TNT-premiär

Publicerat i Löpning av

Har funderat ett tag på att börja springa i en löpgrupp någon gång i veckan. För att få inspiration, slippa planera ett eget pass, springa tillsammans med andra och pusha mig själv lite extra. Eftersom jag dessutom tycker att traillöpning verkar både roligt och utmanande föll valet på Team Nordic Trail. 

Igår var det dags för premiär och långa intervaller stod på schemat. Hade förmånen att få sällskap av herr och fru Demnert denna kväll.    

Först körde vi en kort uppvärmningsjobb som gick i ett högre tempo än vad jag själv skulle värma upp i. Under tiden vi sprang skulle vi  bland annat ”plocka blåbär” och springa baklänges. Vi fick även köra en form av kull. Väldigt likt en uppvärmning jag skulle kunna köra med mina friidrottsadepter. Med enda skillnad att de är födda 2007.

Efter uppvärmningen fick vi göra utfallssteg både framlänges och baklänges innan det var dags för huvudserien 3×6 min stiglöpning med 2 min gåvila mellan intervallerna. Vi sprang längs en uppmärkt bana i skogen som var ca 400 m lång. Den här delen av passet var riktigt rolig. Det är sådant här jag vill göra. Det enda smolket i bägaren var min egen kapacitet. När synfältet började dra ihop sig så blev jag litet rädd. Min kropp (i dess nuvarande blodbristskick) tycktes inte klara av att hantera långa intervaller och jag var tvungen att anpassa tempot därefter. 
Det gjorde inget, kändes som att jag gav det jag hade att ge och låg bakom Sofia och låtsades att hon drog mig i lina i sann swimrunanda. Kändes som att vi var det lag vi är och att vi gjorde det här tillsammans. Det kändes tryggt och stabilt och vi tuggade på bra. Som att det var det mest naturliga i världen att springa ihop i ett högt tempo. Vilket det ju är.
  

Efter intervallerna så fick vi köra lite styrka och jobba två och två. Dips, sit ups, rumplyft och både statisk och dynamisk magträning.

Mitt betyg på passet blir lite splittrat eftersom jag upplevde olika delar olika bra. Uppvärmningen var sådär. Att varva att springa på tok för snabbt med att göra lekar är sådär roligt. Jag vill känna mig som en löpare och inte som ett barn och hade uppskattat mer löpskolning, löpstyrka och lugnare uppvärmningsjogg.

Huvudserien är utan tvekan den del av passet som får bäst betyg. Springa i skogen is da shit. Jobbigt, ja. Roligt, ja. 

Den avslutande styrkan var ok, även om jag själv föredrar övningar där man inte behöver blanda svett med främmande människor.

Kattungarna 1 vecka

Publicerat i Sibirisk katt av

Igår var det ännu en dag med huvudvärk. Blir galen på att dras med detta otyg. Vissa dagar är det huvudvärk och vissa dagar migrän. När migränen slår till är det bara att åka hem från jobbet. Ta migränmedicin och bädda ner sig. Igår gick det tack och lov snabbt att vila bort skräpet.


Som tur var kunde jag jobba lite hemifrån och lyckades bli på bra humör när jag tog en paus och kikade in hos de små kattungarna som just nu växer så det knakar i en bolåda här hemma. De är av rasen Sibirisk katt och både mamma- och pappakatt har fina stamtavlor och dessutom fina bedömningar från de utställningar de har varit på. Räknar med att de små kommer växa upp till riktiga skönheter.
Vi har inte namngett dem ännu men de går under smeknamn som de fick när de föddes. För att hålla isär dem och kunna följa deras viktuppgång. De bör gå upp runt 10 g per dag och ska gärna ha dubblat sin födslovikt efter en vecka. Något som hela kullen har lyckats med. De äter, sover, piper när mammakatt kommer och ”fräser” när de känner lukten av oss människor.

Vi tror att det är två hanar och tre honor i kullen. Den ljusa (cremefärgade) är en hane och likaså den mörkaste av de röda tabbymönstrade. Sedan har vi ytterligare två röda tabbymönstrade som vi tror är honor. Sist ut har vi den röda med spotted tabby som också är en hona.  

