Ultratankar har jag haft i ett par år men jag har inte vetat vilket lopp jag ska köra eller när. Eller hur långt för den delen. Har sneglat på TEC (Täby Extreme Challenge) men 8 mil känns sjukt långt även om loppet går på hemmaplan.
Nu blev det en anmälan till Ursvik Ultra 45 km. Som en liten babyultra distansmässigt men med en utmanade banprofil och starttid. Tre varv på den kuperade Ursvik Extreme-banan. Med start kl 03.00. Pigg som en mört.
Både Edsviken och Ekebysjön tillhör numera mig och Sofia. För det är så det funkar om man springer runt en sjö eller simmar kors och tvärs över en sjö. Man blir dess rättmätiga ägare.
Vi nosade även på en tredje sjö (Rösjön) men lyckades inte omringa den med vårt långpass så jag får väl gå med på att den inte är vår…än.
Den här veckan blir bara bättre och bättre. Det som började med spring, sim, semla har fortsatt i samma kvalitativa anda.
Jag har sprungit backintervaller, visserligen i regn och hagel (hej november i februari), men vad gör det om känslan är bra. Vilket den iofs inte var hela tiden men vad gör det när man får saker gjorda. Fokus på det positiva. Fokus på det positiva.
Jag har simmat ett varierat och roligt masterspass med en hel del fjäril och medley. Medley som jag storknade av att bara höra talas om och som nu är riktigt roligt och överkomligt. Coachen hade dessutom petat upp 6 min benspark på tavlan och jag överraskade mig själv med att jubla lite inombords. Jag tänker att benspark ger mig starka ben och att starka ben är bra när man ska swimrunna uppför fjäll. Fokus på det positiva.
Som om inte allt detta var fantastiskt nog så blev jag bjuden på pannkakskalas hos Theresia. Vi snackar riktigt kalas med kompisar, pannkaksberg, sylt, färska bär, Nutella, glass och partyhattar. Partyhattar och girlanger. Och ballonger. Så fint på alla sätt. Till och med (eller kanske speciellt) när Theresia med assist av Sofia utförde sina rehabövningar i skepnad av en liten enhörning.
Måndagen startade med att jag vaknade av att Wilja, 5 år, petade på mig kl 02:15 eftersom hon tyckte att det var en ypperlig tidpunkt för att få hjälp att installera ett barnspel på mobilen. Jag delade inte hennes uppfattningoch skickade henne bums i säng igen. En halvtimme senare stod hon där och petade på mig igen. Nu var hon hungrig. Upp, fixa litet nattmål och sedan bums i säng igen.
På lunchen rastade jag mina pianosträngshamstrings i ett Stockholm fyllt med löften om att våren är i antågande även om det kommer att dröja tills den är här på riktigt. Längs en solig Årstavik sprang jag mina långa intervaller och kryssade mellan de lunchpromenerande människorna.
Passet såg ut enligt följande:
I intervallerna höll jag en fart som är något högre än min tävlingsfart på femkilometer där känslan är jobbig utan att vara mjölksyrajobbigt. I vilan så går jag i ca 30-45 s för att därefter jogga igång lagom till nästa intervall.
På kvällens simträning visade det sig att fokus låg på *trumvirvel* långa intervaller. Det råkade visst bli gårdagens tema att harva långt och länge både i vertikal- och horisontalläge.
Passet såg ut såhär:
När jag kikar på klockan såhär i efterhand så känner jag mig väldigt nöjd med mina tider på huvudseriens 400-300-200-100 m. Jag är snabbare än vad jag tror och det är en fin känsla. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att släppa prestationskraven och leda till en mer ”avslappnad” tröskelsimning som då går fortare.
För att nämna var det finns förbättringspotential så kan jag bli bättre på att känna in farter. Nu gick 400-300-200 i typ identiska tempon medan 100-ingen gick 12 sekunder snabbare per 100 m än övriga distanser. Jag behöver träna på att känna in fart på samma sätt som jag relativt lätt och enkelt kan hitta rätt fart i löpningen. Kan jag inom löpning, så kan jag inom simning.
