Snökaoset som just nu råder i Stockholm har gjort det svårt och i vissa fall omöjligt att ta sig till jobbet på vettigt sätt. När tåg och bussar inte gick som de skulle imorse bestämde jag mig för att inte ens försöka och istället jobba hemifrån.
Lyckades komma ut på en makalöst vacker och harmonisk lunchpromenad kring Skavlöten och Rönninge by. Det blev en minnesvärd promenad, en ljusglimt och ett vintrigt guldkorn fyllt av löften om de vackra, fantastiska och underbara vinterdagar som väntar.
Efter förra veckans totalvila så har jag tassat igång träningen igen. Det är en rätt stor utmaning att ta sig an när man befinner sig nästintill ekvatorn. Vi har kört ett par löppass i grupp och trots att vi startat redan kl 7.30 så har solen gassat och tvingat oss att sänka både tempo och ambition. Det är helt enkelt för varmt redan tidigt på morgonen och lokalborna har tittat lite halvt oförstående på oss när vi kommit springandes längs landsvägen. De har dock vinkat och utropat glada jambos och mambos.
Detsamma gäller ow-simningen. När havet håller runt 28-30 grader så är det nästan olidligt att simma eftersom man är så exponerad för solen. Första ow-passet låg jag och skvalpade som en kork i högvattnet som skapade kraftiga vågor. Idag testade jag att simma i lågvatten och det var en behagligare upplevelse. Svårigheten låg i att undvika att stranda på korallreven och dess inneboende sjöborrar.
För att ta tillvara på träningstillfällena och omgivningen så har Kicki och jag även sprungit i en av de långa trapporna som leder från hotellet ned till den privata stranden men den vita sanden och det turkosfärgade vattnet. Sextioåtta trappsteg satte vi tänderna i en trappsekvens som fick det att kännas lite överallt dagen efter. 944 trappsteg avverkades innan det droppade svett på trappstegen och benen skakade som nykokt spagetti.
Inom loppet av en vecka har jag fått uppleva det kylslagna 1000 lakes i Tyskland (race report kommer) tillsammans med min glada teamie Johan och den stekande heta savannen i Tarangire nationalpark i Tanzania (utförligare inlägg kommer) tillsammans med familjen och ett gäng härliga kollegor.
Jag är utan tvekan lyckligt lottad som får vara med om dessa äventyr och kontraster och utförligare poster kommer när mitt wifi tillåter det. ❤️
Hänger på savannen med zebror, elefanter, giraffer, lejon och andra fantastiska djur.
Söndag morgon och regnet smattrade mot fönstret när jag något motvilligt steg upp för att bli upplockad av Elin. Hon hade lurat med mig på ett pass Nordic military training. Oömma kläder, handskar, blött, lerigt och jättekul var det jag plockade med mig från Elins instruktioner inför passet.
På plats blev jag iklädd en jättestor orange väst som tydligt indikerade att jag var newbie och att man inte kan räkna med att jag vet vad jag håller på med. De andra hade gröna eller röda västar, vilket jag lärde mig var någon typ av ranking.
Instruktör för dagen var Magnus och han dirigerade med fast hand samtidigt som han deklarerade militärtermer med stark röst. Problemet är att militärtermer är totalt obegripliga för en som aldrig ens nosat på någon kamouflagefärgat. Som att någon pratar hittepåspråk i små stötvisa utrop. Framstupa ställ. Jomen visst, jag tackar. Och ställer mig i framstupa ställ (armhävningsposition).
Vi joggade igång i i två led och stannade på väl valda ställen i Enstaspåret för att få instruktioner. Vi fick lägga oss platt på mage och låta tröja och byxor suga i sig iskallt regnvatten samtidigt som vi gjorde rygglyft och räknade högt. Vi fortsatte med situps och armhävningar. Fler armhävningar och lite burpees. Och vi ska inte glömma att vi stod i planka så att smågruset gnuggade mot armbågarna. Vi puttades och dragkampades och vi fick krama träd medan kompisen gjorde sitt bästa för att bända loss en från trädet. Elin, stark som en oxe, gav mig en god match och vi skrattade när vi brottades och hängde på varandra. Efter trädkramar och brottningsmatch kändes det som att jag gett håret en granbarrsinpackning.
Vi var dock ett vasst och bra team. Det visade sig inte minst när man i par skulle springa en sträcka och sedan göra så många burpees som möjligt innan nästa sprintstart gick efter 30 sekunder. Det gällde att samla ihop totalt 60 burpees per par och det kirrade vi snabbare än snabbast. När vi väl lekt färdigt joggade vi tillbaka till Ensta krog för avslutning.
Barrfest, lera och grisiga övningar. Det kan ju låta lätt avskräckande men det var helt fantastiskt. Att få vara ute i skogen, oavsett väder och att få jobba med pulstoppar. Det var slitigt och jobbigt men samtidigt väldigt roligt och tufft. Kände mig sådär härligt manglad efteråt. Så där så att jag har gått runt och doftat tigerbalsam resten av dagen.