Motivation som tryter

Publicerat i Löpning, Simning av


Jag springer gärna trots att anemin gör det tyngre än vanligt. Något som märks även när jag tar det piano och tar mig fram i blygsamt tempo. Har däremot otroligt svårt att motivera mig att simma. Känner mig stressad och pressad av simningen. Att det är ett måste att hålla igång om jag vill överleva Koster swimrun. 

Måsten gör inte underverk för min motivation utan får motsatt effekt på mig. Jag vill helst slippa släpa mig till badhuset och harva. Men jag gör det ändå och det känns ok och ibland till och med bra när jag väl är där. Igår var motståndet extra stort men jag tog mig till masters och väl i bassäng så flöt passet på.

Jag känner mig svag i både simning och löpning för tillfället men trots det så kommer löpningen så mycket lättare och förra veckan körde jag två kvalitetspass, en transportlöpning och ett långpass. Jag behövde inte ens övertala mig själv att ta mig ut. 

På lunchen idag gjorde jag ett besök i min favoritbacke i skogen. Körde korta intervaller på 45 s längs en slingrande stig med rötter. Vilade lite på toppen innan jag körde full fart utför. Denna procedur upprepade jag tio gånger.

 

Regnet och löpningen

Publicerat i Löpning av


Jag sprang långpass igår när regnet öste ner över Stockholm. Det fanns ingen hejd på det blöta när mängden nederbörd fyllde en hel månadskvot. När det regnar så mycket så kan man inte värja sig från att bli blöt (om man inte stannar inomhus).

Jag har inga fancy pancy superdyra regnlöparkläder och vet inte ens om det existerar vettiga sådana som man kan bära utan att svettas ihjäl. Jag har å andra sidan inget emot att det regnar när jag springer. Även om jag är dyngsur så gör det inte så mycket så länge jag håller mig i rörelse så att jag inte börjar frysa.

Vill man göra det aningen mer angenämt för sig själv kan man investera i en tunn ulltshirt och ullstrumpor. Det värmer fast det är blött.


Trots att jag var så blöt att det löddrade om byxorna så tyckte en gammal röd Audi att jag behövde bli blötare och valde att gasa genom en vattenpöl bredvid övergångsstället där jag stod. Blev lite arg, men inte i närheten av hur förbannad jag skulle ha blivit om jag hade varit torr från början.

Anemi

Publicerat i Allmänt av

Fick just bekräftat att jag har lågt blodvärde. Kan säkert delvis förklara den uteblivna utväxlingen på min träning och att jag lätt piper upp i puls och har svårt att pressa mig. Jag har inte tillräckligt med blod för att syresätta musklerna fullt ut när jag tränar eller kör lopp. 

Blodbristen beror på att jag har järnbrist och jag måste således börja äta järntabletter.

Det här skulle även kunna förklara specifika problem som svårigheter att syresätta i uppförsbackar, min omåttliga trötthet, min ständiga huvudvärk (och mitt sug efter broccoli?).

Jag har t ex tränat backe som en tok och trots det så ville jag stupa redan i första uppförsbacken i Engadin. Känns plötsligt inte så konstigt med tanke på att det är stora muskler som jobbar och behöver syresättas i just uppförsbacke.

  

Härligt simpass

Publicerat i Allmänt av

Efter att ha agerat förlossningsassistent till Ronja så åkte jag till bassängen på kvällen för att simma med masters i kortbana.

Passet såg ut enligt följande 

  • 200 m valfri uppvärmning
  • 5×100 medley 20-30 vila
  • 8×25 bröstteknik
  • 200 m bröst i jämn fart med vändning
  • 8×25 m fjärilsteknik med fenor
  • 20×25 m varannan udda, varannan frisim med fenor start 45 högt tempo

Passet kändes roligt och utvecklande. Medleydelen gav fin puls i sann medleyanda och det kändes härligt att köra utan fenor. Höll mig till enhandsfjäril och det gick riktigt bra. Sådär så man blir förvånad.

Lyckades även förvåna mig själv med att frisimma med fenor utan större bekymmer. Kan ha berott på att vi körde kortbana.

