High five-vecka


Den här veckan blir bara bättre och bättre. Det som började med spring, sim, semla har fortsatt i samma kvalitativa anda.
Jag har sprungit backintervaller, visserligen i regn och hagel (hej november i februari), men vad gör det om känslan är bra. Vilket den iofs inte var hela tiden men vad gör det när man får saker gjorda. Fokus på det positiva. Fokus på det positiva.

Jag har simmat ett varierat och roligt masterspass med en hel del fjäril och medley. Medley som jag storknade av att bara höra talas om och som nu är riktigt roligt och överkomligt. Coachen hade dessutom petat upp 6 min benspark på tavlan och jag överraskade mig själv med att jubla lite inombords. Jag tänker att benspark ger mig starka ben och att starka ben är bra när man ska swimrunna uppför fjäll. Fokus på det positiva.

Som om inte allt detta var fantastiskt nog så blev jag bjuden på pannkakskalas hos Theresia. Vi snackar riktigt kalas med kompisar, pannkaksberg, sylt, färska bär, Nutella, glass och partyhattar. Partyhattar och girlanger. Och ballonger. Så fint på alla sätt. Till och med (eller kanske speciellt) när Theresia med assist av Sofia utförde sina rehabövningar i skepnad av en liten enhörning. 

Spring, sim, semla


Måndagen startade med att jag vaknade av att Wilja, 5 år, petade på mig kl 02:15 eftersom hon tyckte att det var en ypperlig tidpunkt för att få hjälp att installera ett barnspel på mobilen. Jag delade inte hennes uppfattningoch skickade henne bums i säng igen. En halvtimme senare stod hon där och petade på mig igen. Nu var hon hungrig. Upp, fixa litet nattmål och sedan bums i säng igen.

 

På lunchen rastade jag mina pianosträngshamstrings i ett Stockholm fyllt med löften om att våren är i antågande även om det kommer att dröja tills den är här på riktigt. Längs en solig Årstavik sprang jag mina långa intervaller och kryssade mellan de lunchpromenerande människorna.

Passet såg ut enligt följande:

  • Uppvärmning i 2 km
  • 4×1000 m med 60 s gåvila
  • Nedjogg i 2 km

I intervallerna höll jag en fart som är något högre än min tävlingsfart på femkilometer där känslan är jobbig utan att vara mjölksyrajobbigt. I vilan så går jag i ca 30-45 s för att därefter jogga igång lagom till nästa intervall.


På kvällens simträning visade det sig att fokus låg på *trumvirvel* långa intervaller. Det råkade visst bli gårdagens tema att harva långt och länge både i vertikal- och horisontalläge.
Passet såg ut såhär:

  • 4×25 utan att andas
  • 4×50 (25 teknik/25 ss)
  • 100 m vf
  • 400 m f3+-f2
  • 300 m f3+-f2
  • 200 m f2
  • 100 m f2+
  • 2×75 m (3, 5, 7-takt)
  • 2×50 m f3+ få andningar
  • 50 m avsim

När jag kikar på klockan såhär i efterhand så känner jag mig väldigt nöjd med mina tider på huvudseriens 400-300-200-100 m. Jag är snabbare än vad jag tror och det är en fin känsla. Förhoppningsvis kan det hjälpa till att släppa prestationskraven och leda till en mer ”avslappnad” tröskelsimning som då går fortare.

För att nämna var det finns förbättringspotential så kan jag bli bättre på att känna in farter. Nu gick 400-300-200 i typ identiska tempon medan 100-ingen gick 12 sekunder snabbare per 100 m än övriga distanser. Jag behöver träna på att känna in fart på samma sätt som jag relativt lätt och enkelt kan hitta rätt fart i löpningen. Kan jag inom löpning, så kan jag inom simning.

En annan reflektion som knyter an till både löpning och simning är att jag gör betydligt bättre ifrån mig på korta och explosiva distanser. Där är det lätt för mig att prestera och pressa. Går inte riktigt hand i handske med mina långloppsambitioner, men hey, varför göra det lätt för sig. 🙂

Som avslutning på simsammankomsten åt vi mini-Nutella-semlor som familjen Demnert hade knåpat ihop. Riktigt smarrigt.

Stelbent långpass

Det var med stela ben och träningsvärk som jag stapplade ut på veckans långpass den här söndagen. Efter att ha spenderat en heldag på tränarutbildning i friidrott under lördagen var kroppen (föga märkligt) stelare och ömmare än på länge. Kan ha att göra med att  häcklöpnings- och höjdhoppsövningar inte direkt hör till min vanliga träningsrepetoar. Har helt enkelt (på gränsen till pinsamt) mycket träningsvärk idag.

