Framtidstankar

Jag är sugen att köra ett ultralopp. Såhär dagen innan Stockholm marathon känns det helrätt att säga så. Tveksamt om jag känner likadant efter morgondagens asfaltsfest. Men det fina är att det finns en hel del ultralopp som går på stig och grusväg.

Pratade med en kille som stod i Ultravasans monter och när han frågade om jag var sugen på 45 eller 90 km så ville jag fega men valde att vara ärlig. Vill ju helst springa 90 km men skulle gärna göra det med sällskap. Om inte annat för att få sällskap upp och någon att dela upplevelsen med. Any takers? 🙂

Arla morgondopp

Den där härliga, bubblande känslan som infinner sig när man får göra saker man tycker om och som gör en glad. Den är kraftfull och det är något av en konst att kunna rida på vågen av en kick länge. Jag tycker mig vara ganska bra på att göra det och fortsätter känna mig hög på söndagens upplevelse.

I måndags simmade jag första utomhuspasset med Coach Ludde och ett stort gäng andra glada simmare. Passet som sådant hade kunnat ta ner mig på jorden och sanningen är att passet var något av en käftsmäll. Kaxig som jag är hängde jag på de snabba simmarna ut från bryggan. 400 meter senare simmade jag tillbaka till bryggan med svansen mellan benen. Jag hade noll att komma med och stressen, över att jag upplevde simningen som hetsig, tog över totalt.
Hängde med alla trevliga simmare vid bryggan och kände mig snabbt på bättre humör. Det var dock först när jag skrev ner mina tankar och min race report som jag hoppade upp på vågen igen.

När jag imorse tog mig till den magiskt vackra (och okristligt tidiga) morgonsimningen så gjorde jag ett nytt försök med den snabba gruppen. Denna gång med ett stort lugn och en vetskap om att jag bara kan göra så gott jag kan. Det räcker.

För att toppa upp dagen ytterligare hängde jag med mina trevliga kollegor ut på tur (aldrig sur) runt Årstaviken. Ofantligt varmt men med ett avslutande dopp innan det var dags att jobba igen.

Tänk om det gick att stoppa undan och spara dessa små upplevelser. Som lyckopiller i minnesform.

Crazy weekend

Inget latmaskande denna helg inte. Från det att jag slog upp ögonlocken i lördags har det varit fullt ös. Friidrottsträning, 40-årsfika, middagsgäster och snorkelträning. När jag väl la mig bredvid lilla W för att natta henne så tog det ca 5 sekunder innan jag sov djupt. I sådär 12 timmar tills det var dags att veva igång söndagen.

Söndagen inleddes med att vi försov oss och fick stressa iväg barn och sedan oss själva för att hinna spa:a på Sturebadet. Tycker att vi skötte oss bra väl på plats när vi drog igång ett gympass med marklyft, knäböj och bänkpress. Efter det fick vi varva ner, pusta ut och ta det lugnt. Vi hydromassagebadade (aka bubbelpool), badade i den vanliga poolen och höll därefter på att somna i aromarummet. 

Vi kvicknade till av hunger och högg in på brunchen innan det var dags att styra stegen hemåt och svida om till supermandräkt i neopren. Hade blivit övertalad att karparna i Ösbysjön inte alls var farliga och att de dessutom sannolikt fortfarande sov. Det gjorde de inte. De visade sig dock vara snälla och framför allt rädda för oss grodmän i full swimrunmundering.

Rakt över sjön var det ca 160 m och vi varvade simning med löpning och knåpade ihop runt 1000 m simning totalt.  Passade på att testa mina nya swimrunskor från Icebugs och de fungerade som förväntat alldeles utmärkt.

Soliga intervaller 

Jag har dragit mig för intervaller efter min halsfluss men efter två lugna och tämligen försiktiga pass så var det dags att testa en högre växel. 