Kattungar

Publicerat i Sibirisk katt av


Jobbade hemma igår och Ronja verkade lite småorolig. La henne i bolådan och klappade lite. Plötsligt började krusningar ses på magen och vid kl 14.15 hade hon synbara värkar. 45 min senare kom första ungen till världen och strax därpå valde nummer två att göra entré.

Det tog lite tid men så småningom hade fem små parvlar kommit till världen. Det är fyra rödtottar och en cremefärgad. Kön var ruggigt knepigt att se men den ljusa och minst en av de röda är hanar. Det kan vara så att hela bunten är hanar då röda honor är ovanligt.

Ronja skötte sig exemplariskt och tvättade ungarna och såg till att de avnavlades ordentligt. De små var ivriga på att dia och hade relativt snart hittat varsin spene. 

Natten har varit lugn och Ronja har ätit och druckit och legat och gosat med de små (som piper till då och då) i lådan.
 

Hofors adventure race 2015

Publicerat i Löpning, Mountainbike, Tävling av

Efter förra årets snöpliga DNF så låg spänningen i luften inför årets upplaga av Hofors Adventure Race. Vi ansåg att våra chanser till revansch var goda (inte minst eftersom vi i år körde den ”korta” banan till skillnad mot förra årets ”lagom långa” bana).

För att göra det tydligare kommer här en ytterst kort Hoforsparlör som riktar sig till personer som orienterar, mountainbikar och paddlar ungefär en gång per år.

Hoforsparlör

  • Lagom långt – sjukt jäkla långt
  • Kort – långt

Race day

Låt oss hoppa till att vi tuffade in i Hofors runt kl 8.30 på morgonen. Vi hade grundat med fin frukost på Högbo brukshotell och plockade ut våra kartor. Med oss på vårt äventyr hade vi Sofias man Jonas (aka fotografen) som dök upp titt som tätt med kameran och med extra vatten. Guld värt med sådan fantastiskt support.

Hälsade på några av de andra deltagarna, bland annat Lise-Lott som skulle köra sin första multisporttävling.  Innan vi satte tänderna i kartorna och började rosamarkera våra tänkta rutter så var vi tvungna att titta närmare på hinderbanan. Hinderbanan som en av oss skulle utföra direkt efter prologen och den andra precis innan målgång efter x antal timmar i skogen. Vi kunde se nackdelar (och få fördelar) med båda alternativen så vi singlade slant. Sofia skulle köra först och jag sist.

AUS_8314AUS_8319

Vi testade att gå i monkeybar men då jag tycks ha en (oväntad) fobi för att hoppa upp och greppa den första baren så insåg jag att det skulle bli till att ta straffrunda om 20 burpees. Repet trodde jag att jag hade koll på (efter att ha youtubat teknik, mohahahah) men det hade jag såklart inte. Det skulle generera ytterligare 20 burpees.

Efter att ha lattjat lite i hinderbanan så planerade vi vägval och markerade dessa på våra kartor. Strax därpå var det dags för prolog och Sofia tog på sig att ta hand om den blöta kontrollen som gick ut på att simma ut till en liten eka.

AUS_8335

Hinderbana

Sofia hanterade hinderbanan riktigt bra och med lite putthjälp över stången för back tuck och det irländska bordet så var resten nästan biff. Sofia som erövrat monkeybaren tidigare under morgonen lyckades inte få något bra grepp och fick därför köra 20 burpees. Därefter väntade repet och ytterligare 20 burpees.

AUS_8363

MTB

Vi var sist ut från växling, men hej, vi hade inte bråttom och trampade på. Åkte lite lite fel men det rättade upp sig och efter två kontroller var det dags för löpning.

Löpning

Orienteringen som följde var lätt och vi kände oss on top of our game, tills Sofias mage började knorra när den matades med bars. Min mage var glad och tog tacksamt emot bars, sportdryck och gel under dagen. Sofia jobbade på till synes oberörd trots sin halvtjuriga mage.

AUS_8549

MTB

Växlade åter till mtb och trampade iväg tämligen glada i hågen. Gjorde ett kort pit stop i TC och käkade lite smörgås innan vi fortsatte. Vi sprang där det var svårt att cykla och var glada att vi hade terrängskor och inte cykelskor. De här kontrollerna gick tämligen obemärkta förbi och vips var det dags för växling.

