Fjäril utan fenor


Onsdagsträning med masters betyder praktisering av fler simsätt än frisim. Ofta är det en hel del fjäril, bröstsim och medley. 

  • 200 uv
  • 6×25 fj teknik m fenor
  • 12×25 fj/fr start 55 s
  • 300 m br (25 löst, 25 hårt)
  • 6×75 arm (fr, udda, fr)
  • 2 min fr ben kontinuerligt hårt
  • 6 min fr ben fartlek
  • 6×25 fj/fr hårt start 1:15

Onsdagens träning blev en härlig mix av fjäril, bröstsim och frisim. Simmade tillsammans med Anette som tyckte att vi skulle testa att simma utan fenor på serien om 12×25 där det var fjäril åt ena hållet och frisim åt andra hållet. Jag testade att simma en 25:a utan fenor i måndags så tänkte att det var värt ett försök.

Planen var att starta utan fenor men att kanske lägga på efter ett par vändor. Jag var sprudlande glad när jag klarat hela serien utan fenor. Känns helt crazy att jag plötsligt kan hantera fjäril utan fenor och dessutom göra det med fart framåt. Är fortfarande lite hög på känslan av att ha klarat det så pass bra.

Avslutningen på passet var 6×25 där varannan 25:a skulle vara udda och även där valde vi att köra fjäril. Anette peppade åter till att köra utan och med mitt flyt hängde jag genast på. De sista två var sega som sirap men det är en petitess.

 

Annonser

Trösklar i bassängen

Gårdagens bassängpass med träningsgruppen var lika roligt som förra veckans pass. Variation och utmaning är helt klart min melodi. 

Jag minns än idag mitt första möte med intervaller med starttid. Det sitter inpräntat i minnet och bubblar upp lite då och då. Inte längre som något obehagligt utan mer som en påminnelse om hur saker kan te sig olika beroende på erfarenhet. Samtidigt är det en påminnelse om att ha en ödmjuk inställning till mina egna upplevelser och när det kommer till vad andra upplever som svårt, otäckt eller kanske lätt. Ödmjukhet är generellt något som ligger mig varmt om hjärtat. 

När jag coachar andra och när jag själv blir coachad så är ödmjukhet och lyhördhet något som jag värderar högt och något jag själv vill förmedla.

Om vi slänger en snabb blick på det roliga passet så såg det ut såhär:

  • 150 uv
  • 4×25 koordination (fr arm med br ben, fr arm fj ben, br arm fr ben)
  • 4×12,5 m (undervatten, max)
  • 8×25 start 35
  • 50 löst
  • 7×50 start 1:15
  • 50 löst
  • 8×25 start 35
  • 100 ej frisim
  • 2×25 slow motion
  • 4×25 andas 2, 1, 0, 0

Jag kände att jag simmade kontrollerat och jämnt i huvudserien om 8×25, 8×50, 8×25. Det var dessutom en fin dag för andningskontroll.  

 

Trippa trappa

Jag vågar knappt ens tänka på backlöpning men fick ett ryck och gav mig på trapplöpning istället. Hittade en trappa med totalt 110 trappsteg uppdelat på ett antal sektioner och bestämde mig för att ta mig an dessa sektioner åtta gånger.

Redan efter tre-fyra vändor började det gnaga i mig att jag skulle landa under 1000 trappsteg. Det kändes fjuttigt och jag la därför på två bonusvändor. 

För att fira att jag gjort mina ben en god gärning så stack jag och simmade för att göra mina armar en lika god gärning. Det var lite allmänt rörigt i bassängen men mina 6×200 m flöt på med enbart en liten krock vilket måste anses vara ett hyfsat utfall.

 

Benspark med starttid

Det märktes rätt tydligt igår att sätesmuskulaturen hade fått jobba under backharvandet i söndags. Var ändå pigg när det var dags för simpass med träningsgruppen och kände mig väl till mods när jag såg att temat var korta intervaller och benspark. 

Passet

  1. 250 m uppvärmning
  2. 4×75 (benspark på rygg, catch up, sammansatt)
  3. 5×50 m start 1:05
  4. 100 löst
  5. 6×25 m benspark med platta start 0:40
  6. 100 löst
  7. 6×25 m benspark med platta start 0:40
  8. 25 löst
  9. 2 st startdyk
  10. 25 m hårt med startdyk från pall

Hoppla poppla. Första gången jag fick köra benspark med starttid. Minns en gång i tiden då sammansatt simning med start 35-40 gav mig ångest. Nu hade jag bara ben att transportera mig med och det var lite nervöst eftersom jag aldrig har tagit tid på benspark. Det gick överraskande bra och trots att jag gick ut för hårt på första intervallen så höll jag hela vägen. 