Knåpade ihop ett pass som startade med 2 km uppvärmning, dynamisk stretch och två stegringslopp. Därefter sprang jag 8×90 s med 60 s vila och det var jobbigt på många olika sätt. För det första fick jag se upp för levande hinder i form av barn i olika åldrar som släntrade runt inne på Zinken i något sorts godtyckligt rörelsemönster. Det studsade dessutom bollar fram och tillbaka över löparbanan och tidvis kändes det som jag sprang kombinerat gatlopp och pendel i sann Gladiatorerna-anda. Den faktor som höll på att ta kol på mig var dock värmen. Solen fullkomligt stekte över Zinken.

Både en, två och kanske till och med tre gånger försökte jag deala bort 2 intervaller med mig själv men coachen i mig var benhård och vek inte en tum. 

Jag är tillbaka


Inte med full kraft än men ändå tillbaka. Mitt allra första pass blev ett öppet vatten-pass med Elin i Rösjön. Det inbjudande vädret som sken över oss under min sjukdom var som bortblåst och det krävdes stor mental styrka att hoppa i vattnet. Runt åtta grader i luften och friskt i vattnet, men med förvånansvärt behaglig simning. Det var först efteråt som det började sticka i händer och fötter.

Samma kväll dammade jag av löparkläderna och tassade ut på fantastiska 2,75 km tillsammans med Lowa. Kändes härligt att få springa och igår vågade jag mig på ett lunchpass med lugnt tempo. Jag älskar att vara aktiv.

Streptokocker was here

Förra veckan blev en riktigt vacker och solig vecka med sommarvärme. Perfekt för träningsaktiviteter utomhus…om man (som i jag) hade varit frisk.

Ungarnas utdragna och två veckor långa sjukdom visade sig vara streptokocker i halsen. Penicillin och rida ut stormen (och samtidigt gå varandra på nerverna hemma i the never ending sjukstuga). Allt verkade ändå vara frid och fröjd tills i onsdags då Martin fick feber.

Torsdag förmiddag fick jag trots febrig make dispens från sjukstugan och stack till Rösjön för att möta upp Elin, Åsa och Susanna för swimrunpremiär. Första doppet fick det att isa i pannan och svida en aning i halsen (börja ana oråd). Men man kan inbilla sig så mycket när det är kommer till utmaningar så jag viftade resolut bort alla negativa tankar och tyckte att resterande del av rundan var härlig.

På kvällen sa det pang och jag fick feber och riktigt ont i halsen. Det var ingenting emot hur sjukt galet jäkla tokont jag hade morgonen därpå. När man upplever att man går runt och i princip dreglar för att man inte kan svälja sin egen saliv, då gör det sjukt galet jäkla tokont.

Som två föräldrazombies släpade vi oss till husläkaren med två penicillinbehandlade och superpigga barn i släptåg. The verdict…streptokocker och 10 dagars penicillinkur. Min plan att springa Lidingö Ultra 26 km samma söndag flaxade således ut ur fönstret innan jag hann blinka. Det går fula och sjuka troll i mina lopp och jag har nu lyckats bomma att starta i både Ursvik Ultra 45 km och detta lopp inom loppet av ett par månader.

Efter bara ett par dagar med penicillin mår jag finemang vilket gör det svårt att sitta bredvid och iaktta hur folk tycks gå man ur huse för att cykla, simma, springa och styrketräna i det fantastiska vädret. Avundsjukan visar ett ytterst fult tryne och jag försöker peppa mig själv med att jag snart är tillbaka med full fart och full styrka. Samtidigt påminner jag mig själv om Elins kloka ord om vikten av vila och att ta streptokocker på allvar. Det handlar om 10 dagar av mitt liv, det klarar jag.

Nio spirande backar

Lätt knäckt efter 10 dagar med sjuka och febriga barn, knackig nattsömn och logistiska utmaningar så valde jag och Kicki att ställa in vår medverkan i Swimruncupen deltävling 1. Istället sprang vi backintervaller i ett grönskande Tanto. Vi sprang 3 backar upp till hundrastgården (långa), 3 backar upp till bänken vid fotbollsplanen (mellan) för att därefter avsluta med tre korta bonusvändor med full fart.