AUS_8429

Paddling

Solen sken när vi kånkade ner vår kanadensare till vattnet och paddlade iväg likt en kombination av bröderna Dahl och Pocahontas. Vi hade det fint där i solen på vattnet och plockade de kontroller vi skulle. Vi konstaterade att det var skönt att paddlingen var hälften så lång som föregående år.

AUS_8443 AUS_8456 AUS_8462

MTB

Återigen upp på cykeln. Kom till en kontroll uppe på en höjd och var återigen nöjda att vi hade terrängskor istället för cykelskor då detta tillät oss att springa upp till kontrollen istället för att försöka cykla/släpa cykel. Sedan var det dags för cykling över något som liknade makadam och det kändes som att jag satt på en bilningshammare där vi slirade och studsade fram. Vi tog oss uppför och runt sjön Tolven tills det plötsligt blev nedför. Nedför till en grop med lera. Istället för att vada igenom den så försökte vi gå runt den. Jag hittade en passage där jag trodde jag kunde ta mig över utan att bli alltför blöt av lervatten. Puttade cykeln framför mig och blev väldigt förvånad när både den och jag plötsligt sjönk när jag försökte ta stöd på en stock som flöt. Stod med iskallt lervatten upp till knäna och kämpade för att få upp cykeln. Kom lite ur balans av leran som kylde ner mig och mina fötter. Den hade dessutom en tendens att stänkte överallt i takt med att cykeln skakade den av sig som en blöt hund. Ungefär samtidigt började det gå uppför.

Uppför, uppför, what the…, uppför och sedan ännu lite mer uppför. Svor högt och Sofia undrade vad det var jag muttrade om där jag låg 50 m bakom henne. Den välkända känslan av backhat som jag jobbat hårt för att bli av med kom krypande. Jag har kämpat för att bli kompis med backar till fots i löpningen men det tycktes jag ha föga hjälp av på min cykel. Vi cyklade uppför in absurdum och jag minns att jag för mitt inre plockade fram en skattningsskala mellan 0 och 10. Kom fram till att det var ungefär noll roligt att cykla uppför.

AUS_8544

När vi äntligen fick plocka kontroll och sedan vända tillbaka nedför så kändes livet plötsligt roligare. I ungefär två minuter innan det kom ytterligare uppförsbackar. Trots backmisär var vi glada och tyckte att vi orienterade bra. Att vara ny på området är inte lätt men vi tog oss framåt och kontrollerna plockades en efter en. Vi kom in till sista löpningen i god tid innan cut off vid kl 17.30. Vi blev dock genast informerade om att vi minsann var sist av alla som körde kort bana. Tack för den. Det är inte vad man vill höra när man varit ute i många timmar och är trött. Då vill man höra glada tillrop som bra jobbat tjejer, nu är det bara lite löpning och mtb kvar. Ni ser starka ut. Vi kom fram till att det möjligen kan ha varit samma person som tyckte vi var jobbiga när vi gav oss ut på kanotpaddlingen förra året (eftersom han ville komma hem och inte ville behöva vänta på oss).

AUS_8467

Löpning

Vi snackade bort oss lite och sprang lite för långt på en av kontrollerna. Det rättade till sig och det var med skräckblandad förtjusning vi tog oss upp till virrvarret av stigar vid grustaget och kalhygget. Vi försökte följa stigarna på kartan men fler än en gång stod vi där med fler stigar framför ögonen än kartan vittnade om. Det gör det svårt och knepigt att veta var man är. Vi lyckades hitta kontrollen och var väldigt glada att vi inte irrat vilse eftersom det med stor sannolikhet hade kunnat leda till att vi inte skulle ha hittat rätt överhuvudtaget. Ett herrlag dök upp framför oss och vi tog rygg på dem. Inte ett helt genomtänkt drag då det visade sig att de skulle till en kontroll på lång bana och vi således sprang för långt. Vi tog oss tillbaka för att slutligen komma till skidbacken. Satan i gatan vad jobbigt att knata uppför tänkte jag, men vi lyckades snacka bort hela backen och plötsligt var vi uppe. Kontrollen satt högst upp i en liftstolpe och jag som hade pinnen fick koppla bort min höjdrädsla och ta stegen upp till kontrollen.

