Tystnad och reflektion

Det har inte funnits varken energi eller inspiration i mitt huvud den senaste tiden och jag har låtit mina reflektioner stanna i mitt eget huvud. Ibland ruskar livet om en på ett oväntat sätt och då gäller det att hitta strategier för att möta och hantera en värld som är i gungning. Där har jag befunnit mig den senaste tiden.

Swimrunpass, löpning, simning och ett Lidingölopp har passerat… Idag fick jag rensa skallen och rasta benen under ett lunchpass runt Årstaviken. Det var välbehövligt och välkommet. Luften är så härligt krispig och syrerik nu på höstkanten. 

Annonser

Himlen är oskyldigt blå

img_0956

Jag tror att jag börjar närma mig det där hejet som jag tvekade inför förra veckan. Hej som i hej vaden, nu är vi nog kompisar med varandra igen.

Jag har sprungit ett gäng pass den senaste veckan och inget har ställt till det så jag är vid gott mod. Det är bra när det stormar under den där oskyldigt blåa himlen och jag behöver min löpning extra mycket. Har utöver löpning lyckats få till både pass i bassäng och pass i öppet vatten. Det kändes rätt häftigt att en söndag i september kunna dra på sig våtdräkten och ta sig en tur i närmsta sjö. Och lika fantastiskt bra kändes det faktiskt att få glida ner i bassängen och dra ett simpass inomhus igår.

 

Min nemesis och Levaloppet


Igår sprang jag en halvmara här på Gotland, Levaloppet. Har inte direkt legat på latsidan under veckan så min inställning till loppet var att det skulle vara ett alternativt långpass. Hade även på känn att jag skulle kunna göra ett rätt bra lopp utan att specifikt ha satsat på att göra det.

Laddade inte specifikt för loppet utan spenderade fredagen i solgasset på Kneippbyn och lördag fm i samma solgass, fast på stranden. Kände mig ändå lugn och förberedd när jag begav mig till starten. 

Lite lätt uppvärmning och ett toabesök senare så gick starten. Halvmaralöparna startade samtidigt som millöparna och det var ett jäkla tempo i början. Höll mig lugn och struntade i att ett hav av löpare vällde förbi. Låg stadigt runt 5:30 och kände att det var ett behagligt och lättsprunget tempo. Jag låg och matade och kände mig stark. Sprang om en del löpare när den första hetsen hade stillat sig och lät kroppen styra tempot. 

Jag drack på alla vätskestationer (var tredje kilometer) men undvek sportdrycken initialt då jag var orolig för hur magen skulle reagera.

Loppet gick på en tvåvarvsbana och första varvet gick väldigt bra och precis enligt plan. Det var en lättlöpt och vacker bana med en hel del publik och glada hejarop. Den stora nackdelen med banan var att den var exponerad för sol vilket är svårt att komma undan när man springer längs det karga gotländska landskapet.

Sökte skugga så gott det gick men större delen av tiden sprang jag med solen tryckande ovanför mig. Trots solens obarmhärtiga gassande var jag fortfarande stark ute på tolfte och trettonde kilometern och kände att livet lekte.  

Någonstans runt kilometer 14 och 15 så slog det över och värmen började ta ut sin rätt. Jag tappade ork och tempo och var plötsligt så kissnödig att jag knappt kunde springa. Kändes som att allt vatten jag druckit hade runnit rakt igenom. Min tröja var dessutom så blöt av svett att den kunde vridas ur. För att kunna fortsätta var jag tvungen att göra ett tekniskt stopp i skogen och stanna till för första gången under loppet. 

Hade svårt att komma igång efter stoppet och sänkte medvetet tempot ytterligare. Vi det här laget hade jag passerat över till att känna mig dränerad, svag och varm. Så. Jäkla. Varm. Jag kokade och trots att det bara var 4,5 km kvar så kapitulerade jag mentalt och kroppen var inte sen på att böja ned sig och börja gå. 

Från att ha varit ett positivt och starkt lopp så knäcktes jag totalt och loppet blev allt det där jag avskyr med lopp. Jag lät mig knäckas av värmen och var arg och besviken på mig själv. Besviken på att jag vek ner mig och på att min kropp inte fixar värme. Värme är min nemesis. 

Jag harvade på mot målet och när enbart upploppet väntade märkte jag att någon gled upp bredvid mig. Hornen växte genast fram och jag visste genast att jag ville upprätthålla någon form av stolthet. Jag tänkte inte låta någon passera på målrakan så jag gav allt och spurtade in i mål, tre sekunder före den dam som just försökt passera. Jag hade sett framför mig en tid runt 1:55 men landade på 2:01:25. 

