Det var verkligen inte igår och antagligen inte ens de senaste fem åren som jag ägde ett gymkort. Eller gymarmband som det visst är nuförtiden. Alla dessa nymodigheter.

Men, som en följd av trasslet med min fot så har jag blivit med gymarmband. Känns förvånansvärt bra och som en frisk fläkt i min träningsrepetoar. Foten ömmar och har börjat gnissla. En synnerligen oangenäm känsla som blev än mer intensiv under och efter gårdagens stötvågsbehandling på Access Rehab. Skrek sådär lagom så att Lowa som var med mig kände ett behov av att be mig lugna ner mig. Underbara unge. ❤️

Gjorde premiär på mitt nya gym tillsammans med Martin imorse. Lyxigt och roligt att få träna tillsammans och tack vare Martin hade jag ett färdigt passupplägg att följa. Nu jäklar ska jag bli stark (och snabb som följd).

De senaste dagarna har jag funderat en del kring motivation och hur det kan fungera som en drivkraft. Om jag tidigare varit splittrad när det gäller motivation (och således hamnat i ett halvdant läge avseende både löpning och simning) så har jag nu valt att uttalat fokusera på löpningen. Jag underhåller simningen men jag lägger fokus på att löpa mycket och utvecklas inom löpning. Det har sällan känts så bra som det gör nu. Att låta motivationen få vara drivande och att tillåta sig själv att fokusera.

Ironisk nog så är det just min höga motivation (och kanske ambition) som fått mig att hamna i en klassisk fälla. Jag har börjat tro att jag klarar vad som helst, och i mitt övermod valde jag att springa 41 km fördelat på tre dagar. I ett par skor som jag senast använde i höstas. Här borde min egen erfarenhet ha börjat vifta med varningsflagg. Istället viftade den med gröna flaggor och glada tillrop. Hej, vad det går och trots stela vader är du både stark och snabb. Där svävade jag fram på små ulliga gulliga moln och tyckte livet och känslan av driv i steget var lajbans. Tills bubblan sprack och jag tumlade rakt ner i verkligheten med en fot som gjorde skitont. 

Foten gjorde så pass ont att jag begav mig på akuttid till Access Rehab för att få hjälp. Där sitter man och känner sig fånig eftersom man borde ha vetat bättre. Och när man får frågan om man styrketränar för att kroppen ska klara belastningen att springa runt fem mil i veckan… Ja, då känner man sig ännu fånigare när man tvingas erkänna att styrketräning inte är någon regelbunden syssla. Slutligen peakar man (i fånighet) när man gör ett försök att släta över avsaknaden av styrketräning genom att deklarera att man minsann har en balansbräda på jobbet. (Att den används pinsamt sällan nämner man inte.)

Nu är det löpförbud tills svullnad och smärta är borta. Jag hoppas innerligt att det går fort men ser samtidigt att jag fått en positiv bieffekt i form av ökad motivation till att simma. 

Den här helgen har det varit ett helt fantastiskt väder med löften om vår. Jag älskar när ljuset återvänder och det känns som att världen sjuder av liv. De senaste två dagarna har jag trots solen känt mig helt dränerad. Kan det bli en chock för kroppen att plötsligt få hantera stora mängder solljus? 

  
Petade hursomhelst in åtta km snabbdistans på lördagen och följde upp med 25 km långpass på söndagen. Snabbdistansen kändes lika oförskämt bra som långpasset kändes slitigt. Fick streta som en arbetsmyra och det kändes tungt från start. Blev inte heller bättre av att vissa partier av min valda runda bjöd på glansis som var ytterst svårlöpt utan Icebugsen (som jag lämnat hemma eftersom resterande del av rundan gick på asfalt utan is). 

Igår tog jag klivet in i ett nytt levnadsår. Jag gör det med tillförsikt, styrka och glädje samtidigt som jag lämnar mitt 36:e levnadsår med en känsla av lycka. 

På väg hemåt och tröttheten ligger som en fluffig dimma runt mig. Jag är helt färdig och skulle helst ta mig hem och stupa i soffan. Det är vid sådana här tillfällen jag ställer mig frågan om jag bör gå och simma kl 21 med masters ikväll eller om jag borde premiera att vara hemma. Kanske till och med gå och lägga mig tidigt.

Hade en vän eller löpklient ställt samma fråga till mig så hade jag utan tvekan svarat ”gå hem och vila”. Punkt. Inget snack om saken. När det gäller mig själv så är det svårare att hantera insikten. Är det verkligen ok att välja bort ett simpass? Igen, får väl tilläggas. Det dåliga samvetet surrar igång och går på högvarv. Samtidigt vet jag att om samvetet hade varit min kloka vän Kicki så hade det sagt åt mig att vila.

Det kanske är så att jag inte får ihop det. Att det inte är rimligt att simma flera gånger i veckan och löpträna så pass mycket som jag gör samtidigt som jag jobbar heltid med ett koncentrationskrävande jobb och hämtar/lämnar och umgås med familjen. Jag vill få ut något av träningen och det där extra simpasset kanske inte är vad jag behöver. I alla fall inte just nu eller i kombination med allt annat.