Jag älskar den här tiden på året. Den är magisk och jag vill ta tillvara varenda sekund eftersom årstidsskiftningen är så flyktig att den nästan fladdrar förbi innan man hunnit greppa att den är här. Jag minns fortfarande det år då jag missade skiftet eftersom vi var i Egypten. Vi åkte innan plommonträdet blommade och när vi kom hem var det redan förbi.

Timmerbil

I måndags hade jag behövt en timmerbil för att transportera mina stockar till ben till jobbet. Allt till följd av söndagens långpass tillsammans med Sofia. 

Vi har vårt rullande schema med långpassfokus och att jaga höjdmeter är ett av dessa. Vi smidde våra planer dagarna innan och tippade på att följande skulle vara en vinnande formel i Väsjöbacken: 5(2 km + 3 backar á 500 m + 4×250 trappsteg). 

Efter en omgång reviderade vi planen till att enbart omfatta tre varv eftersom ett varv visade sig ta ca 60 min. Det var ett mentalt hyfsat lätt pass eftersom vi gick i uppförsbackar och trappor men det kändes ganska tidigt att ovana muskler fick jobba.

   

 

Fjäril utan fenor


Onsdagsträning med masters betyder praktisering av fler simsätt än frisim. Ofta är det en hel del fjäril, bröstsim och medley. 

  • 200 uv
  • 6×25 fj teknik m fenor
  • 12×25 fj/fr start 55 s
  • 300 m br (25 löst, 25 hårt)
  • 6×75 arm (fr, udda, fr)
  • 2 min fr ben kontinuerligt hårt
  • 6 min fr ben fartlek
  • 6×25 fj/fr hårt start 1:15

Onsdagens träning blev en härlig mix av fjäril, bröstsim och frisim. Simmade tillsammans med Anette som tyckte att vi skulle testa att simma utan fenor på serien om 12×25 där det var fjäril åt ena hållet och frisim åt andra hållet. Jag testade att simma en 25:a utan fenor i måndags så tänkte att det var värt ett försök.

Planen var att starta utan fenor men att kanske lägga på efter ett par vändor. Jag var sprudlande glad när jag klarat hela serien utan fenor. Känns helt crazy att jag plötsligt kan hantera fjäril utan fenor och dessutom göra det med fart framåt. Är fortfarande lite hög på känslan av att ha klarat det så pass bra.

Avslutningen på passet var 6×25 där varannan 25:a skulle vara udda och även där valde vi att köra fjäril. Anette peppade åter till att köra utan och med mitt flyt hängde jag genast på. De sista två var sega som sirap men det är en petitess.

 

Risk för upprepning

Jag har ju börjat gå på gym. Sådär en gång i veckan och även om det kan tyckas vara i knappaste laget för att kunna kalla sig för ”någon som gymmar” så vill jag understryka att det här är stort för mig. Att konsekvent träna på gym med tunga vikter, må så vara en gång i veckan, har aldrig tidigare hänt. 

Jag har visserligen tränat styrka kontinuerligt tidigare och då tänker jag främst på mina tre månader med P90x för några år sedan. Något som jag däremot gjort, om än oregelbundet, är att träna styrka utomhus med egen kroppsvikt och gummiband.


Igår var jag lite sliten efter mina dubbla måndagsintervaller och bestämde mig för att köra styrka istället för att springa. Jag värmde upp genom att springa 3 km och körde sedan ett upplägg om fyra övningar där jag alternerar mellan dessa fyra i 60 s, 45 s, 30 s och slutligen 15 s. Jag kör med andra ord ett varv med varje övning i 60 s för att därefter följa upp med ett varv med varje övning i 45 s osv. Mellan övningarna vilar jag 15 s och den totala tidsåtgången blir 14 min.
För att hålla koll på tiden och när det är dags att vila eller påbörja en ny intervall använder jag en app som heter Ultratimer. 

  
Följande upplägg körde jag igår

  1. Rodd med gummiband
  2. Knäböj
  3. Negativa chins (hoppa upp och släpp kontrollerat efter på vägen ned)
  4. Armhävningar

Därefter körde jag två tabata-serier med två övningar som jag fått av naprapaten.