Intervalldöd och yoga

Spontanshoppade ett par Saucony Kinvara 7 igår. Har sneglat på dem ett bra tag men har av någon anledning valt att inte följa min magkänsla och har istället förlitat mig på kunskapen hos de som jobbar på Runners store och Löplabbet. Det har slutat dåligt varje gång och jag har alltid gått hem med ett par skor som jag inte har trivts med. Först ett par Nike Pegasus som enligt uppgift skulle vara väldigt lika de Vomero som jag trivdes i. Icke då. Det visade sig vara en helt annan sko som inte riktigt funkade för mig. Därefter blev det ett par Asics DS Trainer med pronationsstöd eftersom jag har en liten liten pronation på höger fot. Följden av detta blev att vänster sko kändes helmysko. Mitt förtroende för säljarna är således inte på topp och jag drar mig för att skaffa nya löparskor.

På samma sätt som jag har gått på känsla när det gäller trailskor gick jag således på känsla gällande mängdträningsskor denna gång. Knatade in på Intersport och sa bestämt att jag ville ha ett par Kinvara. Fick provspringa dem utan att provspringa i ett par testskor först och tro det eller ej, det såg jättebra ut. Lite pronation på höger fot men så pass liten att den var nästintill försumbar.

Provsprang nya skorna redan samma eftermiddag med strålande resultat. Tog med Martin till Tibble IP och drog igenom ett gäng intervaller (4 min, 2×2 min, 4x60s, 4x30s). På de ”långa” intervallerna låg Martin i ytterkurva men på enminutersintervallerna pinnade jag på så pass bra att vi kunde ligga på samma bana och komma ungefär lika långt.

Samma dag hade jag förmånen att få gå på ett 75 min långt yogapass tillsammans med Elin som fokuserade på axlar och att öppna upp bröstet. Jag kan potentiellt ha världens mest framåtroterade axlar så passet gjorde mig gott och axlarna kändes lagom uppmjukade (läs mörbultade) efteråt. 

Överreaktion

Tydligen trampade jag på någons tå under dagens tur i skogen. Någon överreagerade och blev skitsur och bestämde sig för att attackera min hälsena med ett getingstick. Sedan började det ösregna…

Långa backar en fredag


Efter en lat dag var benen pigga som tusan på att springa på kvällskvisten. Stack ut efter middagen och körde ett backpass.

Uppvärmning och därefter 5×500 m backe med fokus på god form och att hålla frekvensen utför. Det är lätt att ta långa steg utför och tappa frekvensen så jag brukar aktivt fokusera på det under vissa pass.

Jag fullkomligt sprudlade av energi idag och hade god fart rakt igenom passet och detta oavsett lutning. Det ger en fin känsla inför Rockman som är mindre än en månad bort. 

Drömplats


Äntligen har jag hittat och sprungit längs hela Kuststigen. Det är ingen jättelång stig men med transport blev det runt 6 km. Att få springa längs havet är magiskt. Jag känner hur jag fylls av endorfiner både av löpningen och den vackra omgivningen. 
Jag hittade dessutom min drömplats. Platsen som är ett verkligt exempel på hur jag drömmer om att bo en dag. Nära havet. Det var en idyllisk liten samling av nybyggda hus med en liten kanal med båtar rakt genom området. Dessutom ett stenkast från havet. Jag älskar havet. 

Jag är lite förvånad över mina egna känslor eftersom jag aldrig sett mig själv som någon som dras till havet. Jag har snarare längtat utomlands och efter att bo där solen skiner. Nu längtar jag efter att bo nära havet här hemma i Sverige. Det ger mig lugn.

Träning under semestern

Tre långa backar á 600 m i ösregn


Mina bästa semesterträningstips är att ta med löparkläder och skor och ett gummiband. Det går att springa nästan överallt och det finns alltid någonstans att fästa gummibanden och köra styrka. 
Den enda gång jag inte sprungit utomhus då jag varit bortrest var när jag var på jobb i Shanghai. Luften var så pass usel att jag var förpassad till löpbandet.

Jag försöker anpassa löpningen efter omgivning. I vacker natur upplevelselöper jag gärna. Är det backigt så kör jag backfokus (både uppför och utför). Är det platt som en pannkaka kör jag platta intervaller (både långa och korta).

Sedan är det det där med väder. Det kan man inte styra och ofta är det bra mycket mindre dramatiskt än man kan föreställa sig.

Igår badade jag i regn och i havet

Å en gång till

Det finns ett visst mått av envishet i den här kroppen. Satte mig på cykeln och tog mig till jobbet även idag. Tjolahopp.

För att inte helt glömma bort hur man springer så klämde jag dessutom in 5 km snabbdistans under dagen. Kändes kalasfint under tiden. Nu på kvällskvisten är jag dock sjukligt trött. 

Asfaltslöpning

Jag märker att min veckomängd när det kommer till löpning har gett resultat. Bland annat i form av återhämtning. 

