jag om möjligt ännu mer pepp.

Det finns en längtan i mig att springa, springa mer och längre. Jag vill andas och leva löpning just nu. Hade liknande känslor i somras men då var det simning jag brann för. Nu vill jag bara springa.