En annan reflektion som knyter an till både löpning och simning är att jag gör betydligt bättre ifrån mig på korta och explosiva distanser. Där är det lätt för mig att prestera och pressa. Går inte riktigt hand i handske med mina långloppsambitioner, men hey, varför göra det lätt för sig. 🙂
Som avslutning på simsammankomsten åt vi mini-Nutella-semlor som familjen Demnert hade knåpat ihop. Riktigt smarrigt.
Det var med stela ben och träningsvärk som jag stapplade ut på veckans långpass den här söndagen. Efter att ha spenderat en heldag på tränarutbildning i friidrott under lördagen var kroppen (föga märkligt) stelare och ömmare än på länge. Kan ha att göra med att häcklöpnings- och höjdhoppsövningar inte direkt hör till min vanliga träningsrepetoar. Har helt enkelt (på gränsen till pinsamt) mycket träningsvärk idag.
Det var dock inget som fick mig att stryka mitt inplanerade långpass. Däremot kom livet emellan i form av släktbesök (med bärpaj) och hämtning på barnkalas vilket gjorde att jag fick senarelägga mitt pass. Kom iväg strax innan kl 17 och för att inte missa middag med familjen nöjde jag mig med 15 löpta kilometrar. Tar med mig följande från passet:
Det bästa sättet att beskriva gårdagens löpning är iskall småspik. Mötte några löpare som var på väg in samtidigt som jag var på väg ut. De talade om ispeeling och såg ut som om de badat med kläderna på. Hur illa kan det vara, tänkte jag, och gav mig iväg.
Längs södra sidan av Årstaviken kunde jag inte förstå vad de snackat om. Det var ju hur lugnt som helst bortsett från ett lätt regn. När jag kom över på norra sidan av viken blev det mer än uppenbart vad de hade menat. Det piskade små ilskna och iskalla småspikar i hela ansiktet och det gick inte att värja sig.
Jag svor och frös som en galning och kämpade mentalt med att inte ge upp. Främsta anledning till att fortsätta springa var att det skulle ta mig fortare ur misären och in i värmen. För att göra det hela än mer stärkande så var hela passet rakt igenom asjobbigt på alla andra sätt också. Tunga ben och en känsla av hög puls. Ibland är det svårt, oändligt svårt att förstå varför jag gör sådant här.
Gårdagens miserabla migrändag fick mig att missa jobb, lunchlöpning och mitt simpass på kvällen. Ett riktigt bottennapp till dag.
Hade sällskap av Casper under gårdagens migränmisär
Fördelen med att vara sänkt en hel dag var att jag sprudlade av energi idag och således fick till ett grymt bra backpass. Eftersom vi äntligen har barmark i Stockholm så lämnade jag bugsen hemma och drog på mig mina vanliga mängdskor. Känslan var att jag sprang på små lätta och fluffiga moln. Till dess att jag forcerade den första vattenpölen och iskallt smältvatten forsade in. Slog på den lilla jingeln ”Cause I’m a swimrunner, yes I am” inom mig och låtsades som att det var vardag att springa med klafsande blöta skor.
Kom till backen i Tanto som även kallas mördarbacken eller blodsmaksbacken. Med barmark, lätta skor och pigga ben bestämde jag mig för att köra två vändor till toppen vid hundrastgården och sex vändor till fotbollsplanen. Omvärderade efter två vändor till att springa hela backen fyra gånger istället.
Resultatet blev fyra backar á 2:15 minuter och fyra backar á 1:15 minuter med joggvila.
När jag springer backe så försöker jag undvika att rusa på i början och arbetar mig istället metodiskt uppför. Jobbar med hållningen, tänker mycket på att aktivera rumpan och att jobba med armarna.
-15 minusgrader fick mig och Sofia att planera om gårdagens långpass. Finns ingen anledningen att pressa kroppen i kalla förhållanden så istället för att springa uppemot 22 km så kortade vi ned till 13 km. Vi lät det bli ett långpass med inslag av flacka backintervaller där vi sprang en backe om 500 m sammanlagt 5 gånger. Därefter fortsatte vi runt Brunnsviken.
Det är givande att springa långpass tillsammans där man hinner avverka allt mellan himmel och jord. En del av snacket igår gick (naturligt) kring vilka klädval vi gjort för att inte frysa rumpan av oss.
Löpningen kändes väldigt bra och kylan var inte så tuff som jag hade trott att den skulle vara. Det finns några saker jag plockar med mig (som lite extra bra) från passet.