 

Det var dock inget som fick mig att stryka mitt inplanerade långpass. Däremot kom livet emellan i form av släktbesök (med bärpaj) och hämtning på barnkalas vilket gjorde att jag fick senarelägga mitt pass. Kom iväg strax innan kl 17 och för att inte missa middag med familjen nöjde jag mig med 15 löpta kilometrar. Tar med mig följande från passet:

  • Jag sprang igenom känslan av tunga ben
  • Jag höll ett fint tempo utan att aktivt försöka hålla en viss fart
  • Jag sprang hela sträckan utan stopp 
  • Jag sprang med en låg puls

Sim i Vasalund

Jag tycker väl kanske inte att rubriken här är helt sanningsenlig. Gårdagens simpass blev lite av en besvikelse då den innehöll rätt lite av just sim. Jag var peppad till tusen inför att få simma och kom på mig själv med att längta till kvällen vid ett antal tillfällen under dagen.

  

Har ju fått en passplanering av simcoachen men har givetvis ingen rutin att titta på den och var därför inte alls mentalt förberedd på ett pass med fokus start och voltvändningar. Det är visserligen rätt lajbans men det var inte vad jag var sugen på igår. Jag ville simma, mycket. Inte simma ytte pytte och sedan stå och vänta på land eller i vattnet på att få göra start eller voltvändningar.

Nu hoppas jag på att nästa vecka ger mig den kick jag söker. Over and out. 

Ispeeling

Det bästa sättet att beskriva gårdagens löpning är iskall småspik. Mötte några löpare som var på väg in samtidigt som jag var på väg ut. De talade om ispeeling och såg ut som om de badat med kläderna på. Hur illa kan det vara, tänkte jag, och gav mig iväg.

Längs södra sidan av Årstaviken kunde jag inte förstå vad de snackat om. Det var ju hur lugnt som helst bortsett från ett lätt regn. När jag kom över på norra sidan av viken blev det mer än uppenbart vad de hade menat. Det piskade små ilskna och iskalla småspikar i hela ansiktet och det gick inte att värja sig. 

Jag svor och frös som en galning och kämpade mentalt med att inte ge upp. Främsta anledning till att fortsätta springa var att det skulle ta mig fortare ur misären och in i värmen.  För att göra det hela än mer stärkande så var hela passet rakt igenom asjobbigt på alla andra sätt också. Tunga ben och en känsla av hög puls. Ibland är det svårt, oändligt svårt att förstå varför jag gör sådant här.  

 

Simstyrka

För första gången på veckor (månader?) tog jag mig till simhallen en mastersonsdag. Jag riktigt längtade efter att få testa mina nya fenor och efter att få träffa simkompisarna. Dagen till ära körde Caroline ett styrkepass á 20 min innan simningen drog igång.

Det var armhävningar, burpees, upphopp, magövningar, rygglyft. Totalt 20 övningar där vi jobbade i 45 s och vilade 15 s. Bara att få ett styrkepass gjorde det värt att gå till simningen.
Själva simningen gick som på en dans. Vi började med fjärilsteknik och jag fick chans att testa nya fenorna. Fick genast kramp i vänster fot men insåg snabbt att det var för att jag försökte knipa tag med tårna trots att det inte behövdes. Fenorna är rymligare i foten och av ovana var jag rädd att tappa dem. Väl avslappnad fick jag fin fart och känsla.

Passet fortsatte med en del bröstsim och mycket benspark. Både bröstsimsbenspark och frisimsbenspark och jag kände hur fint det brände i benen mot slutet. Starka ben är inget jag tackar nej till.

Barmark och backe

Gårdagens miserabla migrändag fick mig att missa jobb, lunchlöpning och mitt simpass på kvällen. Ett riktigt bottennapp till dag.

Hade sällskap av Casper under gårdagens migränmisär

Fördelen med att vara sänkt en hel dag var att jag sprudlade av energi idag och således fick till ett grymt bra backpass. Eftersom vi äntligen har barmark i Stockholm så lämnade jag bugsen hemma och drog på mig mina vanliga mängdskor. Känslan var att jag sprang på små lätta och fluffiga moln. Till dess att jag forcerade den första vattenpölen och iskallt smältvatten forsade in. Slog på den lilla jingeln ”Cause I’m a swimrunner, yes I am” inom mig och låtsades som att det var vardag att springa med klafsande blöta skor.