AUS_8584 AUS_8589 AUS_8590

MTB

Vi var nära nu och jag började peppa mig själv inför hinderbanan. Hade vi lite flyt skulle vi hinna i mål inom sju timmar, men det bästa av allt var att vi skulle få vår revansch. Vi tog oss in till TC och jag gjorde mig redo för hinderbana.

AUS_8543

Hinderbana

AUS_8632

Jag tyckte att hinderbanan flöt på bra och var mäkta nöjd med att även jag kom över stången för back tuck och det irländska bordet. Lyckades få upp den tunga kettelbellen vid atlasstenstationen och klarade att välta däck. Monkeybaren försökte jag inte ens klara och likaså repet. Det resulterade i att jag skulle behöva avsluta vår långa dag om knappt sju timmar med 40 burpees. Låt säga såhär, det jag lyckades klämma ur mig var någon sorts krälande/ålande ner till magliggande för att därefter ålkräla tillbaka upp till stående och där göra en liten tafatt handklapp. Men påhejad av publik och min teammate gjorde jag det, 40 gånger. Strax därpå gick vi i mål och allt som sprutade ur oss var lycka och endorfiner.

Det är en obeskrivlig känsla att få utmana sig själv under så många timmar och sedan slutligen få gå i mål. Kicken det ger är svår att nå på annat sätt och är utan tvekan något utöver det vanliga.

Tack Hofors för den här gången. 🙂

AUS_8621 AUS_8627 AUS_8628 AUS_8629 AUS_8631

Laddar inför race 

Publicerat i Mountainbike, Tävling av

Dags för race igen och imorgon väntar trevliga lilla Hofors Adventure Race. Det blir tredje året som jag och min parhäst Sofia kör. 

Första året hakade jag på i sista sekund och det var hur kul som helst att Pocahontaspaddla kanadensare, åka mountainbike i skogen och leka orientering. Det gav en endorfinkick som gjorde mig hög i dagar och detta fick oss att anmäla oss även till förra årets upplaga. Det blev en så pass lång historia att jag bara orkade skriva en tredjedels race report. Det slutade hursomhelst med att vi efter nästan 10 timmar befann oss någonstans ute i skogen. I mörkret. I regnet. Med en karta som regnat sönder och med en mobil som var urladdad. 

Vi lyckades slutligen ta oss till ett hus där vi hos en ensam herre fick låna telefon för att ringa efter assistans. Det var det första loppet jag har tvingats bryta. Vi var kalla, trötta och dyngsura när Jonas plockade upp oss.

Imorgon kör vi kort bana och hoppas på att få revansch och gå i mål. För att ladda riktigt gott hänger vi även i år på Högbo brukshotell.

  

World Triathlon Stockholm 2015

Publicerat i Triathlon av


Triathlondebut i söndags och jag känner väl fortfarande att det var något av en spontan sådan. Har inte ägnat tid åt vare sig cykling eller brickpass i sann triathlonanda. Anmälde mig för några veckor sedan med inställningen att det skulle bli en kul grej, ett äventyr.

Att jag har velat testa triathlon någon gång har jag vetat länge. Kanske ända sedan jag var runt 10 år och min bror var en av få triathleter vi hade i Sverige. På den tiden var det inte många som pratade om triathlon eller visste vad det var. Jag minns att min bror susade fram med räser på landet. Antagligen sprang han och simmade en del i Hackis också.

Spolar vi fram till för ett par år sedan så började suget växa än mer. Var inne i gamla stan och tittade på Kicki och Roger. Såg så coolt ut att cykla snabbt och springa mitt i stan.

Fick en hel del matnyttiga tips från kompisar och från FB-gruppen Triathlontjejer och kände mig väl förberedd på ett rent teoretiskt plan.  Valde dessutom att starta i den speciella startgruppen med just Triathlontjejer. 