På kvällen fick jag tid att umgås på annat sätt än i ett par löparskor då jag mötte upp två vänner i Täby centrum för några timmars snack över ett par glas vin. Så himla mysigt och trevligt. ❤️
Under torsdag och fredag gjorde jag mina två första dagar på ett nytt konsultuppdrag. Nytt uppdrag = nya kollegor och nya arbetsområden, vilket är spännande och roligt. Samtidigt ställer det krav på lite extra koncentration. Något som kan vara nog så svårt i vanliga fall och som knappast blev lättare av att jag kom till uppdraget efter två veckors ledighet med skruvade sovtider och således var trött när jag pallrade mig upp i ottan.
Dessa två dagar gjorde jag två ärliga försök att ta med löparkläder till jobbet för att infria ambitionen att springa hem. Första dagen glömde jag att ta med mig en tröja. Övervägde att springa med enbart löparjackan men tvingade mig själv att inse att det inte var någon god idé i -13 grader. Bra där, Linda.
Packade istället upp väskan när jag kom hem och stack ut på något som av en händelse blev ett snabbdistanspass. Hade is i ögonfransarna när jag sprang längs vita och tysta villakvarter.
Dagen därpå plockade jag i väskan igen för att göra ett nytt försök att springa hem. Var extra noggrann med att packa ned en tröja den här gången. På jobbet insåg jag att jag varit mindre noggrann med att packa ned strumpor. Argh. Men vem behöver strumpor när det är -10 grader?
Visade sig vara skitkallt att springa i snö utan strumpor. Riktigt jäkla svinkallt. Sådär så att man ser framför sig hur tårna blir svarta och trillar av. Så kallt var det. Sprang 3,5 km innan jag fick inse att det var läge att ge upp. Dagen till ära hade jag dessutom haft den goda smaken att ditcha mina Icebugs till förmån för mina snorhala Asics. Fantastiskt val av sko för halkig snö…not.
Fick påminna mig själv om att jag förra veckan lyckades få till både ett distans- och ett långdistanspass i snö och minusgrader för att inte helt tappa tron på mig själv och mina materialval.
Förra veckan sprang jag mycket och avslutade veckan på topp med långpass ute på Djurgården med 3 km fartökning. Det kändes nästan för bra för att vara sant, men sant var det. Trots att jag var nervös inför den modesta fartökningen så klarade jag och Sofia den med bravur.
Det känns fortfarande ovant att orka löpa och inte dö syrebristdöden på kuppen. Jag har ätit järntabletter i tre månader och det har gjort underverk. Vad som händer nu när tabletterna är slut och kroppen ska fixa det här på eget bevåg återstår att se. En riktig nagelbitare.
På söndagen fortsatte vi fira livet och våra kroppars förmåga när jag, Sofia, Maria och Theresia slöt upp för att simma 100×100 m. Detta var något vi gjorde för första gången förra året och då fick vi snabb tillrättavisning om att det inte räknades om man klev upp ur bassängen för att proviantera. Det struntade vi fullständigt i när vi i år körde repris på Lars Frölanders julafton. Vi simmade, käkade godis och lunch och simmade lite till.
Vi fick kämpa lite med de orimligt starka strömmar som rådde i Sumpans 25:a. Antingen fladdrade man över på sin medsimmares sida eller så låg man och harvade i linan. Ett jäkla meck att trimma in teknikövningar när man samtidigt ska undvika att fladdra iväg till andra sidan bassängen.
Det var en duktigt skön känsla som kom över mig när vi var klara. Min simning har varit lite tafatt under hösten men trots det så hade jag inte några större problem att klämma 10 000 m. Visst drabbades jag av muskulär trötthet som hette duga fram emot de sista 1000-ingarna men det hade varit konstigt annars. Snittar på blygsamma 2000-4000 m i veckan och lyckas klämma ur mig 10 000 m på en och samma dag. Det får mig att vilja sträcka på mig lite extra.
Så, vad var det för snack om mörker då? Jo, efter två dagars totalvila stack jag ut i dagsljus på ett distanspass. Inga tider, inget sneglande på klockan. Bara jag och friheten att springa. Sprang med lätta ben och plötsligt var det mörkt. Det var jag och månen som speglade sig i Rönningesjön. I övrigt tyst, mörkt och stilla.
Linda Doktár 