  

Kom till backen i Tanto som även kallas mördarbacken eller blodsmaksbacken. Med barmark, lätta skor och pigga ben bestämde jag mig för att köra två vändor till toppen vid hundrastgården och sex vändor till fotbollsplanen. Omvärderade efter två vändor till att springa hela backen fyra gånger istället.

Resultatet blev fyra backar á 2:15 minuter och fyra backar á 1:15 minuter med joggvila. 

När jag springer backe så försöker jag undvika att rusa på i början och arbetar mig istället metodiskt uppför. Jobbar med hållningen, tänker mycket på att aktivera rumpan och att jobba med armarna.

Simboozt

Min simträning har inte nått några nya oanade höjder under hösten och vintern utan har ganska exakt ramlat in i förutspått fack. Varken framåt eller bakåt, vilket faller naturligt eftersom jag inte orkat försöka ta mig någonstans.

Av den anledningen anmälde jag mig gladeligen till en simboozt tillsammans med några tjejer och killar från Norra Stockholm Endurance och Täby Sim under ledning av Coach Ludde. Satan i gatan vad roligt det är att träffa likasinnade, få träna tillsammans i en mindre grupp och att få lära känna nya trevliga människor.

Simboozt betydde att jag gick upp i ottan både lördag och söndag och infann mig kl 6.30 i simhallen (och kl 18.30 på lördagskvällen). Pigg som en mört fick jag och övriga åtta deltagare börja med 15 minuter rörlighet och simspecifik styrka på land med ett refitband. Otroligt nyttigt och enkelt. Varför har jag inte gjort sådant tidigare?

De tre olika simpassen hade olika fokusområden med den gemensamma nämnaren att vi tränade för ”öppet vatten”. Coach Ludde delade med sig av tips och drillade oss inom följande områden:

  1. Vattenläge (kroppsposition) och andning
  2. Bentag och armtag
  3. Rytm och balans

Vi fick simma en hel del med band/slang runt fötterna. Både med och utan dolme för att känna efter hur vattenläget förändrades. Dolmen skulle gärna placeras vid fötterna för bästa effekt och det kändes otroligt nyttigt och lite knepigt att inte ha hjälp av bensparken för att hålla vattenläget. Samtidigt blev det extra tydligt att huvudets position påverkar och att jag var tvungen att trycka ned huvudet bra mycket mer än jag är van vid.

Vi laborerade med andning, antal armtag och 2-takts resp 6-taktsbenspark. Tränade på vertikal benspark och att ligga tätt i slinga med ca 2 s lucka. Vi fick testa hur balans och rytm påverkas av att simma med en fena och en paddel och vad som händer om vi blundar när vi simmar. Vi testade att drafta i vingformation, att sikta och navigera.

De två första passen avslutade vi med en varsin serie om 12×50 resp 15×50 m. Det första passet laborerade vi med fart inom 50:orna (25 h/25 l, 50 h, 50 l osv). Pass nummer två körde vi en serie med starttider där vi skulle ligga i tät slinga med ca 2 s lucka och med alla nio deltagare på samma bana enligt:

  • 3×1:10
  • 3×1:05
  • 3×1:00
  • 3×0:55
  • 3×1:00

Så sjukt jobbigt och roligt på samma gång. Ville ge upp redan efter några 50:or eftersom det gick i högt tempo från start (de längst fram körde med fenor och uppdraget var att ligga på varandras fötter). Kändes som att vi satt ihop i ett pärlband av simmare och ligger man i tät slinga är det bara att hänga på och hålla ihop.
Jag fick med mig två individuella nycklar att jobba vidare med och den första var att trycka till ordentligt i pushfasen. Jag fick även veta att jag har ett naturligt bra vattenläge som jag kan jobba med att finputsa så att det blir precis lika bra som det jag hade med slang och dolme vid fötterna.

Annat jag tar med mig från helgen är:

  • Att träna med band/slang
  • Att träna simstyrka och rörlighet
  • Diverse olika övningar för att lägga grunden för utomhussäsongen
  • 2-taktsbenspark

Katt med tratt

Jajjemen, det blev vila för mig igår och jag gick och la mig tidigt, somnade som en stock och vaknade med en brummande katt tätt intill imorse.

Kragen, tratten, struten är inte så poppis och första dagen efter operation så ville Casper sparka sig ur den ideligen. Nu verkar han ha vant sig och verkar inte heller besväras alltför mycket av det omplåstrade operationssåret på svanstippen.

Han har dock anlagt en extra gosig attityd och jag tänker att det beror på att han trots allt känner sig lite småynklig. Han klättrar upp i sängen och lägger sig tillrätta med tratten. Samma sak i soffan. Lilla skrutt-Casper.