Hade en jättefin ambition att cykla till jobbet igår. Den var så pass fin att jag lämnade barnen i full cykelmundering. Efter att ha irrat runt på skolgården i ett försök att synka ihop syskonfotografering för barnen var jag sen. Sen som tusan och fick avstyra alla cykelplaner och ta bilen. Jag tar ALDRIG bilen. Men igår tog jag bilen.
Planerade snabbt som attan om till att försöka springa på lunchen istället. Även det försöket magplaskade hårt. Ombytt och redo inser jag att jag inte har med mig skorna. Skorna. Hur kan jag glömma skorna men komma ihåg precis allt annat. De flesta ggr jag glömt något har jag lyckats skaka fram alternativ. En buff har fått agera sport-bh när denna har glömts hemma. Jag har lånat byxor och jag har sprungit utan tröja (men med sport-bh). Jag gör det jag behöver för att springa. Men utan skor är det svårt. Fick avstyra och lomma iväg på en promenad istället.
På kvällen fick jag iaf möjligheten att göra något fysiskt då det var dags för kurstillfälle nummer två på den danskurs jag och Martin går. Nybörjarkurs i 10-dans där vi under de två första lektionerna har fått lära oss grunderna i cha cha. Boom boom cha-cha-cha. Boom boom cha-cha-cha. Ungefär så. Jag känner mig lite bortkommen och har nog inte alltför många dansanta ben i kroppen. Samtidigt är det roligt att som vuxen få lära sig något nytt från grunden (som frisim eller dans). Har ju dessutom med mig Martin så jag slipper göra bort mig ensam. Vilket jag är väldigt tacksam för.
I söndags var jag på gymmet och körde styrka med Martin som coach och det fanns således ytterst lite utrymme för fusk från min sida. Det var ordentligt djupa knäböj, snygga och starka marklyft och oändligt många repetitioner bröstpress med hantlar (i olika lutningar).
Efter sista övningen ville jag kräkas och darrade som ett asplöv i en sommarbris. Det är första gången jag maxar ut så pass under ett styrketräningspass och jag var rätt skakis resterande del av dagen. Trots detta så kom jag ut på ett löppass i Ellagårdsslingan och lyckades överleva utan att dö trötthetsdöden. Det brukar vara så…samma dag som jag kör styrka brukar jag klara att springa eller simma utan att det känns alltför problematiskt. Brukar kunna vara lite trött i benen vilket resulterar i att farten blir lidande, men det funkar.
Annat var det när jag sprang igår kväll. På schemat stod:
Jag var stel som en pinne och hade ungefär 0,2 kraft i benen på en skala mellan 1-10. Uppvärmningen var tung och när det var dags för tröskel ville jag lägga ner redan efter 200 m. Vilket jag givetvis inte gjorde eftersom jag är envis som få. Dealade med mig själv och tänkte att jag kör en intervall men inte mer. Vilket jag givetvis inte heller gjorde eftersom jag är envis som få.
Jag sprang mina två intervaller á 1500 m inom tänkt fartintervall och det gav mig en skön tillfredsställelse. Jag gör det jag tagit mig för att göra. Och jag gör det även om det känns tufft.
I samma veva reflekterade jag lite och kom fram till att jag inte bara sprang med trasiga styrketräningsben. Det var dessutom över 1,5 månad sedan jag körde intervaller senast. Det har varit tävlingar och brustna muskler. Inte konstigt att det känns tungt och jobbigt.
Jag är tillbaka på fötterna igen och med det menar jag givetvis att jag har testat att ta mig fram medelst löpning. Jag vågade mig ut redan igår och tänkte mig ett tassande på ca 3 km. Eventuellt med inslag av gång. Efter 1,5 km stannade jag till och körde ett gäng koordinationslopp för att testa hur det kändes med fart och aktivt frånskjut. Jag försökte fokusera på musiken jag lyssnade på och känslan att äntligen få springa men det enda som surrade i huvudet var ”hur känns det i vaden”. Och i samma takt som svaret kom till mig så studsade jag fram ännu lite lättare av lycka. Jag kände ingen smärta och ingen stelhet.
För att nypa mig själv i armen och säkerställa att gårdagens rafflande 3 km hade ägt rum så snörde jag på mig löparskorna även idag på lunchen. I ett grått Stockholm med stundvis piskande hällregn så sprang jag. Ett varv runt Trekanten, två varv runt Trekanten. Drygt 6 km löpning utan tillstymmelse till smärta eller ömhet. Lättnaden är total men jag märker att jag fortfarande inte vågar ropa hej så jag håller på det någon vecka till.
Det är lätt att bli lite nedstämd när sådant som brukar skänka en glädje plötsligt inte funkar längre. Hade en period i våras då jag inte kunde springa och nu har jag precis tagit mig igenom ytterligare en sådan period. Två veckor utan löpning är ju nästan ingenting, tänker någon. Men det är en ocean av tid för en annan (mig).