Från att tidigare år varit rätt matt och mör i benen efter maran så har kroppen och benen svarat riktigt bra på veckans löpning. När jag inte är återhämtad så piper pulsen iväg och jag har svårt att få kraft i benen. Veckans löpning har dock känts som vilken löpning som helst och jag har till och med känt mig snäppet starkare än på ett tag. Detta till följd av att kroppen äntligen börjat hämta sig från streptokockerna och den efterföljande antibiotikakuren. Man ska inte underskatta hur lång tid det tar innan kroppen är tillbaka igen. 

Gårdagens trail var ett riktigt hopp och lekpass så idag valde jag att strama upp det hela. Planen var ca 13 km asfalt och de 10 inledande skulle gå i kontrollerat men något högre tempo än jag brukar springa på mina långpass. Ca 15 s snabbare per kilometer var riktmärket men då farten inte kändes särskilt ansträngande så låg jag de första 10 km i en fart som är 25 s snabbare än min vanliga långpassfart. De sista 3,7 km bromsade jag men låg fortfarande ca 15-20 s snabbare än vanligt.

Jag hade en period då löpningen kändes lätt och jag kände mig stark. Sedan kom sjukdomen och tätt därefter körde jag Utö utan att vara helt återhämtad. Nu känns det äntligen som att känslan är på väg tillbaka. 

Ett under av effektivitet

Stockholm swimrun gick av stapeln idag och trots att en hel del vänner körde så kändes det helt okej (och nästan lite skönt) att inte tävla den här helgen. 

Hade istället ett fantastiskt friidrottspass med mina 07:or där vi fokuserade på höjd och visselspjut. Har jag sagt att jag älskar att vara tränare för det där gänget? Det är häftigt att se hur de utvecklas och hur duktiga de är.

Lowa hoppar in lite för tajt

För att ingen ska tro att jag enbart drillar mina barn i löpning och höjdhopp så jobbade jag idag även med rollen som bullmamma. På beställning av vår blivande nioåring så bakade jag cupcakes och sega daimkakor. Detta för att komplettera gårdagens långpanna med ryttarkaka (kladdkaka med ett lager kokoskola på toppen). Alla dessa strängar på min lyra.

Cupcakes, ryttarkaka och daimkakor

Jag blir dock lätt rastlös av att inte få röra på mig så det blev ett kort skogspass för att få lite fart i kroppen. Jag tycker generellt att det är rätt tungt att springa i kuperad skog men dealade med mig själv idag och sprang aktivt snabbt under vissa delar av passet för att pressa mig själv att springa snabbt oavsett underlag och kupering. En form av fartlek skulle man kunna säga.

Avslutade denna lediga lördag på gymmet med Martin som hade satt ihop ett toktufft överkroppspass som kramade ut det sista ur mig.

Stockholm Marathon 2016 race report

Igår teamade jag upp med me, myself and I. Att få vara med sig själv och sina egna tankar i flera timmar händer inte så ofta som tvåbarnsmamma och heltidsarbetande civilingenjör inom IT. Jag såg det som tid med mig själv och med Stockholm.

Jag har haft något av en svit av oflyt när det kommer till de tre maror jag sprungit tidigare. Under min första mara kraschade min mage efter 21 km och jag kom i mål som en urlakad zombie. Mitt första Stockholm Marathon gjorde jag med en positiv känsla men hade det tufft efter 17 km och frös som en tok.

Sist jag sprang Stockholm Marathon kraschade inte magen utan hela jag i en vidrig högpulsattack. Detta inträffade redan på Odengatan under första varvet (dvs runt 14-15 km). Jag grät och slet mig igenom de 27 km som återstod. Var inte jättesugen på att hamna i samma läge så målsättningen för gårdagen var att låta kroppen styra men att lägga band på mig och gå ut lugnt. Inga tidsmål, inget kilometerarmband och inget fokus på klockan.

Började som alltid med havregrynsgröt, kaffe och ett glas resorb. Kände ingen större oro utan var snarare förväntansfull när jag klev in på Östermalms IP. Läste i något FB-forum att många anser att vätskebälte är onödigt eftersom det finns vatten längs banan. Det var till och med någon som undrade om det inte var lite fjantigt att ha med sig. Well, sådant struntar jag fullständigt i och eftersom jag vid det här laget vet vad jag behöver så hade jag vätskebälte med sportdryck och vatten samt tre gels. Typiskt smart drag om man vet med sig att:

  1. Man lätt blir varm och vill dricka/hälla vatten över sig
  2. Man har en mage som inte fixar banan och saltgurka som energi

Ett gäng NSE:are innan start

Mötte upp några tjejer från NSE och tog gruppfoto innan jag kilade bort till startfållan. När starten gick så kände jag en rysning av välbehag och tassade iväg. En hjord människor sprang om mig ner längs Valhallavägen men det rörde mig inte i ryggen. Det var bara jag och min egen rörelse som betydde något. Fantiserade och fokuserade och tog mig fram i ett behagligt tempo.