Var så pass slut och överhettad att jag var tvungen att ringa Martin för att bli upphämtad efter loppet. Kände mig inte som en trafiksäker förare där och då och när jag väl kom hem och gick på toaletten så var det allt annat än ljusgult kiss.  Snarare raka motsatsen och strax därpå havererade magen som ett ytterligare bevis på obalans. Resten av kvällen spenderades med huvudvärk och en känsla av att vara totalt urlakad.

Trots den snöpliga avslutningen på loppet så vill jag ändå känna mig nöjd över genomförandet. Önskar dock att jag skulle våga pressa mig själv mer. Kanske inte igår, men generellt. Värme har jag svårt att hantera, men jag vill våga. Vill våga att ge allt och se vart det leder. Jag vet att jag är rädd att göra mitt yttersta och att misslyckas. Men det begränsar mig när det kommer till att lyckas.

Det roligaste med hela loppupplevelsen var nog att jag tävlade i herrklass. Måste ha haft en identitetskris när jag anmälde mig och gladeligen klickade i man.

Intervalldöd och yoga

Spontanshoppade ett par Saucony Kinvara 7 igår. Har sneglat på dem ett bra tag men har av någon anledning valt att inte följa min magkänsla och har istället förlitat mig på kunskapen hos de som jobbar på Runners store och Löplabbet. Det har slutat dåligt varje gång och jag har alltid gått hem med ett par skor som jag inte har trivts med. Först ett par Nike Pegasus som enligt uppgift skulle vara väldigt lika de Vomero som jag trivdes i. Icke då. Det visade sig vara en helt annan sko som inte riktigt funkade för mig. Därefter blev det ett par Asics DS Trainer med pronationsstöd eftersom jag har en liten liten pronation på höger fot. Följden av detta blev att vänster sko kändes helmysko. Mitt förtroende för säljarna är således inte på topp och jag drar mig för att skaffa nya löparskor.

På samma sätt som jag har gått på känsla när det gäller trailskor gick jag således på känsla gällande mängdträningsskor denna gång. Knatade in på Intersport och sa bestämt att jag ville ha ett par Kinvara. Fick provspringa dem utan att provspringa i ett par testskor först och tro det eller ej, det såg jättebra ut. Lite pronation på höger fot men så pass liten att den var nästintill försumbar.

Provsprang nya skorna redan samma eftermiddag med strålande resultat. Tog med Martin till Tibble IP och drog igenom ett gäng intervaller (4 min, 2×2 min, 4x60s, 4x30s). På de ”långa” intervallerna låg Martin i ytterkurva men på enminutersintervallerna pinnade jag på så pass bra att vi kunde ligga på samma bana och komma ungefär lika långt.

Samma dag hade jag förmånen att få gå på ett 75 min långt yogapass tillsammans med Elin som fokuserade på axlar och att öppna upp bröstet. Jag kan potentiellt ha världens mest framåtroterade axlar så passet gjorde mig gott och axlarna kändes lagom uppmjukade (läs mörbultade) efteråt. 

Överreaktion

Tydligen trampade jag på någons tå under dagens tur i skogen. Någon överreagerade och blev skitsur och bestämde sig för att attackera min hälsena med ett getingstick. Sedan började det ösregna…

Långa backar en fredag


Efter en lat dag var benen pigga som tusan på att springa på kvällskvisten. Stack ut efter middagen och körde ett backpass.

Uppvärmning och därefter 5×500 m backe med fokus på god form och att hålla frekvensen utför. Det är lätt att ta långa steg utför och tappa frekvensen så jag brukar aktivt fokusera på det under vissa pass.

Jag fullkomligt sprudlade av energi idag och hade god fart rakt igenom passet och detta oavsett lutning. Det ger en fin känsla inför Rockman som är mindre än en månad bort. 

Drömplats


Äntligen har jag hittat och sprungit längs hela Kuststigen. Det är ingen jättelång stig men med transport blev det runt 6 km. Att få springa längs havet är magiskt. Jag känner hur jag fylls av endorfiner både av löpningen och den vackra omgivningen. 
Jag hittade dessutom min drömplats. Platsen som är ett verkligt exempel på hur jag drömmer om att bo en dag. Nära havet. Det var en idyllisk liten samling av nybyggda hus med en liten kanal med båtar rakt genom området. Dessutom ett stenkast från havet. Jag älskar havet. 

Jag är lite förvånad över mina egna känslor eftersom jag aldrig sett mig själv som någon som dras till havet. Jag har snarare längtat utomlands och efter att bo där solen skiner. Nu längtar jag efter att bo nära havet här hemma i Sverige. Det ger mig lugn.