Mötte upp Theresia strax efter incheckningen av cykeln och det var lyx att ha någon att fråga. Vi spanade in delar av banan och förberedde utrustning inför växlingarna. Småsnackade med de Triathlontjejer som stod runt omkring och jag försökte hålla mig lugn. Var lite nervös, det måste jag erkänna. Framför allt kände jag en press att prestera i vattnet (av högst outgrundlig anledning).

Vi drog på oss våtdräkt och mössa och gick mot starten. Man hade utlovat genomgång av banan men någon sådan var det inte tal om. Vi låg där i vattnet och guppade. Klockan visade att starten borde gå men det rådde stor osäkerhet kring om startskottet hade gått. Vi låg där och såg frågande ut tills något som vi tolkade som ett startskott gick. Simma, simma, simma. Fin rät linje mot bojen, men vad är det som händer med mina ben. De känns tunga. Mjölksyrastinna. Va f-n. Stressen när jag inte får luft. Stressen att ”alla” simmar ifrån. Stressen som gör att hela kroppen är spänd. 

Okej, måste hålla mig i rörelse. Framåt är bra. Kan inte frisimma. Paniken är där hela tiden. Får bröstsimma. Rundar bojen och bröstsimmar mellan bojarna innan nästa rundning. Mer än halvvägs nu men det går långsamt att bröstsimma. Det är flåsigt. Måste försöka hitta lugnet och frisimma. Testar och det funkar om jag tvåandas och lugnar ner mig. Nu så, nu kan jag simma igen. Skönt.

Rundar sista bojen och kommer fram till matten. Övertalar mig själv att lägga simningen bakom mig. Den gick inte enligt plan men det är sådant som händer. Springer bort mot växlingen. Det är ett halvt marathon för att komma dit. Blir pepp när Sara och Kicki står precis vid min cykel och hejar. På med hjälm och nummerlapp. Försöker snabbt få på cykelskorna. Det är svårt när det ska gå snabbt. 

 
Klapprar när jag tar cykeln och springer mot cykel ut. Upp på cykeln och trampa. Det här är fantastiskt. Så roligt att sitta på cykeln och slippa oroa sig för bilar eller fotgängare. Bara hålla koll på att trycka och köra om när jag cyklar ikapp. Uppför Västerbron, nedför Västerbron. Södermälarstrand, underbart. Uppför Västerbron, vinka till Theresia, nedför Västerbron. Norrmälarstrand. Och sedan ut på ytterligare ett varv. Yeah, det här går ju bra. Flinar för mig själv och det faktum att jag gör det här.

In till växling och försöker få av skorna för att springa barfota. Svårt när man har bråttom. På med löparskor och skärm. Oh my. Benen vill inte springa. Ska det vara såhär? Ja, det har jag hört av andra. Men allvarligt, det kan inte vara meningen att det ska kännas såhär. Kicki och Sara dyker upp. Tror de säger att jag ser stark ut. Well, skenet bedrar. Jag känner mig som en sengångare.

Trots att jag rör mig i slo-mo så är det typ ingen som springer om på väg mot slottet. Stannar och dricker vid vätskestationen. Och vips så dyker Sara och Kicki upp igen. Atrans vad det är varmt och jobbigt att springa. Och där är ju Theresia. Hon ser sammanbiten och målfokuserad ut. Lyllo henne som är redo att springa i mål. Själv har jag ett helt varv kvar.
  
 

Slottsbacken, springer halva, går resten och hör speakern ropa ut Theresias namn precis när jag går ut på varvet i gamla stan. Det här varvet är härligt och jag tycker om att springa igen. Tänker inte ens på underlaget utan känner mig euforisk när jag söker efter familjen. Där är de, vinka, springa vidare till vändpunkten. Ger high five till Lowa, Martin och Wilja när jag passerar. Nu är det så nära att jag nästan kan känna målgångens sötma.

Springer förbi vätskestationen och tar en sipp. Häller resten på huvudet innan jag åter passerar Sara och Kicki. Slutet nu Linda. Springer, springer om. Springer uppför Slottsbacken och känner mig lätt. Rakt in i mål. Lyckan och känslan av endorfiner sprudlar när jag tar emot medalj och tisha.

Kicken jag fick av loppet höll i sig länge och det är högst troligt att jag kommer att köra triathlon igen.