Längs vägen drack jag på alla stationer och letade skugga. Trots den svalare luften så gassade solen på huvudet och det var underbart att springa genom duscharna som var uppställda längs vägen.

Efter 5 km petade jag i mig en GT-tablett och när jag svängde upp på Västerbron var jag stark som en oxe. Såg Annika framför mig (trots att hon inte var på plats just denna gång) och fick en extra skjuts uppför. Det följande utförslöpet var fantastiskt. Jag sprang om mängder av andra marathonlöpare innan jag svängde in på Norrmälarstrand och möttes av Sara och Sarah och fick en high five. Drog i mig en gel och fortsatte stark och glad förbi Odenplan och ut på andra varvet. Jag hade ett härligt flow och insåg att jag sprang andra milen med negativ split. Anade att det kanske var lite väl optimistiskt, men såg varje löpt kilometer som en vinst.

Passerade halvmaramarkeringen snabbare än jag sprang Womens Health halvmarathon förra året, vilket säger en del om vilket dåligt skick jag var i med blod- och järnbrist. Passerade saltgurkestationen utan kväljningar (också en vinst). Fullkomligt stormtrivdes första delen ute på Djurgården. För att jag var lätt, snygg och stark.

Sedan stod den plötsligt där…kossan som bromsar en och som gör det tungt att springa. Den stod där vid Skansen och stirrade rakt på mig. Förstod genast att det var mig den hade spanat in och att jag skulle behöva släpa den med mig. Just den här kossan var dock rätt medgörlig. Lyckades locka och pocka och få den att springa mellan vätskestationerna.

Jag fullkomligt älskade att det serverades Cola redan vid slottet. För är det något jag suktar efter när jag uthållighetsidrottar så är det Cola. Hävde i mig tre muggar och fortsatte mot Slussen. Började ana att jag kanske dragit på mig saltbrist pga värmen. Kände mig kissnödig och upplevde att vattnet ville rinna rakt igenom mig. Samtidigt började jag känna frossa och en huvudvärksaning. Detta fick mig (och kossan som jag hade i släptåg) att slurpa salt buljong på Södermälarstrand.

Tuffade vidare och längtade till Västerbron eftersom jag skulle få gå lite uppför. Gick i det första branta partiet upp till bron innan jag började springa. Utför igen och jag seglade åter förbi resten av världen. Lyckades återigen få glada hejarop av Sara(h)x2 och kände mig överlag rätt glad att jag bara hade 7 km kvar.

Jag var trött vid det här laget. Trött på att springa och allmänt less. Samtidigt så avverkas kilometer efter kilometer och man vet att varje steg tar en närmare målet, tishan och medaljen. Jag sprang mellan stationerna men när kossan satte sig på baken strax innan Bonnierhuset så var jag tvungen att gå lite. Hade den inte blivit lite tyngre?

Gav mig inte och satte fart på benen igen, förbi Bonnier och förbi PWC. Förbi Bonnier, förbi PWC. Mantrat malde i huvudet och vips var vi uppe på Odengatan med Dextrosol dammandes i munnen. Samtidigt kom 4:30-farthållarna i kapp. Bestämde mig för att det fick vara nog och hängde av mig både kossan och farthållarna.

Benen sprang för allt de orkade och jag bestämde mig för att jag skulle in i mål innan 4:30-gruppen. 40-kilometerspasseringen svischade förbi och jag tog rygg på en smurf(!). Han hade inte en chans när jag med starka steg svängde upp mot Stadion. Jag sprang om en hel hög människor och fick turbofart när jag fick high fivea Martin och barnen. La på en extra växel och spurtade i stort sett hela vägen in mot målportalen inne på Stadion. Jag plockade en efter en av mina medtävlare när jag sprang om dem på ytterbanan. I was on fire (och ville för första gången inte kräkas direkt efter målgången). Klockan stannade på PB 4:27:00.

Jag är stolt och tacksam över att ha sprungit mitt fjärde marathon med bravur och en positiv inställning. Och detta mindre än en vecka efter Utö swimrun (och de 6 timmar den tävlingen tog). Jag älskar livet!

Idag fick jag heja på mina tjejer som sprang minimaran

Framtidstankar

Jag är sugen att köra ett ultralopp. Såhär dagen innan Stockholm marathon känns det helrätt att säga så. Tveksamt om jag känner likadant efter morgondagens asfaltsfest. Men det fina är att det finns en hel del ultralopp som går på stig och grusväg.

Pratade med en kille som stod i Ultravasans monter och när han frågade om jag var sugen på 45 eller 90 km så ville jag fega men valde att vara ärlig. Vill ju helst springa 90 km men skulle gärna göra det med sällskap. Om inte annat för att få sällskap upp och någon att dela upplevelsen med. Any takers? 🙂