Att benen fick arbeta igår märktes idag. Inte genom träningsvärk utan genom att mina svullna ben fått ett schysst rutmönster av mina stövlar. Crazy, but true.

 
  

Simfeedback

Förra veckan filmade Henke oss under måndagssimningen och idag fick vi personlig feedback samtidigt som vi tittade på filmen. Vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men jag fick väldigt fin feedback i form av att jag simmar lugnt och avslappnat med bra rotation. Det enda jag eventuellt kan tänka på är att inte avsluta draget för tidigt för att utnyttja den där sista pushen med fart. 

Känns bra att jag nu fått samma feedback från både Henke och Coach Ludde. Får väl lägga manken till och börja jobba med den där pushen.

High five-vecka


Den här veckan blir bara bättre och bättre. Det som började med spring, sim, semla har fortsatt i samma kvalitativa anda.
Jag har sprungit backintervaller, visserligen i regn och hagel (hej november i februari), men vad gör det om känslan är bra. Vilket den iofs inte var hela tiden men vad gör det när man får saker gjorda. Fokus på det positiva. Fokus på det positiva.

Jag har simmat ett varierat och roligt masterspass med en hel del fjäril och medley. Medley som jag storknade av att bara höra talas om och som nu är riktigt roligt och överkomligt. Coachen hade dessutom petat upp 6 min benspark på tavlan och jag överraskade mig själv med att jubla lite inombords. Jag tänker att benspark ger mig starka ben och att starka ben är bra när man ska swimrunna uppför fjäll. Fokus på det positiva.

Som om inte allt detta var fantastiskt nog så blev jag bjuden på pannkakskalas hos Theresia. Vi snackar riktigt kalas med kompisar, pannkaksberg, sylt, färska bär, Nutella, glass och partyhattar. Partyhattar och girlanger. Och ballonger. Så fint på alla sätt. Till och med (eller kanske speciellt) när Theresia med assist av Sofia utförde sina rehabövningar i skepnad av en liten enhörning. 

Spring, sim, semla


Måndagen startade med att jag vaknade av att Wilja, 5 år, petade på mig kl 02:15 eftersom hon tyckte att det var en ypperlig tidpunkt för att få hjälp att installera ett barnspel på mobilen. Jag delade inte hennes uppfattningoch skickade henne bums i säng igen. En halvtimme senare stod hon där och petade på mig igen. Nu var hon hungrig. Upp, fixa litet nattmål och sedan bums i säng igen.

 

På lunchen rastade jag mina pianosträngshamstrings i ett Stockholm fyllt med löften om att våren är i antågande även om det kommer att dröja tills den är här på riktigt. Längs en solig Årstavik sprang jag mina långa intervaller och kryssade mellan de lunchpromenerande människorna.

Passet såg ut enligt följande:

  • Uppvärmning i 2 km
  • 4×1000 m med 60 s gåvila
  • Nedjogg i 2 km

I intervallerna höll jag en fart som är något högre än min tävlingsfart på femkilometer där känslan är jobbig utan att vara mjölksyrajobbigt. I vilan så går jag i ca 30-45 s för att därefter jogga igång lagom till nästa intervall.


På kvällens simträning visade det sig att fokus låg på *trumvirvel* långa intervaller. Det råkade visst bli gårdagens tema att harva långt och länge både i vertikal- och horisontalläge.
Passet såg ut såhär:

  • 4×25 utan att andas
  • 4×50 (25 teknik/25 ss)
  • 100 m vf
  • 400 m f3+-f2
  • 300 m f3+-f2
  • 200 m f2
  • 100 m f2+
  • 2×75 m (3, 5, 7-takt)
  • 2×50 m f3+ få andningar
  • 50 m avsim

När jag kikar på klockan såhär i efterhand så känner jag mig väldigt nöjd med mina tider på huvudseriens 400-300-200-100 m. Jag är snabbare än vad jag tror och det är en fin känsla. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att släppa prestationskraven och leda till en mer ”avslappnad” tröskelsimning som då går fortare.

För att nämna var det finns förbättringspotential så kan jag bli bättre på att känna in farter. Nu gick 400-300-200 i typ identiska tempon medan 100-ingen gick 12 sekunder snabbare per 100 m än övriga distanser. Jag behöver träna på att känna in fart på samma sätt som jag relativt lätt och enkelt kan hitta rätt fart i löpningen. Kan jag inom löpning, så kan jag inom simning.

En annan reflektion som knyter an till både löpning och simning är att jag gör betydligt bättre ifrån mig på korta och explosiva distanser. Där är det lätt för mig att prestera och pressa. Går inte riktigt hand i handske med mina långloppsambitioner, men hey, varför göra det lätt för sig. 🙂

Som avslutning på simsammankomsten åt vi mini-Nutella-semlor som familjen Demnert hade knåpat ihop. Riktigt smarrigt.