Löpning är träning, glädje, återhämtning och allt där emellan för mig. Kan jag inte springa har jag lätt för att finna mig själv deppandes på en sten i skogen. Och den skogen är mörk och ogästvänlig. Inte alls en liten glittrande glänta med solstrålar som strilar.
Jag bestämde mig snabbt för att inte sätta foten i den där mörka skogen den här gången. Jag bytte helt enkelt ut löpningen mot cykling och mitt mål om minst 25 km löpning per vecka förvandlades till minst 60 km cykel per vecka. Så jag har cyklat och yogat. Har dessutom haft förmånen att få simma med sällskap av Tove och styrketräna med sällskap av Johan. Och vet ni, jag har lyckats hitta den där solvarma gläntan även utan löpning.
Det var på Ånga allt började 2012. Sofia och jag spontananmälde oss någon månad innan loppet och eftersom det här var före swimrunboomen så fanns enbart den långa distansen om ca 20 km löpning och 2000 m simning i öppet vatten. Vi körde loppet och har sedan dess avverkat ett antal olika swimrunlopp både i Sverige och utomlands. Det lopp vi alltid återkommit till är dock Ångaloppet.
Arrangemanget på Ånga har utvecklats och vuxit och idag finns utöver den långa distansen, en sprintversion och två familjelopp. Swimrun för alla, vilket är helt briljant. ❤
Redan i vintras pratade jag och Lowa om att köra familjevarianten där man springer 3 km och simmar 300 m uppdelat på tre simsträckor. Jag har avvaktat med anmälan för att vara säker på att Lowa fixar ”öppet vatten”-simning och att simma en längre sammanhållen sträcka. Lowa har varit övertygad om saken hela tiden och från hennes sida har det inte funnits någon tvekan. Tidigare i somras plockade hon hem simborgarmärket totalt oberörd och jag anmälde oss till loppet.
Ångaloppet familj – race report
Foto: Matti Rapila Andersson
Fanns en viss anspänning och nervositet hos mamman innan loppet. Vad händer om Lowa ramlar i skogen och gör sig illa? Slingrar in sig i en näckros? Bränner sig på en brännässla?
Givetvis var Lowa raka motsatsen, lugn som en filbunke och cool som en isglass. Hon erkände att hon var lite nervös, men den nervositeten märktes inte av.
Vi kliver in i startfållan och taktiksnackade om att köra vårt lopp och vårt tempo. Strunta i alla andra och att hålla ihop. Starten går och barn och föräldrar rusar iväg och detsamma gäller oss. Över en kohage med väl utplacerade komockor. Fram till vätskestation med saft och sedan ut på grusväg. Lagom till att vi ska in i skogen bestämmer vi oss för att gå en bit. Vi hinner bara ta några få steg innan vi är inne i skogen och Lowa drar igång turbon. Hon studsar fram i terrängen som om hon inte gjort annat.
Upp, ner, sten, rötter och grenar som rispar benen. Inget stoppar Lowa som drar i ett hiskeligt tempo.
Plötsligt är vi framme vid första simsträckan. Det ser långt ut och det blåser. Det är småkallt och fullt med näckrosor runt oss. Inget stoppar Lowa och hon kastar sig ut. Vi simmar bredvid varandra och jag försöker agera skydd mot vågorna som rullar mot oss. Lowa får hänga på mig när hon behöver en andpaus och jag bröstsimmar oss framåt. Lowa släpper och simmar själv och vi tar oss över genom växelvis enskild simning och genom att hon hänger på min rygg.
Jag slås av hur modig hon är. Simmandes i en mörk sjö med slingrande växter runt benen. Något som kan ge den modigaste panik.
Vi tar oss upp och jag ber Lowa ta det försiktigt på de hala klipporna. Hon springer i sina vanliga löparskor men verkar ha full kontroll medan jag med mina superterrängskor halkar runt. Lowa tuffar på i fullt blås till nästa simning och här är distansen något kortare. Det är mindre vågor och hejaklack finns på andra sidan. Vi kör samma växelvisa simning och tar oss över.
En kort löpning senare så är vi i vattnet igen och ska runda en boj. Vi har nu hunnit finslipa på vår gemensamma teknik och Lowa hänger med en arm på min axel samtidigt som hon simmar enarmsbröstsim. Jag roterar lite så att jag kan ta ut min bröstsimsbenspark utan att sparka på Lowa.
Vi får fast mark under fötterna och tar sikte på målet. Vi spurtar förbi ett annat lag och ramlar in i mål. Jag försöker high fiveas och kramas med Lowa som mest undrar vad jag håller på med. Vi får jobba på vår gemensamma målgest till nästa år. För vi kommer tillbaka. Alltid tillbaka till Ångaloppet. ❤️
Även Martin och Wilja körde lilla Ångloppet där man vadar genom vattnet. Coolaste ungarna i stan.
Foto: Matti Rapila Andersson
Foto: Matti Rapila Andersson
Linda Doktár 