Samtidigt som samvetet surrar så finns även tanken att jag tappar simningen och blir sämre om jag inte underhåller den. Det ligger säkert något i det men frågan är hur mycket bättre jag blir av att simma i den förlamande trötthet jag känner just nu. Försöker tänka att jag kanske får hitta en annan tidpunkt att simma på men kruxet är att det inte finns. Har ingen simhall nära jobbet och inga simtider som fungerar med övriga livet där hemma. 

Självinsikten säger att jag behöver träna på att acceptera mina egna prioriteringar och lita på mitt eget omdöme. 

Att springa i vita snölandskap eller snötäckta villakvarter är annorlunda. Det ger en känsla av stilla lugn, speciellt när det är mörkt ute. Jag tycker om det och kan längta efter att springa under vintriga förhållanden.

Tidigare år har jag kutat med enkla dra-på-broddar och har trots min året-runt-löpning (utomhus) varit för snål för att kosta på mig ett par dubbade skor eftersom det är under en så kort tid de behövs. I somras vann jag ett par valfria Icebugs och tänkte att nu om någon gång ska jag kosta på mig ett par riktiga dubbade skor. 

Valde ett par Icebug Aurora då dessa inte var överdrivet dämpade och inte heller hade så stort drop. Och varför spelar det då roll? Jo, jag vill ha ett par skor som liknar de skor jag kör swimrun med. Det är under dessa lopp jag kommer att löpa längst och således vill jag vänja ben och fötter vid en snarlik sko. 

Det var inte kärlek vid första ögonkastet mellan fötter och skor. Skorna är rätt styva och jag fick genast ett skavsår på hälen. Trots detta vande sig foten rätt snabbt och redan efter ett par tre pass sprang jag knappt 20 km i dem utan bekymmer. 

Har väl tyckt att de funkar bra på halt och moddigt underlag men insåg häromdagen att de förtjänar bra mycket mer cred än så när det gäller att greppa. De är outstanding och freakin’ awesome, något som blev extra tydligt:

1. När jag ”råkade” ta mina vanliga skor en dag och kände mig som Bambi på hal is
2. När det var töväder och gatorna var fyllda med glansis och issörja

Avslutade året på bästa möjliga sätt, tillsammans med Martin, tjejerna och katterna uppe hos bästa familjen Widerberg i deras stuga i fjällen.

Vi fick fyra skiddagar och barnen var superduktiga. Lowa var snabbt uppe i stora backarna och Wilja gick från att skrika ”jag vågar inte” när hon stod still på skidorna till att själv kunna hantera knapplift och barnbacke.

Dagarna fylldes med skidåkning, sällskapsspel, god mat (tack Mats), snölöpning och många skratt. Jag vet att jag talar för hela familjen när jag säger att vi hade en toppentid uppe i Fjätervålen. Vi hade det så pass bra att Lowa blev lite deppig när det var dags att packa in sig i bilen och åka hem.

Stort tack till Kicki med familj för att ni bjöd upp oss och fick oss att känna oss lyckligt lottade och som hemma. 🙂

Jag har på senare år börjat längta efter ett mer rofyllt julfirande och har funderat på att ta familjen och resa bort. För att avdramatisera och få fokusera på det som betyder mest, familjen. Nu var vi hemma och hade gäster men vi lyckades uppbåda ett rofyllt och lugnt firande. Ingen hets eller stress, inget stök eller slammer. Lugnt och stilla och mysigt. Så jäkla skönt.

På kvällen var jag i balans och Lowa och jag tog en kort löptur för att testa min nya pannlampa. Att få umgås med Loppan är underbart och igår fullkomligt sprudlande hon av energi trots att kl hunnit bli 21.20 innan vi var ute.  

Kattungarnas flytt närmar sig med alltför stora och snabba steg. Det känns sorgligt att behöva säga hej då till dem och jag kommer att sakna att ha de små lurvbollar runt fötterna. Det är tur att vår fina Ronja och lilla charmtrollet Casper stannar hos oss.

 
I övrigt närmar det sig första advent och i fredags bakade vi pepparkakor.

I tisdags var jag på matlagningskurs tillsammans med elva andra tjejer och Lovisa. Vi blev uppdelade i tre matlag för att ta hand om förrätt, varmrätt och efterrätt. Själv hamnade jag i efterrättsgruppen med Lovisa, Helena och Åsa.

Vi skulle laga passionsfruktspannacotta med kanelkex, äppelkompott och maränger. Vi vispade, skrattade, brände smör, skrattade, stod frågande, skrattade, fick marängsmet i håret och skrattade lite till. Jag fick dessutom träna på att koka upp, för att koka ner. Avancerad matlagning.

Till förrätt serverades rökgravad fjällröding, saffransförskost, surdegssmulor, krabbsallad med pepparrot, löjrom och tryffel.    

Varmrätten var långa med ett krabbtäcke, morotspuré och två smarriga såser, varav en med fänkål och den andra med citron.

För att summera så var det en trevlig kväll med god mat.